Weird Science
Ekodesigners, förbannade ryssar och hysteriska talanger

2013-10-10  

Denna text innehåller milda spoilers om Project Runway säsong 12.

När folk frågar mig varför jag älskar Project Runway har jag inget direkt svar. Så jag brukar bara se ner i marken och gå därifrån. Jag gillar egentligen inte mode, inte ens kläder. Bokstavligt talat. Jag tycker inte om att ha kläder på mig, mycket kläder alltså. Mitt personliga intresse för kläder sträcker sig inte längre än till linne och shorts, om jag ska vara ärlig. Så vad är det då som får mig intresserad av världens, fortfarande, bästa realitysåpa?

Jag ska försöka formulera mig vettigt.

Kanske är det mixen av talang, drama, galenskap som tilltalar mig. Heidi Klums klänningar, Tim Gunns felfria mentorskap, partävlingarna. Eller är det bara karaktärerna? I så fall har man verkligen lyckats i år, med allt.

Faktum är att bara de tre första avsnitten av säsong 12 besitter en kraft bortom det mesta på teve just nu. Vi snackar kraft som i solens dragningskraft. Jag överdriver inte. Till att börja med har vi återvinnaren (som letar tyg i soptunnorna på Mood) Timothy Westbrook, en märklig ung man från Milwaukee med ego större än hjärta och hjärta större än hjärna. Elakt kanske, men stackars Timothy borde egentligen portats från Project Runway redan minuterna innan första avsnittet. Men då hade man ju å andra sidan missat en hel del. Som den moderna danskoreografi han ger sin, stackars, modell minuterna innan visningen. Skall utföras med Jungfru Maria i åtanke. Följt av den målande instruktionen: »I want you to think of awkwardly sniffing your armpit.« Ännu roligare blir det när modellen slutligen frågar om hon inte bara ska gå vanligt istället och Timothy svarar: »No.«

Övriga karaktärer att hänga upp sig på alternativt älska/hata är den arga ryssen Sandro, den ännu argare Ken och Timothys ärkefiende Miranda – De två senare arbetar även tillsammans i en av de obekvämaste partävlingarna i Project Runways historia.

Eftersom det handlar om excentriska, hybrisdoftande designers så skriks det mycket, känslorna svallar och hade det varit tillåtet, eller i en nära framtid, hade symaskinerna säkert sytt mer än bara tyg. Man kan fråga sig själv om det är därför man ser på Project Runway, det är det såklart inte. Inte enbart. För man klarar sig inte speciellt långt i Project Runway genom att svära och peka finger. Du måste också ha talang.

Och det är ju det som lyfter Project Runway: talangen deltagarna innehar. Du vinner Project Runway genom att sy för livet och välja rätt tyg. Välj inte mönstrat om du inte klarar av att matcha! Avverka inte fler plagg än du kan klara av – less is more! Diskreta färger vinner oftast över skrikiga – om det inte är en okonventionell tävling och godis skall utgöra ditt plaggs stomme. Följ din inre röst och lyssna inte på juryns! Och slutligen, våga flörta med det okända och lämna din trygghetszon bakom dig.

Inom kort är det så dags för alla säsongers höjdpunkt, det avsnittet där Tim Gunn besöker de kvarvarande designerna i deras egna hem. Jag är mest sugen på att träffa Bradons pojkvän, möta Helens tatuerare och få någon slags inblick i mystiska, svenskättade Alexandrias liv. Vinner gör såklart Bradon McDonald, bäst designer, snyggast skägg och rött dessutom.

Project Rädda Realityn

2012-12-05  

Fy vad trista och/eller otittbara många realitytävlingar blivit.  Det är som att de inte litar på att det vi gillar med dem framför allt är att få se deltagarnas kreativitet. Eller så har vi helt olika uppfattning om vad kreativitet innebär, för om det ordet betyder löjligt omöjliga utmaningar och fulklippta collage för att utmåla stackars deltagare som skurkar så… bingo. Men med tanke på att tittarsiffror och recensioner bara blir sämre och sämre för de mest berömda realitytävlingarna kanske det vore värt att se över. Vi tittar på några av de mest kända!


Top Chef

Senaste Top Chef började nyligen, den utspelar sig i Seattle, precis som en av de mest omtyckta säsongerna, och löftet som de gett till uttråkade kritiker är att den här gången ska kockarna få laga mer mat och det ska vara mindre spektakel. Fyra avsnitt har gått hittills, hittills har inget varit för crazy tack och lov. Den senaste, absurda Top Chef Texas var förfärlig. I princip varje utmaning var av typen att med ögonbindel göra beurre blanc på sand och skallerormsskelett, på tema »nykär«, och just det PS ni måste ha handbojor så använd röven till att knipa med kring köksredskapen.

Jag fattar inte hur domarna ens kan göra en seriös bedömning när omständigheterna i 9 fall av 10 gör att ingen kan prestera ordentligt, så det är totalt godtyckligt vem som åker ut.

 

Face Off
Face Off
 (som jag älskar) har precis avslutat sin tredje säsong och har väl, tippar jag, kanske en säsong till på sig (det är klart med en fjärde) innan idéerna börjar tryta, och man som vanligt förlorar mer och mer fokus om vad det handlade om från början. Nämligen fantasi och hantverksskicklighet. Det var lite varning nu i senaste, med lite för många krystat korsklippta deltagarintervjuer för att få deltagarna att verka vara i luven på varandra. Eller när de försöker få till det som att det håller på att gå åt helvete för någon, som Laura i cyborgutmaningen där man gjorde gigantisk song-and-dance av att hennes demonsminkade modell innan visningen gick på toa tänka sig oj oj korsklippt med oroliga blickar, spänningsmusik och Lauras tåriga ansikte.

 

Project Runway
Project Runway
hade i sin förra omgång av Project Runway All Stars miss Piggy som gästdomare. Miss Piggy – en mupp. En mupp!!! Tja, det säger väl ganska mycket om var det här en gång så excellenta formatet tagit vägen. I desperata försök att skapa spänning tar man den lätta vägen – dra ner på tiden de har för att klara utmaningarna. Tidsbegränsningarna har blivit helt absurda i Project Runway. Att paniksy haute couture av billigt syntettyg till en modell, en hund, en överviktig, en brud samt en rullstolsburen och make it work på en dag driver självklart deltagarna till stress, ilskeutbrott och tårar. Därför är det snarare de som är snabba och stresståliga än de som är duktiga på sömmad och bra designers som vinner. Auf weidersehen.

 

America’s Next Top Model
Går överhuvudtaget längre att se på. Jag vet inte ens vad det är för ett program längre, det är som att alla inblandade är vansinniga/höga/desperata efter tittare. Eller alla tre. Det handlar överhuvudtaget inte om att vara modell eller bli bra på bild, (det är på ett sätt rätt skönt, då slipper man tänka att man genom sitt tittande stöder en vidrig industri med utseendefixering och viktfixering och så vidare). Men nu är det mer American Horror Tyra Story än Americas Next Top Model. Ska vi dra några exempel från de senaste säsongerna? Modellerna har fått: ligga och posera i en gigantisk grekisk sallad. Lärt sig rump-puta sexigt men inte slampigt under mottot: »Say nooch to the hootchy tooch.« Fått ett varumärkesord av någon muppig PR-typ som skulle beskriva deras personlighet, de fick etiketter som »lovable«, »angelic« och »unique«. Sedan skulle de ta en bild där tjejerna fick komponera en varmkorv med tillbehör som de skulle äta upp på ett sådant sätt att bilden uttrycker deras varumärke. Åh nej du åt inte din korv speciellt änglalikt så sorry you’re out!

Eller en annan favorit: gången då Tyra gav alla tjejer en mantel och ett superhjältenamn. Grattis säger vi till Annaliese som fick superhjältenamnet »Excite-to-buy« eftersom hennes bilder var så bra för att sälja in saker. Eller Kyle – »Next-Doorsia« för att hon är som granntjejen bredvid. Stan Lee släng dig i väggen!

En sista kommentar om realitytävlingar i allmänhet. Det finns en vederstygglighet, som producenter panikslaget börjat slänga in för att piffa upp långkörare. Det är det här otyget med att publiken ska få lägga sig i. I Face Offs final fick tittare vara med och bestämma vem som vann i en livesänd final. Samma sak i Australias Next Top Model. Jag vill inte att kackiga nobodys (som jag själv) ska få avgöra vilka som vinner. Det är det som vi har extrautmaningen »fan favorite« till! Men det är inte bara kring finalister som det får tyckas till om. Senaste ANTM är skräckexempel, där otäcka fratboys runt om i landet via sociala medier tilläts tala om för modellerna att de var fula eller kassa. Eller i Project Runway Australia där det i längst ned i rutan hela tiden rullar olika undersökningar som pågår live under programmets gång, så man knappt ser vad som händer i rutan för att vi måste läsa tittares åsikter kring vem de anser vara den mest tävlingsinriktade deltagaren eller annat meningslöst. Det är som att alla producenter fått spel och bara: »interaktiviteeeeeet, det gillar väl alla?! 360 graders perspektivet va va va?!«

Nej. Gå tillbaka till hur formaten var från början. Skippa den värsta tokstolligheten, interaktiviteten, orättvisa grupputmaningar och hetsen med kortare och kortare tid. Annars kan de här en gång så roliga programmen lika gärna läggas ner och flytta till en snäll familj på landet.

Pojken med guldbyxorna

2010-10-06  

Möjligtvis är jag den enda här som fortfarande kollar på Project Runway, men det ska inte vara något hinder för mig att skriva någonting om det fantastiska, oefterhärmliga, lilla geniet Mondo Guerra i den pågående säsongen.

Herregud en sådan designer. Och herregud en sådan person.

Kort recap: Project Runway befinner sig alltså just nu i sin åttonde säsong och sänds sedan 2009 på Lifetime (efter att serien flyttades från Bravo).

Generellt kan man väl säga att nivån på deltagarna har sjunkit under de senaste säsongerna – till och med nu, när det är bara sex deltagare kvar, har man en känsla av att ett par av dem kunde sändas hem. För lite kreativitet, för lite känsla för form och färg, för konventionella lösningar.

Men så har vi alltså Mondo.

Mondo, som redan i andra (eller var det första?) avsnittet bröt ihop eftersom han trodde att han inte hade några vänner i programmet. Som klär sig som en latino-emotjej på en Morrisseykonsert, har världens snyggaste lugg, är vänlig mot precis alla och dessutom, gång på gång, designar det ena fantastiskt färggranna och vansinnigt mönstrade plagget efter det andra.

Och som i senaste veckans avsnitt berättade att han är hiv-positiv sedan tio år (han är 32 år gammal) och aldrig tidigare berättat det för någon, ens för sin katolska familj. Och som samtidigt hade designat en hel look utgående från just den här erfarenheten. Under åtta säsonger har Project Runway aldrig varit en sådan gråtfest. Mondo må vara kortare än Prince, men han har vuxit till en jätte framför tittarnas ögon. Den lycka, och lättnad, han måste ha känt efter förra veckans avslöjande – och jag är säker på att det var äkta – gjorde mig alldeles stum av medkänsla.

Att Project Runway är ungefär till åttio procent produktplacering (mest komiskt blev det när de tvingades använda sina HP-pekskärmar i starkt solljus utomhus) hindrar inte serien från att ibland, fortfarande, vara världens bästa realityteve.

Project Runway räddar mitt i tevetorkan

2007-12-18  

project.jpgEftersom jag en gång varit en hårt målmedveten elvaåring som sydde kläder till min systers barbiedockor har jag alltid varit barnsligt förtjust i Project Runway.

Och säsong fyra har startat hur fabulöst som helst.

Frågan är egentligen: vem behöver manusförfattare?

När man klarar sig så bra med två eller tre återkommade nyckelrepliker (»make it work«, »I’m concerned«) och en miljon kosmetikaföretag som ändå kräver att integreras i handlingen (»hey, kan du hämta väskan från Bluefly.com-hyllan? Tack!«).

Det enda jag saknar i år är en kandidat av Jay-kaliber, men det kanske ger sig så småningom. Just nu vill jag bara att Elisa ska åka ut, hon som spottar på sina kläder för att markera var hon ska klippa. Gross, det gjorde inte ens jag.