Weird Science
Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

Titta där borta!

2012-05-16  

Nej, jag ska inte spoliera upptakten till House-finalen, som nu bara är 40 garanterat smärtsamma minuter borta. Men visst är det ett oerhört värdigt slut för serien att den nu kretsar kring Gregs och Wilsons vänskap. Och jag älskade utbrottet i korridoren, när Taub försöker få honom att förstå Wilsons känslor, och just sagt några ord – »he just doesn’t want to live in pain« – som får det att brinna till i skallen på House, och han vrålar tillbaka:

»Life is pain! I wake up every morning, I’m in pain! I go to work in pain! You know how many times I wanted to just give up? How many times I thought about ending it?«

Jag älskar de här ögonblicken i House när huvudpersonens smärta går rakt genom rutan.

Sedan hyser jag yttersta respekt för att serien in i det sista är trogen sitt ideal och inte slänger ut proceduralerna bara för att serien närmar sig slutet – imponerande hur man mixar det nu närmast bottenlöst existentiella i storyarcen (utan att förlora den sarkastiska touchen heller!) med sedvanligt sömlöst interfolierade episodsfall.

En detalj i marginalen som fängslade mig i inledningen av det senaste avsnittet: vad fasen var det för märkliga inramade popaffischer på väggen i patientens studentrum? Ni ser dem till vänster om Taub på bilden ovan, två estetiskt 1960-talsinspirerade motiv med vad som verkar vara retro-psych-band – det är bara det att när jag googlar på de halvkassa bandnamnen, The Diverters (som har ett versalt »D« på baskaggen) och The Silver Spectors, så får jag noll träffar. När jag adderar det enda ordet jag kan tyda i The Diverters låttitel, »Joe«, hamnar jag på ett forum för rörmokare i Blackpool…

Och den andra låttiteln, The Silver Spectors »Look Over There«, är ju helt fantastiskt dålig. En låt som skulle heta »Titta där borta«. Måste vara något i stil med The Moniker…

Har någon gjort två snabba mock-ups bara för att använda i den här scenen, och i så fall medvetet lagt in de skrattretande usla detaljerna – »D«:et på bastrumman och den knäppa låttiteln? Kommer de från ett rekvisitaförråd fullt av halvhjärtat generiska icke-bilder?

Eller är bilderna, på något bisarrt vis, äkta?

 

De enda två saker jag kunde tänka på när jag såg senaste House

2012-04-13  

1. Jag fattar inte att Wilson gick på det.

2. Jag fattar inte att Wilson gick på det när avsnittet innan var en extra tydlig uppvisning i att House är beredd att gå precis hur långt i en lögn.

Visst, sen tänkte jag också massa vagt pop-psykologiska saker om att House hanterar sina egna känslor för det här med barn, att Chase och Popo var väldigt rart, och att det hela var lite väl Sjätte sinnet när vi aldrig fick se den här mamman och Wilson aldrig verkade överväga att prata med henne (även om det blev lite mer rimligt precis på slutet) men allvarligt. Jag fattar inte att Wilson gick på det.

Gör-det-själv

2011-05-22  

Säsongens näst sista House var… intensivt, minst sagt. Och kändes lite som en säsongsavslutning, så det blir intressant att se om man antingen drar upp intensiteten ett varv till eller försöker göra något slags lugnande avrundning nästa vecka.

House-författarna gillar teman och spegling. Och temat för dagen var: fältskärar. Och envishet.

Samt i viss mån explicitet. Rätta mig om jag har fel, men fullt så kladdiga och utlämnande brukar inte operationsscenerna vara; jag satt och pep bakom en kudde minst något halvdussin gånger. Det började med Thirteen som grävde och grävde i Darriens mellangärde, och eskalerade sedan till scen efter scen av House som gräver i sitt eget ben. Vänta, vi tar det igen: I sitt eget ben.

För det var ju det som var temat ja. Kirurgi i mysig hemmamiljö. På grund av envisa patienter och envisa läkare, vilket i Gregs fall dessutom var samma person. (I det andra fallet en intressant överföring av envishet – Darrien vägrar sjukhus, och Thirteen är sen lika envis gentemot Chase.) Och en envishet som byggde på en misstro mot auktoriteter, dessutom. Darrien vågade sig inte till ett sjukhus där polisen skulle komma åt henne, och House vågade sig inte till ett sjukhus där någon annan än han själv kanske skulle förstöra mer av det ben han desperat försökte vinna tillbaka. (Om han själv såg ironin i att räddningsförsöket var det som gav honom tumörerna och riskerade mer muskelmassa? Oklart.)

Slutade speglingarna när House och Darrien väl kom till sjukhuset (efter varsin baksätesfärd med gulgröna ansikten)? För Darrien kände sig sviken och övergiven och arg, men House kanske fick inse att även om han inte litat på att någon annan kunde fixa honom, var han tvungen att lita på att andra kunde hjälpa honom – och de gjorde faktiskt det också. Cuddy kom, läkarna räddade benet, Wilson var där när han vaknade och hjälpte honom till toaletten. Och där slutade avsnittet, med en Greg som fick inse att han inte kunde klara sig själv på ren genialitet och envishet.

Och eventuellt också att Cuddy kan komma när det verkligen är akut, men hon kommer inte att finnas där för honom i vardagen, i eftervården. Kanske kommer hon inte att finnas när det är akut heller – vi råkar ju veta att skådespelaren inte kommer att återvända, men även inom ramen för berättelsen är frågan om Cuddy orkar trassla vidare med House över huvud taget. Det är länge sen hon fungerade som hejdande furie, och det dåliga samvetet som gjort att House fått komma undan med saker är inte dramatiskt intressant särskilt länge.

»Something has to change« säger Wilson, strax innan avsnittet går till svart. Och House kanske förändras, kanske väljer att förändra saker. Men kommer förändringarna att hålla? På sju säsonger har han Växt och Mognat och Förändrats otaliga gånger. Men han återfaller alltid tillbaka till sig själv.

Jag ser fram emot säsongsavslutningen. Hur kommer de att knyta ihop, och vad kommer de att öppna för inför nästa säsong? Jag är ganska nyfiken på om Masters kommer att återvända – hon lämnade teamet för att inte bli som House, precis som Foreman. Men Foreman kom tillbaka. Gör hon det? Om Cuddy försvinner kan House verkligen behöva någon som ifrågasätter honom och hans metoder.

Segwayhumor och seriemördarfrossa

2011-03-24  

(Vissa spoilers förekommer i den senare delen av denna text.)

Nu är visserligen segwaycyklande mycket större i USA än i Sverige (inte minst eftersom det väl fortfarande är förbjudet att köra segway på vanliga gator här?), och visserligen var det ABC och inte Fox som köpte USA-rättigheterna till Solsidan, men ändå:

När man såg hur House tog sig fram med en handikappcertifierad segway i sjukhuskorridorerna i senaste avsnittet – och verkligen använde färdmedlet som ett humoruttryck i sig – var det svårt att inte tänka på Johan Rheborgs Fredde, och att inspirationen skulle kunna ha kommit från Solsidan.

Eller så är det bara jag som är abnormt svag för humorgreppet att ge själva framförandet av ett fordon ett mänskligt drag. Jag tror det började redan i mitten av 1980-talet med Alexei Sayles sorgsne motorcykelsnut i underskattade och sorgligt bortglömda Comic Strip-långfilmen och snutfilmsspoofen The Supergrass – när han förföljde en bil bara för att han kände sig ensam, och när man i en sekvens fick se bara en liten del av framhjulet på motorcykeln sticka fram i bildkant. mycket sorgsna känslor i ett enda litet bildfragment av ett MC-däck!

Färdmedelshumorn i House fångade mig alltså direkt. Gissar att många andra tvekade – den nya storyutvecklingen efter Cuddys uppbrott är nästan provocerande magstark även för oss med sju säsongers Greg-tillvänjning. Men den är ändå godtagbart kongenial med Houses person och problematik. Han flyr alltid in i flamboyans, regredierar i ett slags förstelnat flöde av pubertal esprit och självömkan – och måste alltid toppa sig själv, bli ett steg snedare och skevare. Därav hotellnätterna med hookers och balkongbassänghopp samt segwayturerna med en sexig blivande sköterska och greencard-hustru. Jag har, åtminstone tillfälligt, bestämt mig för att de här senaste två avsnitten nog ändå varit en imponerande avfart från Cuddyspåret. (Dessutom: I och med inkluderandet av en team-tur med monstertruck så fullbordades ett slags rapsodi av Gregs aparta och vanartiga »hobbies«¬†genom åren… nästan som ett flimrande »livet passerar revy«-dödsögonblick. Där fanns något starkt berörande mitt i fånigheten – ett hotande sammanbrott?)

Men allra bäst denna vecka var ju själva diagnosmysteriet. Ett av de bästa någonsin. Och då menar jag givetvis inte det rent medicinska utan det som avslöjades precis i slutet. Faktum är att de rysningarna jag fick då påminde mig om den kanske allra bästa smygande psykopatstoryn i David E Kelleys The Practice (Advokaterna), ja, rentav bättre än när is-he-or-is-he-ain’t-seriemördaren Michael Hinks stalkade Lindsay, nämligen när Ellenors fotterapeut förvandlades till tevehistoriens mest hisnande kusliga och perfecto-castade transvestitpsykopat (Michael Monks!).

Egentligen borde jag oroa mig för vart Cuddy-plotten ska ta vägen nu, men jag kan inte låta bli att fantisera om att senaste House-avsnittet skulle kunna vara ett avstamp för en long arc-seriemördarstalkinggrej i rakt nedstigande led från Hinks- och Vogelman-spåren i The Practice.

House gör ett enkelt val

2011-03-03  

Var senaste avsnittet av House ett uttryck för manusförfattare som försökte bearbeta sina egna känslor för den gode doktorns utveckling – eller handlade det om att bearbeta förutsedda eller uppfattade reaktioner hos tittarna?

Allt det där som tagits upp, mer eller mindre implicit, om huruvida House är en sämre läkare och en tråkigare mänska när han är lycklig, och huruvida han faktiskt är kapabel till en bra och ärlig relation, nu skulle det ut i luften. Självklart mot en fond utgjord av veckans patient, som levde ett liv byggt på en jättelögn, parallellt med Cuddys prisfirande där det var oklart om House tänkte sabotera eller sköta sig.

Dock blev det lite irriterande att dubbelbluffen i prisfirandet (som dock förtjänar ett omnämnande i att den innehöll ett mariachiband, och mariachiband kan aldrig vara fel) utmynnade i något slags dubbelbluffklimax. House fylleförklarar för Wilson att hans relation till Cuddy betyder att folk dör, och vi ska anta att han tänker göra slut. Han vinglar iväg till henne, säger att de måste prata, säger åt henne att sätta sig ner, och vi ska stålsätta oss för smärta och bråk. I stället förklarar han att han väljer henne även om han är en sämre läkare, att han alltid kommer att välja henne. Och somnar i hennes knä.

Fint så, om än som sagt lite väl mycket haha gick ni på den lätta.

Men hur ska det egentligen kännas för Cuddy? House har i och för sig sagt att han väljer henne, men han har sagt att hon gör honom till en sämre läkare, han har skitit i hennes prisutdelning, och han har inte lovat henne något mer än att välja henne. Han har inte sagt att han tänker offra saker för henne, sluta ljuga, sluta stöka och krångla och dricka och komma hem eller generellt göra hennes liv jobbigt. Det han väljer är ju i princip sig själv; han väljer en relation som är på hans villkor mest hela tiden. Det är inte alls oväntat, egentligen; det är helt i linje med en självisk House. Han säger ju till och med att han löste fallet, bara inte i tid – så himla hotad känner han sig inte.

Det sista han säger är inte något fint, utan ett fnissigt konstaterande att hans huvud är på hennes vagina. Hon säger åt honom att sova och vi går till svart med hennes uppgivna trötta ansikte på näthinnan.

Ska det vara romantiskt? Eller ska det vara en insikt för både oss och henne, att det blir inte bättre än så här, att det är det man ska acceptera om man lever med ett Trasigt Geni?

Frågan är om det leder till (nya) ultimatum, eller om relationen med Cuddy kommer att övergå i bakgrundsmiljöljud i stil med Wilson, som får göra små inhopp och tycka saker då och då.

PS: Om Chase ligger med Masters kommer jag att… äh, jag kommer att fortsätta titta men utbrista i upprörda utrop.

Tagga ner, House

2011-01-28  

Är det bara jag, eller har House blivit lite extra misantropisk på sista tiden, till och med för att vara House? Det är nästan så att det senaste avsnittet, med stora lögner och små lögnare, och för den delen en väldigt rolig och utstuderad hämnd, kändes nästan milt jämfört med de två som kom innan.

För de två blev aningen för mycket till och med för en cyniker som mig. Först ska House inte bara förklara för sitt team och oss att gudstro är larv, han ska ta ur patienten alla idéer om uppoffring. (Och han får rätt, vilket han inte alltid får.) Sen ska vi snabbt avliva alla tankar om godhet och hjältemod (och här får han både fel och rätt – ja, man kan vara en något dumdristig hjälte utan att ha något fel på hjärnan, men nej, det betyder inte nödvändigtvis att man är en God Människa generellt. Folk förändras inte magiskt.)

Och jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag är en av många som uppskattar Houses cynism, som verkligen gillar hans svarta syn på mänskligheten. En av seriens taglines har varit att alla ljuger, och det upprepas i avsnitt efter avsnitt – och visar sig för det mesta stämma i något avseende. Patienterna ljuger, närstående ljuger, läkare ljuger, House ljuger lite närsom det passar eller behövs eller roar honom.

Men det var ett tag som det kändes som att någon tog i alldeles för mycket med att övertyga oss om Houses jävlighet och alltings jävlighet.

Är det Cuddy som förstör? Tror manusförfattarna att de måste kompensera en relativt lycklig House med riktigt mycket svärta för att programmet och huvudpersonen inte ska såsa sönder fullständigt?

Jag vet inte, jag. Jag tycker det räcker ganska långt med att han ljuger även för henne om stort och smått, att han drogar hennes mor och fortsätter vara småsvinig mot sitt team. Jag är inte orolig för att han är en toffel, och jag tror inte resten av publiken är det heller.

Det senaste avsnittet var som sagt något lugnare, även om det var mycket snack om disciplin och huruvida stökiga ungdomar kan vara bortom all räddning. Men det slutade med House som sitter och kramas förvirrat med ett litet barn (om än ett han dresserat med klicker och tabasco). Jag hoppas det håller sig på den nivån, för jag vet inte om jag riktigt pallar en säsong där alla dygder ska slaktas brutalt och monteras på väggen. Amber Tamblyn har fått komma in som det nya samvetet som kan påminna oss om folks godhet – men hennes naivitet och ungdom gör att hon är ganska lätt att strunta i, både för House, manusförfattarna och tittarna.

Alla ljuger. Kan vi nöja oss med det?

Din mun säger nej, din rumpa säger ja

2010-10-04  

Eventuellt är jag en dålig människa, men jag måste erkänna att jag tyckte det var ganska roligt att House och Cuddy blev som handikappade av varandra så fort de kom till jobbet i säsongens andra avsnitt. Inte så mycket att de förtofflades som att de blev som stereotypen tänker-med-lilla-hjärnan – de försökte stå emot men när det kom till kritan föll de till föga och gav efter. (Och sen blev det som en dubbelbluff där Cuddy sa ja fast hon menade nej, och House gjorde nej fast han ville göra ja. Och ingen vet vad som pågår utom Taub som helt kallt räknar med att alla order kommer bytas minst en gång innan det faktiskt blir nåt.)

Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till budskap som blir övertydliga, och, i det här fallet, bokstavligen uttalade. House fick rätt i att världen vore bättre om alla bara var lite mer själviska, när det gällde fjortonåringen som försökte leva åt sin storebror. Parallellt visade det sig också stämma för honom själv – han och Cuddy kunde varken göra sina jobb eller umgås med varandra så länge de var självuppoffrande. Först när han började bita tillbaka (även om han till en början gjorde det genom ombud) och hon började säga ifrån hade de, som Cuddy påpekade, det första ärliga utbytet sen de lämnade lägenheten.

Kanske är det egentligen därför House aktat sig så länge för Cuddy. Hans cyniska undermedvetna har bestämt sig för att kärlek betyder att anpassa sig och uppoffra och utplåna sig, och vet att han känner tillräckligt starkt för henne för att göra det om han tillåter sig själv att falla. Han ser på Cuddy lite som han såg på lindrad smärta – kan han vara genialisk om han är glad, om han är harmonisk, om han bryr sig om någon annan än sig själv? Men nu vet både han och vi att vi inte behöver oroa oss; han har hennes välsignelse att fortsätta spela efter sina egna regler utan att riskera deras relation utanför sjukhusets väggar. Frågan är om det också kan bli en dubbelbluff?

(Sidoreflektion: Apropå lilla hjärnan tror jag det är länge sen jag fnissade så mycket som åt Cuddy som tar ett långt grabbatag om Houses paket och tittar trött på Wilson.)

(PS 2: En vän påpekade att det nu inte finns några kvinnor kvar i serien förutom Cuddy. Thirteens omnämnda spöke räknas inte. Vad innebär det för gruppdynamiken?)

Cuddy på taket

2010-09-22  

Senare års tevekulturella hausse har onekligen skapat sina små monster. Ett av de mest iögonenfallande är Den Stora Spektakulära Säsongspremiären. Många serier känner pressen att följa upp sin (ofta överlastade) cliffhanger-säsongsfinal med en chockpremiär, och vi tittare känner mer av producenternas press än den där dramatiska »chocken«.

Vissa serier – det kan gälla allt från¬†24 till Dexter – behöver, och gör ofta något bra av, chockstarter. När Dexter tar det lugnare i starten, som för två säsonger sedan när Det Spektakulära var nyheten att Dexter skulle bli pappa, saknade man i dubbel bemärkelse Monstret. Men många andra serier behöver snarare motsatsen, varva upp från en lägre växel och en lokalare utfart och inte ta till större dramatiska effekter än att använda blinkersen för att markera berättelsens riktning.

House är, eller borde vara, en sådan serie. Den är som allra bäst mitt i säsongsflödet, och brukar därför träffa lite snett i säsongspremiärerna. Dessa har i regel varit bra, men inte så drabbande som man siktat på. De har varit lite som att ta fram defibrillatorn innan man konstaterat att serien håller jämn vilopuls och mår bra. De har varit bra rent tekniskt, inte minst för att de introducerat de nya, ofta vågade, tvärkasten som kännetecknat House som den udda fågeln i primetime-ornitologin, men i stället för att bara använda blinkersen har den liksom oprovocerat kört av vägen, dragit med sig några staket och repat lacken på väg mot den nya säsongens freeway, utan att det riktigt behövts ur berättarsynpunkt.

House-premiärerna har därför inte alls rört mig känslomässigt på samma sätt de bästa episoderna längre in i säsongen, när hjärtat i berättandet går att följa som en lagom nervös elektrokardiografisk kurva som slutligen brukar motivera den där drabbande emotionella defibrillatorn i finalen.

Men just därför gillade jag veckans House-säsongspremiär ovanligt mycket: för att den förhöll sig lika försiktigt antydande till den nya riktningen som House och Cuddy gjorde till sin nyväckta kärleksrelation. Spelet dem emellan var mycket fint och slutnoten perfekt: deras luttrade leenden mot varandra i dörren i slutscenen, och hur just det luttrade slätade ut leendena när dörren stängts.

Den sjukhuspolitiska parallellstoryn om den sjuka neurokirurgen som måste sättas i spel till varje pris för att inte akutintaget skulle stängas var inte spännande i sig, men spelade en stor berättarteknisk roll för vad som utspelade sig mellan House och Cuddy (och, för några ögonblick, Wilson…) hemma hos House.

Jag hade mina små tveksamheter och invändningar under tittandet men direkt efteråt kände jag mig djupt tillfredsställd av hela kompositionen, och blev sittande med tankar och känslor kvar i flera enskilda scener – Wilson utanför lägenhetsdörren; Gregs telefonkontakt med sjukhuset; dialogen om Cuddys baby och mamma; sänggooglandet efter en romantisk resa, båda nakna, House endast iklädd en MacBook. Det långa, mjuka, allvarliga, uppriktiga samtalet mot slutet, i vardagsrumssoffan, när Cuddy säger »I don’t want you to change«.

Och, förstås,¬†Karlsson på taket-känslan i sekvensen när Cuddy inte ville visa sig för Wilson utan gömde sig i garderoben (även om Karlsson ju inte direkt brydde sig om Lillebrors känslor, medan Cuddy höll sig undan¬†av hänsyn till Greg).

Det här blir bra.

En spoilerfri stund av andakt efter House-avslutningen

2010-05-18  

I mörkret med patienten, med katastrofplatskaoset där utanför och ett bakgrundsljudspår som mixar räddningsarbetarnas borrmaskiner med ångestfyllt vemodsvacker kammarmusik, med slitet flackande blick och¬†huvudet lutat mot den både fuktiga och dammiga betongen, säger House:

»I didn’t use to… but then recently I tried… now I don’t know.«

Det är ett tevedramatiskt ögonblick av tyngsta möjliga skönhet, i ännu en av de riktigt stora House-säsongsfinalerna – antagligen den allra största, sett till mångfalden av skiktningar i den djupt gripande metaforiken. Och sett till hur det påverkade mig rent fysiskt. Jag grät en rännil av tårar, jag fick ett tryck över bröstet, ena benet domnade bort.

Detta avsnitts fiktiva och rigoröst pusselriggade katastrofstory säger så oerhört mycket mer, är så mycket större, än David Simons och HBO:s dokumentärambitiösa men dramamässigt stympade, ytskrapande Treme, som exempelvis paraderar fram schablonbilder av kärlek och relationer medan David Shore och hans stab av regissörer och¬†författarna kollektivt gett sig fan på att skildra kärlek och mänskliga vänskapsband på djupet, via dess minsta beståndsdelar, och aldrig varit så nära att lyckas med det omöjliga som under de här 44 minuterna.