Weird Science
För kort om Breaking Bad i The Writers’ Room

2013-07-31  

Årets höjdpunkt i tevevärlden är utan tvekan avslutningen av Breaking Bad som drar i gång i USA nästa söndag. Jag var inte riktigt med från början och tokpartyknarkade de två första säsongerna en sommar, men sedan var jag fast. Att serien bara får fem säsonger känns tråkigt samtidigt som det är skönt att succén inte fått Vince Gilligan eller AMC att dra ut på den i oändlighet.

Och visst är det så att vi ska vara glada att överhuvudtaget ha fått vara med på den här resan med Walt, Jesse, Hank, Skyler och alla andra i fem år, för det var ju nära att serien inte ens blev av. Showrunnern och skaparen Vince Gilligan har tidigare berättat att han först pitchat idén till FX, HBO, TNT och Showtime utan att någon vågat nappat, men till slut så bestämde sig AMC, som precis var i startgroparna med Mad Men, för att ge den en chans. Denna och många andra fina anekdoter får man i The Writers’ Room, som hade premiär på Sundance Channel i måndags. Jim Rash, Oscarvinnande manusförfattare och skådespelare har i första avsnittet bjudit in Breaking Bads manusförfattare och Bryan Cranston för att bland annat samtala om hur serien föddes och om jobbet i manusrummet.

Det är en väldigt avslappnad och glad stämning under de 23 korta minuter som avsnittet sträcker sig. Jim Rash, som ju har egna erfarenheter från branschen ställer intressanta och smarta frågor. Det stora problemet är just att 23 minuter är för kort, speciellt när de bjudit in åtta personer runt bordet, alla kommer inte riktigt till tals. Jag hade velat haft minst en timme och verkligen fått djupare samtal om den kreativa processen som pågått i ett av de mest briljanta manusrummen i teves historia. Det ska dock sägas att jag gillade det första avsnittet, trots det korta formatet. I de kommande avsnitten har Jim Rash bjudit in manusförfattare från Dexter, Game of Thrones, American Horror Story, Parks and Recreation och New Girl.

Bara favoriter i Orange is the New Black

2013-07-17  

För varje avsnitt i fängelseserien Orange is the New Black där man fick lära känna en birollskaraktär lite bättre tänkte jag »det här måste vara min nya favoritperson!«.

Lilla Tricia som skriver upp varenda skuld hon har i en liten bok. Big Boo, som vet hur man på bästa sätt använder en stulen skruvmejsel. Eller miss Claudette som kämpar för ordning, reda och renlighet i sin lilla betongcell, Alex som är lika bra på att smuggla heroin som på att måla en oklanderlig eyeliner, Tiffany »Pennsatucky« som med ruttna tänder och sin kristna fanatism får en att tänka på mamman i Carrie, »Red« som blir så sårad då hon inte får powerwalka med de andra ryska maffiafruarna att hon box-punkterar ett silikonbröst.

Men det är omöjligt att välja bland alla favoriter.

Det är bara ungefär en vecka sedan Netflix släppte sin fjärde serie, Orange is the new black, men responsen har varit överväldigande positiv. Många har vittnat om sitt beroende och hur man i ett svep sett alla 13 timslånga avsnitt (tack för den regniga söndagen, sommaren, det gjorde helt ärligt ingenting!). Redan innan seriens premiär blev det klart med en andra säsong.

Orange is the new black bygger mycket löst på Piper Kermans självbiografi med samma namn.  Piper var tvungen att sitta i fängelse under 15 månader för smuggling av drogpengar, ett brott hon utfört tio år tidigare. Men de vilda åren är för länge sedan förbi. När Piper åker in i finkan är hon en ytterst välanpassad snygg, blond, övermedelklassig tjej, med intressen som bröllopsplanering, ekologiska rostade mandlar från Whole Foods och Mad Men-maraton.

Att rycka upp en individ ur sitt sammanhang, placera henne i den totala motsatsen och se hur hon klarar av det är ett klassiskt tema och så klart intressant i sig. Men för skaparen Jenji Kohan (Weeds) var Pipers historia egentligen bara en ursäkt för att få berätta om helt andra personer, som vi så sällan får se riktiga porträtt av:

»/…/look, if I got to a network and I tell them I want to do a series about latinas and black women and all sorts of women in prison it’s a hard sell. A white girl going to jail is a great gateway drug to all these stories. /…/ Once you’re in then you can then tell all these stories. She was our way in.«

Taylor Schilling gör ett mycket bra jobb som Piper Chapman. Hon är rolig, men med ett djup. Men det är, precis som Kohan säger, de andra kvinnornas historia vi vill höra. Genom tillbakablickar lär vi känna Red, Daya, Nicky och de andra, och det är då vi får se vad som ledde upp till deras brott som satte dem i fängelse. Deras historier är rörande, sorgliga och visar inte så sällan på samhällets tillkortakommanden som fattigdom, fördomar eller mer konkret USA:s misslyckade »war on drugs«.

Ingen är »ond sedan födseln« en förklaring jag är hjärtligt trött på i dessa psykopat- och seriemördar-tevetider. Det är ett fint budskap – vi kan alla hamna där. Vi gör ibland dåliga val, men bakom valen finns omständigheter. Orange is the new black dömer inte ut någon – vi får till och med veta saker om de mest vedervärdiga av fängelsevakterna (Pornstache, din vidrige fan!) som gör att vi snudd på förlåter dem.

Något annat som gör att Orange skiljer sig från det mesta annat på teve är mångfalden. Det är sådan lättnad att för en jädra gångs skull slippa, timme ut och timme in, titta på mäns aktiviteter. I Orange är det latinas, svarta, vita, unga, gamla, alla varianter av sexuell orientering och en majoritet kvinnor – ahhhh vilken fläkt av frisk luft!

Ensembeln är otroligt bra. Ett par av skådespelarna har vi skymtat förr, andra är totalt okända. Kohen har  sagt att de la till roll efter roll allt eftersom de såg nya auditionfilmer med fenomenala, arbetslösa skådespelare: »Even during the casting process, the pools of talent are so deep when you have a call for Latin women or black women or a middle-aged woman because they never get their shot.«

Så sorgligt.

Skådisarna i Orange verkar privat vara väldigt intressanta och delar inte så sällan erfarenheter med den karaktär de spelar: Natasha Lyonne spelar Nicky, ex-narkoman – något Lyonne själv är. Laverne Cox är Sophia, en svart transexuell skådespelerska, som innan Orange fått spela prostituerad sju gånger vilket säger ganska mycket om film- och tevevärlden. Lea DeLaria (»Big Boo«) är jazzmusiker och ståuppkomiker (hennes aktuella show heter The Last Butch Standing) samt den första öppet homosexuella personen att synas i amerikansk teve, då hon 1993 medverkade i The Arsenio Hall Show.

Som sagt får Orange en andra säsong. Minst! Jenji Kohan säger att hon gärna gör tio säsonger till. »As long as there are still interesting stories and still interesting people that we want to meet, I can keep it going.«

Jag litar fullständigt på dig Kohan. Ge mig tio säsonger till. Jag vill veta mer om nunnan, Black Cindy och Yoga Jones!

Närgånget och obehagligt i Channel 4:s Run

 

Det är väldigt sällan jag mår illa av se på teve, men redan några minuter in i Run, Channel 4:s nya dramaserie som visas fyra kvällar i rad den här veckan, förstår jag att det kommer att bli en pärs. Jag har inte mått så illa sedan jag såg BBC:s mästerliga One Night förra året. Där var upplägget sådant att man fick samma tragiska händelse uppspelad för sig i fyra avsnitt men ur fyra olika rollgestalters perspektiv. Run har också ett annorlunda upplägg, varje avsnitt har en ny huvudkaraktär – som presenteras i en mindre roll i avsnittet innan.

I det första avsnittet är den alltid briljanta Olivia Colman som har huvudrollen, hon spelar en hårt arbetande ensamstående mamma som tillsammans med sina två arbetslösa söner kämpar för få livet att gå ihop. Medan hon jobbar och stjäl (där är överlappningen till nästa avsnitt) från sin arbetsgivare för att få mat på bordet så ligger sönerna hemma och dricker öl, röker braj och spelar tevespel. På kvällarna går sönerna ut och gör stan osäker, men en kväll går det alldeles för långt och familjens liv förvandlas till en ännu värre mardröm. Och mamman ställs nu inför ett hemskt beslut som kan förändra deras liv för alltid.

Det är så närgånget och extremt obehagligt att se på att jag nästan får springa till närmaste papperskorg för att spy upp senaste matintaget. Och jag mår illa bara av att tänka på att jag ska se det andra avsnittet i kväll.

Sol, salta bad och lite brottslighet

2013-06-26  

Jag är helt besatt av Graceland. För er som inte hängt med så är det en polisserie som utspelar sig i LA. Nu tänker ni The Shield, Southland och andra grisiga polisserier om våldets USA, där sammanbitna och fula snutar snackar gatans hårda språk. Ni tänker på slumområden i South Central, på gangsters och gängmedlemmar med autentisk känsla. Skitigt, hårt och realistiskt. Ångest och flagnande tapeter.

Nehehej vad fel ni tänker nu.

Graceland är en polisserie med ett filter av läppglans. Sex löjligt snygga undercoveragenter från FBI, DEA och Customs delar ett hus på stranden i Santa Monica eller annan glassig strand i LA. Alla är deffade, smala och fotomodellsnygga. De är undercover i olika brottsyndikat, för att sen gå hem på kvällen och ta en öl med kollegorna.

Det är som ett ständigt frat-houseparty, fast alla är snutar. Fattar ni hur bra det är? Dialogen är undermålig, plotten är rätt standard (ung valp direkt från Quantico rekryteras för att spionera på chefen i huset, för att ta reda på om han är en skummis), och skurkarna är män med rysk brytning och skjutglada killar från förorten. Det finns inte ett uns realism i Graceland. Det är helt perfekt att sjunka ned i värmen, öppna en kall öl och bara låta sig matas. Mer än så begär jag inte just nu. Till och med hjärnan har semester. Vad väntar du på?

18-årigt stjärnskott i The Killing

2013-06-25  

Det jag gillade mest med andra säsongen av The Killing var hur vänskapen mellan Holder och Linden utvecklades från knappt någon alls till att pusslas ihop bit för bit till något helt fantastiskt fint. Det starkaste minnet som etsat sig fast i hjärnan är när Holder fixar ut Linden från mentalsjukhuset – ett stort ögonblick som innehöll så mycket respekt mellan två personer att det var svårt att hålla tårarna borta.

I den tredje säsongen, som just nu visas på Netflix här i Sverige, är det kemin mellan Holder och den unga Bullet som får mig att fullständigt smälta i tevesoffan. Efter ett helt klart stormigt första möte har relationen nu utvecklats till ett underhållande munhuggande, men också i senaste avsnittet – värme och respekt dem emellan. Bex Taylor-Klaus, det 18-åriga stjärnskottet som spelar Bullet imponerar verkligen i alla scener hon är med i. Hon stack ut och satte ett stort avtryck redan från start med sin tuffa attityd och är just nu den intressantaste karaktären på teve.

Och visst är det så att serien nu är helt avknoppad från Forbrydelsen. Från att ha varit en karbonkopia i första säsongen så kämpade den enormt mycket i andra säsongen med att försöka stå på egna ben, men det usla karbonet låg fastklistrad mellan serien och tittaren och svår att bli av med. Men när jag tittar på den tredje säsongen så ägnar jag faktiskt inte en enda tanke åt att det finns en Sarah Lund någonstans därute i världen (Island… eller Sydamerika?). Det är verkligen jätteskönt – och ett starkt bevis för att The Killing nu är en serie med egen identitet och kraft.

Don Drapers och tittarsympatins bortre gränser

2013-06-24  

Denna text innehåller spoilers om Mad Men säsong 6.

Ena säsongen är det som om man medvetet bestämt sig för att svärta ned Don Draper, göra honom mörk, elak, känslokall, svettig och allmänt svinig. Någon som har en kall kyla inom sig som fryser alla hans eventuella känslor för andra människor, inklusive hans familj, till is.
Andra säsongen gör man honom till en rejäl man. En som kan hålla ett företag i rullning, rädda Peggy från sig själv och kanske Joan också i samma veva. En som kan vara make och far om inte klanderfritt så i alla fall hjälpligt och i sina barns ögon underbart.

Det är förstås ingen konstig dramaturgi. Givetvis vill man göra sin hjälte komplex och givetvis vill man också skapa en dynamik hos tittarna som hela tiden aktivt måste tänja på sina gränser för hur många oförsonliga drag man kan stå ut med hos en karaktär (eller människa) och fortfarande bry sig om dennes väl och ve.

Denna sjätte säsong av Mad Men verkar en enad manusförfattarskara ha bestämt sig för att de ska se exakt var den gränsen går någonstans. Man går ut hårt, låter honom redan i säsongsinledningen spy på en begravning, för att sedan glömma bort att han har fru och barn. Ja, så kan alkoholproblem se ut, säger den empatiska delen av min inre tevetittare. Och den delen av mig har givetvis rätt, Dons alkoholism är ett reellt och äkta problem som förvärras under säsongen och som slutar i katastrof. För både honom och de omkring honom. Men att peka på alkoholism som enskilt, isolerat problem för Don är att göra det lätt för sig.

Svårare att sympatisera blir det i tveksamma situationer av sexuell natur. Det är inte enbart alkoholen som får Don att vara en minst sagt bristfällig make och far. En självisk egocentriker som ser kvinnor som antingen horor eller madonnor och så vidare. Ett inte helt unikt problem. I Dons fall försöker man denna säsong att psykologisera det hela ytterligare genom att berätta att hans mamma faktiskt var båda delarna på en och samma gång. Cirkeln sluts en aning när han presenterar detta för sin egen dotter Sally som faktiskt också har antydan till dubiöst förhållande till flaskan, precis som sin far.

Jag upplever att denna säsong av Mad Men fokuserar mer på olika typer av förhållanden (och äktenskap) än tidigare säsonger och jag gillar det. Det kan ju dels bero på att huvudrollskaraktärerna blivit äldre, skaffat sig mer djup i sina förhållanden. Skaffat förhållanden överhuvudtaget. Men också för att strössla ned ännu mer komplexitet hos våra vänner på reklambyrån.

Jag uppskattar detta väldigt mycket, i synnerhet kanske den vacklande balansen man väljer att visa upp i de olika kärlekarna där den gemensamma nämnaren är att någon alltid ger mer men får mindre tillbaka. Dons och Megans förhållande står givetvis i någon slags fokus där Don slåss mot den sida av honom som gärna ser att frun är mer mannekäng, scenografi, barnvakt och tillgänglig sexleksak än en självständig varelse med egna känslor och viljor. Mot detta ställs Bettys och nya makens förhållande på ett intressant sätt, där Betty faktiskt öppnar upp förhållandet och stärker det genom att bli just mer självständig. Och, måste påpekas, stöttande i sin mans karriär. Dons förhållande till den alltmer brådmogna men också tonårsfrustrerade Sally är intressant, liksom Peggys (och Joans) förhållande till jobbet och till karlarna omkring dem. Är de gifta med jobbet? Ett inte helt lösryckt påstående, som också läggs fram, tycker jag, under denna säsong.

Men jag skulle nog också vilja kasta in Pete Campbells och frun Trudys äktenskap på listan över de bäst dissekerade denna säsong. Jag har så svårt för Pete, och det är ju meningen att man ska ha förstås. Någonstans ska man kanske också stundtals tycka synd om honom, sympatisera med hans längtan efter erkännande, hans törst efter att ha det lika soft som Don verkar ha. Kvinnorna kastar sig över honom, han kan spotta ur sig en reklamkampanj i sömnen och ingenting verkar nå honom. Inte på det sätt som saker når Pete.

För Pete har ju egentligen alltid, i hela sitt liv, velat vara Don. Ha Dons jobb, ha Dons status, ha Dons lätt klacksparkande syn på kvinnor. Minns också att det var Pete som luskade fram Dons förflutna, Dons egentliga identitet. Pete vet egentligen massor om Don, och kan inte sluta leta efter mer. Efter receptet på hur man blir Don.

Den här säsongen lyckades Pete. Kanske inte med att helt och fullt laga till receptet och bli en fullfjädrad Don men i alla fall kunde han ta på sig en rock som i mångt och mycket skräddarsytts för Don. Pete kunde låtsas, med mer allvar än tidigare, att vara sin hemliga läromästare. Han förför sin frus väninna Brenda. Men till skillnad från Don så kommer Pete inte undan med sånt här.

Det är det intressanta med Pete. Att han egentligen borde vara nöjd. Han borde, med lite mindfulness och kbt, faktiskt kunna vara en riktigt lycklig person om han kunde ta ett steg tillbaka och se att han har en trogen fru, ett välskapt barn, ett jobb med hög status och en lägenhet med rätt adress. För en statusjägare som Pete borde detta egentligen vara nog. Men hans besatthet av Don gör att det aldrig blir nog. Han inleder en affär med Brenda och Trudy svarar med att kicka ut honom.

För Pete är inte Don. Don är känslomässigt störd. Pete är bara girig, småsint, avundsjuk och besatt. Det är i och för sig egenskaper jag kan relatera till bättre än Dons apati även om jag för den sakens skull inte känner någon särskild ömhet för Pete. Han är för ego för det. Don har allvarligare problem. När han förför grannfrun bara sådär (Lindsay från Freaks & Geeks!) och sedan delar en cigg med henne i sängen drabbas hon av dåligt samvete men inte han. »Jag känner mig hemsk«, säger grannfrun. Don svarar »Varför då? Det här hände aldrig«, och sedan ger han henne några sedlar. Det är alltid smidigare med horerier än känslomässiga affärer.

Men, jag kan inte låta bli att tänka på den eventuella perversa signifikansen i detta. Inte bara det sorgliga i det hela, eller det tunna försvaret i att om man ger någon pengar så blir äktenskapsbrottet mindre allvarligt. Nej, jag tänker på det faktum som nu presenterats denna säsong, nämligen att Dons välmenande och godhjärtade mamma också horade. För Dons skull, för att han och hon skulle kunna få ett drägligare liv. Att Don sedan gör om sin affär, med en faktiskt till synes uppriktigt engagerad grannfru, till ett enkelt sexköp som han kan gå iväg från utan närmare bekymmer, tycker jag signalerar någonting riktigt stört. Antydan om att ligga med sin mor. Antydan om att kvinnor är kvinnor endast tills man ger dem en sedelbunt. Då slutar de vara kvinnor.

Och det är någonstans där som jag tror manusförfattarna lyckats denna gång. Med att se exakt var gränsen går för tittaren i sin ansträngda, krävande och ytterst påfrestande generösa sympati för Don Draper.

Så typiskt Telia

 

När HBO Nordic kom till Telias digitalteve så lanserades också ett programbibliotek med de allra tyngsta HBO-serierna, både gamla och nya avsnitt, plus material från andra bolag. Problemet var att hela biblioteket var i SD. Jag slutade titta på SD-material för några år sedan, jag klarar inte av det. Att se teveserier och filmer i SD är lite som att se på en gammal utsliten VHS.

När Telia lanserade HBO så ställde jag självklart frågan om när det kommer HD-material till programbiblioteket. Jag fick svaret att de »i starten prioriterade SD, för att få ut alla titlar så fort som möjligt«, men att det snart skulle komma även i HD. Det var den 15 november. Men sedan gick tiden och ingenting hände. I stället fick jag pricka in tablån på måndagar för att se nya HBO-serier i riktig HD. Inget fel med det, men det vore ju underbart att få bestämma själv när jag vill se – och ges löften om ett programbibliotek så måste de också infrias. Jag kontaktade Telia flera gånger och frågade hur det gick med HD-materialet – »håll utkik« var svaret varje gång. I våras blev jag så trött på att »hålla utkik« att jag bestämde mig för att säga upp hela teveabonnemanget (med tre månaders uppsägningstid) hos Telia och gå vidare till en annan operatör.

I veckan upptäckte jag att det nu tillkommit två nya bibliotek: HBO HD och HBO Full HD. Jag har kollat runt lite och de allra flesta titlarna verkar finnas där i fungerande Full HD, vilket ju är fantastiskt, en dröm. När jag googlar efter lite information så upptäcker jag att Telia smyglanserat detta den 11 juni – utan att ha skickat ut någon information till mig som är kund (någon annan som fått info om detta?). Och det där »snart« blev alltså sju månader.

Nu sitter jag med ett imponerande och växande programbibliotek från HBO i Full HD  hos en bedrövlig teveoperatör som jag gladeligen sagt hejdå till. Det får väl bli en förlängning av abonnemanget som avslutas om några veckor ändå. Det tar emot, men det går nog inte att lämna nu. Det är ju Full HD!

Spretig dramatrio i sur säsong

2013-06-22  

Senaste säsongens amerikanska draman på networksidan har varit en grådaskig skara besvikelser från början till slut. Bara ett par har hållit för att se, de nyaste båda som såpor. Men mer om det senare.

När David E Kelleys senaste drama hade premiär på TNT i februari gnuggade jag händerna av förväntan. Sällan har jag känt mig mer sviken av en sjukhusserie.

Upplevelsen i nästan varenda del av bygget är den av good enough-tänk. Skådespeleriet är basalt, de medicinska manusspåren fullkomligt grundläggande och de omotiverade närbilderna på enskilda läkares egenheter – gnisslande gympadojor, en inbakad fläta – låtsas bära mening utan att göra det.

Jennifer Finnigan var utmärkt i rollen Brookes oskyldigt storögda tonårsdotter i The Bold & the Beautiful (svensk titel: Glamour). Hon kunde titta precis så där fuktigt anklagande/sorgset i slutet av varje scen som krävs i en dagssänd såpa. Att casta henne som skarp neurokirurg minst sagt förbryllande. Flera andra träiga skådisar dök också upp, Ving Rhames är till exempel akutens egen »House« (svårt att trycka ner tangenterna för att skriva detta, det är så absurt). Jamie Bamber (Battlestar Galactica) spelar en neurokirurg som har gott självförtroende. Och är snygg. Och får ligga. De komplexa personporträtten lät vänta på sig ända till serien lades ner efter tio avsnitt.

Värst av allt var David E Kelleys försök att göra om sjukhuset till en rättssal minst en gång per avsnitt. Då ställde högsta läkarhönset Harding Hooten (Alfred Molina) läkare till svars. De står bakom en liten pulpet av plexiglas och Hooten avrättar dem muntligen, sittande vid ett skrivbord placerat på ett podie, på brittisk engelska. Ibland hällde han upp ett glas vatten j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t.

Hela angreppssättet känns väldigt omodernt; modern sjukvård rör sig ju generellt mot att hitta stora patientsäkerhetsbrister i strukturer i stället för att peka ut enskilda syndabockar. Tanken var väl att åklagargreppet skulle vara dramatiskt. Synd att tempot var så lågt att den genomsnittliga tittaren hinner kolla på klockan tre gånger under varje rättegångsscen. Lägg till utdragna bilder på läkarkollegorna i publiken som vrider sig i medkänsla med den som just denna dag står inför rätta. Gäsp.

Manus är inte bra. Valen av ämnen är sådana andra sjukhusserier avhandlat för tio år sedan och mycket bättre. Allvarligt talat, ett helt avsnitt om att nån som förlorat sin mamma inte tycker att det känns bra att hon ville donera organ? 2013? I de första avsnittet trodde jag hela tiden att det skulle komma en twist på slutet, något som ställde allt på sin spets och skakade om mig som tittare. Men nej. Alla avsnitt slutar med att Ving Rhames sitter på samma barstol och tänker över sitt liv. Ibland får han sällskap av chefen för donationsprogrammet som har knarriga gympadojor. The End. Sällan har väl en serie lovat och velat så lite och ändå inte lyckats uppfylla det.

Men ljusglimtarna då? Grey’s Anatomy har haft en habil mellansäsong och The Good Wife har som vanligt hållit hög klass, men på ett sätt som man nu kommit att förvänta sig. Skönt att slutscenen på säsongen indikerade att stora ändringar är att vänta i seriens struktur. Vad gäller de lite yngre serierna är det som tidigare nämnt tunnsått.  Två klarade sig dock riktigt bra. Nashville försökte sig först på något slags nyanserat drama. Connie Brittons (Friday Night Lights) fantastiska sätt att tona ner och hitta gråskalan i de mest uppskruvade situationer kunde ha burit långt.  Tyvärr (eller tack och lov, beroende på hur man ser det) valde manusförfattarna att luta sig rätt långt ner i såpadiket och mot slutet av säsongen kastades nya spår in med blixtens hastighet. Jag hör till dem som tyckte att det var mycket underhållande (men andra på WS tycker precis tvärtom). Utöver Britton har också Hayden Panattiere och Charles Easton skickligt navigerat på randen, och i kombination med riktigt slagkraftig musik var serien mycket njutbar. I finalen stod frierier, graviditeter, faderskapsavslöjanden och nyktra alkoholister med en whisky i handen som spön i backen. Det var härligt.

En mer konsekvent genomförd såpa var Shonda Rhimes Scandal. Serien växte från en närmast urusel nivå i den korta första säsongen till ett högoktanigt, konspirationsteoretiskt, sexualattraktionsdrivet himmelrike i säsong två. Varje avsnitt fullspäckat med serietrådar om det politiska livet kring 1600 Pennsylvania Avenue, inte en lugn stund nånstans. Och dessutom för  första gången på närmare 40 år ett amerikanskt networkdrama byggd kring en kvinnlig afroamerikansk huvudkaraktär. Frågan om hudfärg är för övrigt helt odiskuterad i serien med – vad jag kan påminna mig – endast två undantag. I det ena fallet har  ämnet i ett handlingsspår krävt det, och i det andra har det använts som poäng i en dialog mellan Kerry Wahsingtons drivna fixarproffs Olivia Pope och den president hon har en het romans med. »I’m feeling a little Sally Hemings-Thomas Jefferson about all this«, säger Pope till sin älskare i en ordväxling som hon senare får klart för sig var ett slag under bältet. Referensen gäller förstås annan amerikansk presidents förmodade kärlekshistoria med sin egen slav i slutet av 1700-talet.

I stora drag är Scandal en effektivt berättad såpa med actioninslag och mycket driven dialog, berättad som om manusförfattarna tryckt i sig stora mängder druvsockertabletter mitt i natten. Beroendeframkallande likt ostbågar, men utan den läbbiga beläggningen på tänderna efteråt. Jag har med ålderns rätt slutat använda uttrycket guilty pleasure. Detta är bara pleasure.

Om konsten att inte ta genvägar

2013-06-06  

Förväntade mig inte särskilt mycket av dramaserien The Fosters, mer än att den förstås skulle vara idé- och hantverksmässigt intressant att se – på grund av dess motiv och förutsättningar, som ju blivit mycket omskrivna: en serie på den bussigt barnvänliga kanalen ABC Family om ett lesbiskt par som tar in fosterbarn, med en bärande idé att humanisera kontroversiella ämnen för en superbred publik; producerad av en utstuderat sociopolitiskt medveten Jennifer Lopez.

Och, som sagt, det är ABC Family. Vilket betyder att det inte är Rectify eller Top of the Lake, direkt, eller ens i närheten av senare års bättre vardagsdrama typ Men of a Certain Age. Det är, helt enkelt, inte en vuxenserie utan mer än regelrätt familjeserie. Jag kommer att älska att kolla på The Fosters ihop med min elvaåriga dotter.

Med det sagt så älskade jag även för egen räkning pilotavsnittet. Varje rollgestalts story är intressant i sig, och i relation till varandra blir storyn större än summan av sina beståndsdelar. The Fosters har inte bara hjärna och hjärta utan själ: något som vibrerar av äkthet hos skådespelarna, situationerna, vad som uppstår mellan manus och regi.

Samtidigt är det svårt att inte fokusera på det rent tekniska. Det var nämligen länge sedan jag senast upplevde ett så smart och känsligt exekverat manus i en mainstreampilot. Ni vet, när alla karaktärer och relationer ska introduceras så sker det i regel (eftersom man ska hinna få med sig ganska mycket på 40 minuter) via ett antal genvägar i dialogen. Rollgestalterna säger saker som verkliga människor inte skulle säga, så att tevetittaren ska få sammanhangen tillräckligt klargjorda.

Just detta undviks helt, på ett nästan demonstrativt säkert sätt, av de manusförfattande serieskaparna Brad Bredeweg och Peter Paige.

Ta till exempel den förvirrade situationen i början med child services-kontakten Bill, som vi aldrig får möta annat än på andra sidan några telefoner; och de komplicerade inbördes relationerna – efter tio minuter har vi precis allt klart för oss, men ingenting i replikerna har skrivit oss på näsan. Tvärtom skapas en större nyfikenhet, och ett större känslomässigt engagemang, redan från början med den här mer realistiska, jämförelsevis minimalistiska, dialogtekniken.

Eller hur Mike presenterades. Total förvirring på polisstationen, för oss som kollar, men de inblandade där vet ju förstås allt redan. Och vi förstår några minuter senare – på ett fullständigt ljuvligt realistiskt vis.

Och jag älskar småsaker i manus, som spelet mellan Mariana och hennes riktiga mamma Ana, vars backstory av svek och sorg initieras med en scen där Mariana chattar med någon, en kille, tror man, tills hon avslutar med att efter tvekan addera ett »mom«, för att hastigt radera det igen.

I bastardtider av Game of Thrones är The Fosters, för mig, en liten uppenbarelse.

Den blodiga chocken

2013-06-04  

Denna text innehåller spoilers om Game of Thrones.

Man skulle kunna jämföra med när Nina Meyers dyker upp i säsong 3 av 24, eller när Agent Cooper stirrar in i spegeln den sista minuten av Twin Peaks. Gårdagens chocker i Game of Thrones orsakade känslostormar av sällan skådat slag. Twitterkonton upprättades likt forna tiders helplines där fans fick bearbeta vad de just sett på 140 ord. Många valde att helt enkelt uttrycka sitt hat mot George RR Martin och mot HBO. Andra vrålar ut sin sorg, en del hotar med att aldrig se ett enda avsnitt till av serien. »I WANT TO TEAR MY EYES OUT IN SADNESS«, skriver någon enkelt och sammanfattande.

Säga vad man vill om George RR Martin men han har inga problem med att »kill your darlings«. Eller andras darlings för den delen. När han lät Ned Stark tappa huvudet i redan första säsongen kände jag att här fanns en viktig  beröringspunkt mellan Game of Thrones och favoriten 24. Ingen går säker. Det kändes härligt. Så kittlande och farligt befriande att inte veta. Tills igår då, då den spektakulärt blodiga slutscenen gjorde gällande att det här med att ingen går säker gäller också huvudpersoner som är ytterst drivande i serien.

Nej, jag har inte läst böckerna, då hade jag självklart vetat. Måste man det? Jag håller på med första boken nu men mest för att jag fortfarande har svårt att hålla i sär alla Lannisters och Baratheons. Familjen Stark, däremot, har alltid känts tydliga och centrala och år av tv-serietittande har lärt oss att det finns en tydlig och trygg navigation i berättandet. En central konflikt förblir en central konflikt. Däri låg också en del av gårdagens chock. Genom att låta döda några av dem dör också de vi hejat på. De som stått för högburet huvud, stolthet och i viss mån moral. De är kanske inte seriens populäraste figurer. Tyrion har roligare repliker, till exempel. Men de har stått för någonting som känts som kärnvärden och vi har därför kommit att se deras närvaro som trygg och säkrad. Med Catelyn och Robb dog också hoppet om de rätta segrarna, den rätta på järntronen. Vad kommer att hända nu, och vilka kan vi sätta vårt hopp till? Arya? Men hon är ju så liten, och Bran är så svag.

Alltså känslan när man har investerat tid, kärlek och engagemang i en teveserie för att sedan känna sig snuvad eller i alla fall omskakad kan vara nog så kraftig. Det vet alla vid det här laget. Och förvirringen, otryggheten, kan kännas nog så äkta. Ser vi inte en teveserie för att engagera oss i någonting, om än på en behaglig, vegetativ nivå? En nivå som inte kräver vårt samarbete eller interaktion, men som ändå engagerar oss, och får oss att tänka, känna? Är det då så konstigt att reaktionerna rör sig kring otrygghet och förvirring? Nej. Nästa tanke blir så självklart vad som ska hända sen, och twitterreaktionerna i stil med »Jag kommer sluta kolla« är därför fullt logiska.

Jag skulle väl veta svaret redan om jag läst böckerna. Som folk påpekar på Facebook och Twitter och alla andra möjliga medier inklusive brevduva. För från seriens början har det funnits en tydlig uppdelning mellan tevefansen och bokfansen. Nybörjarna (som kan hånas) och de som utexaminerades från George RR Martin Academy för länge sedan. De som läst böckerna är naturligtvis inte sena med att påpeka att de suttit på info om Starks öde sedan långt tillbaka. De har heller inte varit sena med att påpeka att tv-serien med undantag från första boken och säsongen, skiljer sig en hel del från böckerna. Det bidrar såklart också till uppdelningen mellan fansen. De som fina fansen »vet« hur det ligger till och pöbelfansen som ser den kommersiella versionen i teveväg.

Gårdagens matsalsmassaker gjorde än en gång en sak väldigt tydlig. Ett, att bröllop i Westeros sällan är en trevlig tillställning. Med Sansas och Tyrions i minnet, och även Danaerys och Khal Drogos, så kan man ju snabbt konstatera att grisfötter och flödande vin till trots är ett bröllop mest en legitim inramning av ofrivilligt sex i RR Martins värld. Även om en bröllopsfest med Walder Frey som värd tar priset i obehag.