Weird Science
Briljant Breaking Bad, sjukt kul Curb, ojämnt Louie, disträ Rescue Me och dåligt Damages

2011-07-29  

Ett skruttigt sommartorp i radioskugga är väl vad man skulle kunna likna denna blogg vid så här års. Men glänta på den knirkiga dörren och ni kan få se Martin kartlägga Twin Peaks, David snabbtwittra om The Hour, Per klämma Curb och Louie när barnen somnat i stugan och Kristofer fira sin nyfödda taxvalp med Wilfred… eller, för all del, undertecknad sitta och stöna över Damages.

Det är bara det att juli är en hopplös månad för bevakning av hektisk amerikansk tevesommarsäsong. Både att hålla kollen och att skriva är problematiskt, vare sig vi sitter med vingliga 3G-signaler och misslyckas med att ladda upp bilder och kolla iPlayer via VPN, eller får bloggenergin urladdad på underbemannade sommarredaktioner.

Nästa vecka tänker jag tråckla mig ur semesterns spindelväv, men då hoppar jag å andra sidan ner i ett jobbdike utan like… så det är väl bäst att jag får ur mig detta nu: min summering av julitelevisionen.

Damages har ju fått en ny chans trots nedläggning i fjol, och det är knappast den aktningsvärt dödgrävande DirecTV-kanalen Audiences fel att man råkade satsa på en hopplös häst (ursäkta standardmetaforen men jag räknar med att ni förstår att jag associerar till Glenn Closes jobbiga hästdröm under förra säsongen). Serien har haft en enda helt lyckad säsong – den första – men därefter tillräckligt många bra enskilda, och ibland intressant samverkande, detaljer för att upprätthålla intresse och kvalitetsstatus. Den förra, tredje säsongen var länge riktigt intressant i det att vi fick träffa Ellens fascinerande dysfunktionella Jerseyfamilj, och avsnitten under hennes vistelse i barndomshemmet var bitvis oerhört bra. Å andra sidan havererade säsongen i 2010 års värsta finalfiasko, då serieskaparna fick nedläggningsbeskedet halvvägs in i produktionen och bestämde sig för att knyta ihop »allt« under de sista tre, fyra avsnitten. Vilket medförde att tempot speedades upp bortom kontroll, intrigtrådar fuskades bort eller löstes via ologiska genvägar och gamla rollgestalter slängdes in fem i tolv med undermåliga ursäkter.

Inte den bästa förutsättningen för en återupplivning, men Damages gör åtminstone det enda rätta i att skita i kaoset senast och börja om på en ny, väsenskild story (contractor-militia i Afghanistan…) och påminna om tidigare ramverk endast via Glenn Closes nya liv som obekväm nannymobbande vårdnadshavare till sitt lilla barnbarn.

Återigen finns det flera bra detaljer, inte minst i form av gediget skådespeleri (även om John Goodman hittills mest känns som en Ted Danson-stand-in), men sammantaget är det för ytligt, summariskt och obalanserat. Damages har befunnit sig i ett konstigt, om än inte helt okreativt, limbo i flera år nu och jag önskar att DirecTV hade gjort sin livräddaroperation på Rubicon i stället (något som för övrigt var uppe till diskussion men omintetgjordes eftersom man redan bestämt sig för att satsa på Damages). Och så kan jag inte låta bli att tänka på hur omodern serien känns i jämförelse med The Good Wife.

Något annat som får Damages att blekna i andefattigdom är nya Breaking Bad-säsongen, som öppnat dramatiskt starkt. Jag älskar hur den rör sig framåt via tablåplattor, som hopp från isflak till isflak, i stället för som ett rullande fordon på utstakad storyväg; i karakteristiska långa, långsamma, ofta halvstumma scener vars betydelser man sällan får mer än till hälften förklarade, men det man inte helt förstår glider ändå med på intuition.

Gastkramningen när Gus sakta klär om till skyddskläder och drar fram en kniv i premiären påminde starkt om den filmiska berättarnerven i The Shadow Line. Och det ursinniga tredygnspartyt i andra avsnittet var så utsökt intuitivt korsklippt med Walts svågers distansering från hustrun och frustrerade besatthet av mineraler (vilken strålande typisk Breaking Bad-scen när han är sömnlös och frun glider upp vid hans sida med sin motorstyrda säng!), Skylers fruktlösa kartläggning av biltvättens ekonomi, och Walts misslyckade satsning på ett pistolköp (vilken underbar långdialog med den illegala vapendealern!).

Den tredje amerikanska storsommarserien i min tablå är Rescue Me, vars fördröjda finalsäsong dock inletts mer märkligt än bra. Nästan all svärta har, så här långt, hanterats med humor och även om det varit rått roligt har det också känts förvirrande och distanserat. Den nedärvda familjealkoholismen biter inte på djupet som den brukar och jag har ännu inte hittat tillbaka till min känsla för serien sedan jag, under halva förra säsongen, felaktigt trodde att alltihop var en skärseldad dröm i Tommys döende huvud.

Ändå var det bottenlösa mörkret förra säsongens stora behållning och det bör väl bara vara en tidsfråga innan vi är där igen.

Curb Your Enthusiasm har fått ovanligt mycket kritik men jag tycker nya säsongen börjat perfekt. Som andra avsnittet, hur kan folk ta avstånd från det på grund av misogyni? Det är ju i den bedrövliga misogyna tondövheten som den stora humorn ligger, vilande på en heltigenom klassisk Larry David-frågeställning: hur lyckas Larry skymfa ett gäng svårt sargade själar på ett kvinnojourhem?

Louie har varit ojämnt – jag älskade husköpsavsnittet (scenen hos revisorn, dansen med mäklaren!), fick inte ut ett smack av Joan Rivers-episoden (mest för att Rivers var kass), älskade återigen roadmovieavsnittet när döttrarna skulle få träffa den nästan 100-åriga släktingen som Louie själv inte träffat på 30 år och som bjöd på »niggernötter« (även om det var Louies långmimning till The Whos Who Are You jag gillade bäst – döttrarna var fantastiska i baksätet!).

I övrigt gillar jag Suits och Angry Boys – och ser fram emot att komma i gång med The Hour.

 

Etikettsbrottaren Larry överskuggar Seinfeld-återföreningen

2009-10-12  

Larry David och en man med shorts.Jag undrar vad Magdalena Ribbing skulla ha att säga om Curb Your Enthusiasm.

I senaste Filter pratar¬†DN:s oefterhärmliga folkvettsexpert om sina grundprinciper för trevligt beteende, och jag tror att Larry David skulle gilla de flesta av dem.

Som när han börjar bråka med stolsgrannen på flyget i senaste avsnittet. Grannen har shorts på sig, och Larry måste förstås påpeka att det inte är så trevligt att titta på.

»Jag har alltid shorts på mig när jag flyger. Det är bekvämt«, säger grannen, och Larry går loss i en tirad om allt han gillar att göra ‚àí sjunga, vissla, spela trummor på knäna ‚àí¬†men som han låter bli eftersom »det sitter någon bredvid mig«. Det är som ett blad ur Ribbings etikettbok.

Det är bara på en avgörande punkt som Larry David och Magdalena Ribbing inte skulle komma överens. Jag citerar Ribbing som citerar Tjechov i Filter: »Det är inte den som spiller sås på duken som begår etikettsbrottet. Det är den som påpekar det.«

Larry kan förstås aldrig motstå att påpeka när någon spiller sås på duken eller har shorts på sig på flyget. Den impulsen ‚àí att inte bara påpeka utan dessutom förklara för vederbörande vilken idiot han är ‚àí sänkte sånär planerna på en Seinfeld-återförening i förra veckans avsnitt. Och den ställer till det igen i helgens avsnitt, när Larry inte kan låta bli att poängtera för Christian Slater att han tar alldeles för mycket kaviar från buffébordet, och Slater får gruvlig hämnd.

Säsong sju av Curb Your Enthusiasm har annars börjat ungefär som Curb-säsonger brukar börja. Trots allt förhandssnack känns Seinfeld-återföreningen mest som ett nostalgiskt (om än underhållande) sidospår. Som alla andra förvecklingar i serien är den bara en förevändning för att sätta Larry David i nya sociala situationer att sabotera.

Visserligen är den också, i serien, en förevändning för Larry att försöka få tillbaka sin fru, som ju lämnade honom förra året.

Men romantiken i¬†Curb Your Enthusiasm är underbart platt och falsk. Serien handlar ju i grund och botten bara om en sak: att Larry David inte kan hålla tyst när någon spiller sås på duken. Han kan som bekant inte ens stå emot sin missriktade gå-över-lik-rättfärdighetsimpuls ens om hans äktenskap står på spel.

Första förhandstittarna på höstens humorhöjdpunkter

2009-06-29  
vEM5B4P8PIg

De första förhandstittarna på höstsäsongens nyheter och comebacker har börjat dyka upp, och det ser väldigt trevligt ut på komedifronten. På HBO återvänder Curb Your Enthusiasm efter två år (ingen trailer där än). Men nästan ännu peppigare känns Bored to Death, en ny serie med Jason Schwartzman och Zach Galifianakis som har premiär i september.

Noterbart är att engelska Channel 4 vill lägga sig i humorframkant. De har plockat upp Kristen Schaals Penelope, Princess of Pets och ytterligare en serie som vid första anblicken ser ut att kunna bli precis hur bra som helst: The Increasingly Poor Decisions Of Todd Margaret, skriven av David Cross och Shaun Pye (från Extras) och med Cross, Will Arnett och Spike Jonze (!) i rollerna.

lNrPr-UCtog

Dessutom kommer Community (med John Oliver och Chevy Chase i biroller) på NBC i höst. Det är ett inte riktigt lika överjävligt lovande upplägg, men på de trailers som släppts hittills ser det ut att kunna bli riktigt trevligt.

Här finns för övrigt fler trailers från NBC:s hösttablå (bland annat för Parenthood, en dramaserie baserad på Steve Martin-filmen med sama namn. Mycket märkligt.)

Magiskt möte mellan Ricky Gervais och Larry David

2006-01-06  

Igår kväll kom tevesäsongen i gång igen på allvar, med det brötiga båtavsnittet av The Office, och The Daily Shows omstart i Canal+ (med Veckans Visuella Gag när ett enormt storebror-ser-dig-öga bakom Jon Stewart blev en snäll liten katt så fort Stewart vände sig om… okej, låter inte så kul när man återger det, men ni som såg det vet vad jag menar).
Allt förbleknade emellertid i jämförelse med Ricky Gervais Meets Larry David på engelska Channel 4, en timslång special där Gervais besöker Larry David på hans Santa Monica-kontor, sitter ner i tvåsitssoffan i teverummet och dissekerar Larrys liv och karriär, med fokus på Curb Your Enthusiasm.
Det blev en underbar timme, och ett samtalsprogram av det ovanliga slag där två superkändisar älskar varandra och asgarvar åt varandras lustigheter utan att det är tillgjort. Den ömsesidiga respekten resulterade i en lång rad överraskande storysar och skratt även för tittarna.
Duon gick igenom Larrys tidiga tevefavoriter – Sergeant Bilko, Abbott & Costello – och när Ricky sa att han gillade Laurel and Hardy mer än Abbott & Costello, men Larry säger att han som barn inte fattade Laurel and Hardy, ger Ricky utstuderade exempel från Curb Your Enthusiasm på när karaktären Larry och hans agent Jeff agerar exakt som Ollie respektive Stan: vi får till och med se två inklippta, jämförande scener från respektive program.
Och så håller det på. Massor med konkreta exempel. Tillsammans benar de ut exakt hur Larry byggt upp Curb Your Enthusiasm, karaktärernas olika uppgifter, hans system av olika anteckningsböcker som han skriver manus i, hur storyboarden ser ut. Mitt i diskussionen ropar Larry efter ett manus (han biter sig i tungan när han håller på att avslöja vilken säsong som är hans favorit, när han säger »…från säsong… öh, nej, bara inget från den här säsongen, ta in nåt från säsong fyra!«). Ricky Gervais tar upp det omtalade improviserandet i showen, och när Larry högläser ur sitt manus överraskas Ricky av hur mycket av alla skämt och roliga vändningar och attityder som trots allt finns inskrivna från början.
Med ständigt inklippta exempelscener blir det en briljant föreläsning i ämnet sitcom, och deras gemensamma analys av karaktären Larry är underbar: att han är mannen som alltid har rätt, eftersom han alltid säger exakt vad han tycker och skiter i samvetet; att showen ytterst handlar om, med Rickys ord, »the guilt-free truth«, och att Larry spelar den definitiva Superhjälten, om så bara inför sig själv.
När Gervais säger att han försöker hålla »fuck«-svärandet nere i sina program, och Larry svarar »ja, absolut, jag med«, citerar Ricky omgående finalen på säsong 3, The Grand Opening: »That was like an opera of swearing! Car-wash cunt… that’s poetry!«
Sedan frågar Gervais om judisk humor: »Jag älskar det! Men vad är det? Jag har ingen aning om vad det är!« Larry svarar att judisk humor är en massa roliga judar. Men därefter går de igenom roliga judiska komiker och vi får se dem inklippta – Woody Allen, Joan Rivers, Jackie Mason – och Larry börjar sammanfatta judisk humor med två saker: det eviga klagandet som skön konst, samt att jiddisch, och amerikansk jiddisch-brytning, låter som jazz; en Lenny Bruce-LP är som en jazzplatta.
Det är också kul när de jämför sina kändisskap och härmar – eller snarare hånar – tråkiga journalister som inte fattar att det är samtal och inte utstuderade frågeformulär de båda går i gång på.
Den mest uppsluppna sekvensen är när de gemensamt kommer fram till att hemligheten med riktigt stor komik är att den kräver sin ålder, sin livserfarenhet. »För vem vill se en skitsnygg tjugofemåring som säger briljanta saker?« undrar Ricky.
»Ja, jag blev rolig först när jag insåg hur otillräcklig och underlägsen jag var«, svarar Larry.
»Och jag när jag blev fet!« säger Ricky.
»Precis«, säger Larry, »vem är roligast, killen som går upp på scenen och säger hur han fick tjejen, eller killen som försöker förklara varför han inte fick tjejen?«
Om inte svensk teve köper in Ricky Gervais Meets Larry David kanske man kan hoppas på att David – känd för att annars alltid tacka nej till teveintervjuer och talkshows – inser vilken bra idé det vore att lägga in det som bonusmaterial på nästa Curb Your Enthusiasm-dvd. Och då helst hela mötet i oklippt form. Att döma av ett Larry-citat under programmet (»hur ska ni lyckas klippa ner allt det här till bara en timme?«) finns det mycket mer att hämta.