Weird Science
Galen jägare i King Kong-kulissen

2013-03-08  

»Oh no, it wasn’t the airplanes. It was beauty killed the beast.« Har just hört de klassiska slutorden från finalen av King Kong och klämt en tår – av glädje, för 8o år efter premiären är Cooper & Schoedsacks monsterklassiker fortfarande en mysig filmupplevelse. Framförallt impas man fortfarande av actionscenerna och Willis O’Briens stop motion-sekvenser. Först sitter man och gosar åt den uppenbara modelleran i Kongs nederläpp och de lite ryckiga fajterna med diverse skräcködlor på Skull Island, men när den kärlekskranka apan väl snott med sig Fay Wray och jagas i djungeln blir det inte bara barndomstevenostalgiskt och specialeffekthistoriskt intressant, utan väldigt bra på riktigt.

Scenen där regissören Denhams mannar desperat klänger sig fast vid en trädstam men en efter en faller ner mot en säker död när Kong obarmhärtigt ruskar om trädet är stark, de olika bildlösningarna med skådisar framför O’Briens back projections är snillrika, actionscenerna är briljant klippta och oändligt mer effektiva än de osammanhängande bildkaskader många av dagens shaky cam-kåta regissörsklåpare har mage att kalla action.

King Kong släpptes i veckan i smarrig nyutgåva på dvd av Studio S, som i samma veva ger ut en hel svit med RKO-favoriter som The Thing, Suspicion och Bringing Up Baby. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan The Most Dangerous Game från 1932, som medföljer som bonusfilm på Kongen. En film jag velat se ända sedan John Woos halvlyckade USA-debut, Van Damme-rafflet Hard Target, blev jämförd med den. Det tog tjugo år, men var väl värt väntan.

The Most Dangerous Game spelades in på nätterna i samma överdådiga djungelkulisser som användes för King Kong, med Fay Wray och Robert Armstrong (också från King Kong) i två av rollerna och med Cooper och Schoedsack bakom spakarna. En tajt, nätt liten skräckis på perfekta 63 minuter som levererar.

Efter en pratig och stel inledning lider stilige jägaren slash författaren Joel McCrea skeppsbrott och hamnar som enda överlevande på en ö, där den mystiske och excentriske Greve Zaroff (Leslie Banks) härskar, med extratjock rysk brytning och vilda, ständigt uppspärrade ögon. Greven är också han storviltjägare, och lägger ut texten om hur uttråkad han blivit av vanlig jakt, ända tills han upptäckte »the most dangerous game« och fick peppen tillbaka.

I det gotiska slottet finns också Fay Wray, en gäst från ett tidigare skeppsbrott, som diskret försöker få McCrea att greppa det vi anat redan från början: de är i själva verket fångar hos den galne greven, läcker kanonmat som snart ska bli mänskliga villebråd i Zaroffs brutala gentlemannajakt genom öns buskage!

McCrea och Wray lyckas dyrka upp Zaroffs hemliga troférum, där man förväntar sig uppstoppade människohuvuden med ansikten förvridna i dödsångest i långa rader längs väggarna, men bara får ett sketet huvud i papier maché. (Jag läste på och det visar sig att scenen var mycket längre i ursprungsversionen, med huvuden konserverade i glasburkar och annat läbbigt, men 1931 års testpublik rusade i panik mot utgångarna så scenen trimmades rejält.)

Så långt är allt småtrevligt, men här kommer filmen verkligen igång på riktigt, för nu följer en lång jakt genom King Kong-kulisserna med en alltmer galen greve med pilbågen i högsta hugg. Det finns några för tiden klart avancerade reverse dolly-bilder där Wray/Armstrong springer genom buskaget medan kameran rusar bakåt i närbild, och några smått hisnande scener vid ett vattenfall. Och det är pre-Code, så det bjuds på härliga doser våld.

Bäst i hela filmen är givetvis Leslie Banks, en brittisk teaterskådis som blev skadad under första världskriget och fick halva ansiktet förlamat och ett saftigt ärr  vid ena ögat, två attribut som blir perfekta komplement till hans enorma (och enormt underhållande) överspel som den flamboyante greve Zaroff.

Snålheten bedrar

2006-04-04  

King Kong, originalet från 1933, ser så flådig ut i Atlantics nya kartongförpackning att vi tar för givet att det är den senaste amerikanska specialutgåvan med restaurerad bildkvalitet som nu släpps på region 2. Duh! Det är tvärtom den sämsta utgåva vi sett, nästan som den svenska hyr-dvd:n av Fritz Langs Metropolis – bilden är inte ens kornig, den är bara grådaskigt utfrätt. Som om man såg filmen på en drive-in-bio i tjock dimma. Så varför i helvete skriver Atlantic »Special edition« på omslaget? Bara för att man inkluderat en vedervärdig färgversion, fejkkolorerad på 1980-talet?
Samma sak med tjeckklassikern Kolya, som i England och USA kommit i fina anamorfiska utgåvor med originalets 1.66:1-bild. Återigen tar man för givet att Atlantics nya utgåva är samma kvalitetsversion av filmen – kartongförpackningen är ju dessutom långt lyxigare än fjolårsreleaserna i England och USA. Men, fuggedaboudit… det är fullscreen och grynig bild – ser ut som om det är den gamla VHS-printen som förts över rätt av.
Alan Resnais Hiroshima Mon Amour har släppts av Criterion i USA och av Noveaux Pictures i England, båda i nyrestaurerade printar och med digert extramaterial. Atlantics release har okej bild som dock blir tydligt sämre i lågdragrar, och precis som alla andra Atlantic-släpp är den renons på extramaterial.
Vad har dessa titlar – och flera dussin liknande – gemensamt? Jo, de ingår i Atlantics vidlyftiga »cineast«-serie. Visst finns det filmer med högre teknisk kvalitet än ovan nämnda exempel (även om man oftast hittar bättre utgåvor utomlands), men sammantaget känns hela produktlinjen som rent geschäft. Ingen satsning på bästa möjliga bildkvalitet, inga kommentatorspår, inga dokumentärer, inget extramaterial över huvud taget. Den »konstnärliga« extrakartongen utanpå plastförpackningen känns medvetet vilseledande.
Dessutom har Atlantic mage att ta 149 kronor för merparten av filmerna. Billigt, tror de själva och deras svenska publik, som sannolikt består av medelklasskulturtanter med nyinköpta dvd-spelare under sina vita, slitna Bang & Olufsen-teveapparater, men ”billighetsutgåvor” är den rätta definitionen – och såna bör alltid kosta under hundralappen.