Weird Science
Briljant Breaking Bad, sjukt kul Curb, ojämnt Louie, disträ Rescue Me och dåligt Damages

2011-07-29  

Ett skruttigt sommartorp i radioskugga är väl vad man skulle kunna likna denna blogg vid så här års. Men glänta på den knirkiga dörren och ni kan få se Martin kartlägga Twin Peaks, David snabbtwittra om The Hour, Per klämma Curb och Louie när barnen somnat i stugan och Kristofer fira sin nyfödda taxvalp med Wilfred… eller, för all del, undertecknad sitta och stöna över Damages.

Det är bara det att juli är en hopplös månad för bevakning av hektisk amerikansk tevesommarsäsong. Både att hålla kollen och att skriva är problematiskt, vare sig vi sitter med vingliga 3G-signaler och misslyckas med att ladda upp bilder och kolla iPlayer via VPN, eller får bloggenergin urladdad på underbemannade sommarredaktioner.

Nästa vecka tänker jag tråckla mig ur semesterns spindelväv, men då hoppar jag å andra sidan ner i ett jobbdike utan like… så det är väl bäst att jag får ur mig detta nu: min summering av julitelevisionen.

Damages har ju fått en ny chans trots nedläggning i fjol, och det är knappast den aktningsvärt dödgrävande DirecTV-kanalen Audiences fel att man råkade satsa på en hopplös häst (ursäkta standardmetaforen men jag räknar med att ni förstår att jag associerar till Glenn Closes jobbiga hästdröm under förra säsongen). Serien har haft en enda helt lyckad säsong – den första – men därefter tillräckligt många bra enskilda, och ibland intressant samverkande, detaljer för att upprätthålla intresse och kvalitetsstatus. Den förra, tredje säsongen var länge riktigt intressant i det att vi fick träffa Ellens fascinerande dysfunktionella Jerseyfamilj, och avsnitten under hennes vistelse i barndomshemmet var bitvis oerhört bra. Å andra sidan havererade säsongen i 2010 års värsta finalfiasko, då serieskaparna fick nedläggningsbeskedet halvvägs in i produktionen och bestämde sig för att knyta ihop »allt« under de sista tre, fyra avsnitten. Vilket medförde att tempot speedades upp bortom kontroll, intrigtrådar fuskades bort eller löstes via ologiska genvägar och gamla rollgestalter slängdes in fem i tolv med undermåliga ursäkter.

Inte den bästa förutsättningen för en återupplivning, men Damages gör åtminstone det enda rätta i att skita i kaoset senast och börja om på en ny, väsenskild story (contractor-militia i Afghanistan…) och påminna om tidigare ramverk endast via Glenn Closes nya liv som obekväm nannymobbande vårdnadshavare till sitt lilla barnbarn.

Återigen finns det flera bra detaljer, inte minst i form av gediget skådespeleri (även om John Goodman hittills mest känns som en Ted Danson-stand-in), men sammantaget är det för ytligt, summariskt och obalanserat. Damages har befunnit sig i ett konstigt, om än inte helt okreativt, limbo i flera år nu och jag önskar att DirecTV hade gjort sin livräddaroperation på Rubicon i stället (något som för övrigt var uppe till diskussion men omintetgjordes eftersom man redan bestämt sig för att satsa på Damages). Och så kan jag inte låta bli att tänka på hur omodern serien känns i jämförelse med The Good Wife.

Något annat som får Damages att blekna i andefattigdom är nya Breaking Bad-säsongen, som öppnat dramatiskt starkt. Jag älskar hur den rör sig framåt via tablåplattor, som hopp från isflak till isflak, i stället för som ett rullande fordon på utstakad storyväg; i karakteristiska långa, långsamma, ofta halvstumma scener vars betydelser man sällan får mer än till hälften förklarade, men det man inte helt förstår glider ändå med på intuition.

Gastkramningen när Gus sakta klär om till skyddskläder och drar fram en kniv i premiären påminde starkt om den filmiska berättarnerven i The Shadow Line. Och det ursinniga tredygnspartyt i andra avsnittet var så utsökt intuitivt korsklippt med Walts svågers distansering från hustrun och frustrerade besatthet av mineraler (vilken strålande typisk Breaking Bad-scen när han är sömnlös och frun glider upp vid hans sida med sin motorstyrda säng!), Skylers fruktlösa kartläggning av biltvättens ekonomi, och Walts misslyckade satsning på ett pistolköp (vilken underbar långdialog med den illegala vapendealern!).

Den tredje amerikanska storsommarserien i min tablå är Rescue Me, vars fördröjda finalsäsong dock inletts mer märkligt än bra. Nästan all svärta har, så här långt, hanterats med humor och även om det varit rått roligt har det också känts förvirrande och distanserat. Den nedärvda familjealkoholismen biter inte på djupet som den brukar och jag har ännu inte hittat tillbaka till min känsla för serien sedan jag, under halva förra säsongen, felaktigt trodde att alltihop var en skärseldad dröm i Tommys döende huvud.

Ändå var det bottenlösa mörkret förra säsongens stora behållning och det bör väl bara vara en tidsfråga innan vi är där igen.

Curb Your Enthusiasm har fått ovanligt mycket kritik men jag tycker nya säsongen börjat perfekt. Som andra avsnittet, hur kan folk ta avstånd från det på grund av misogyni? Det är ju i den bedrövliga misogyna tondövheten som den stora humorn ligger, vilande på en heltigenom klassisk Larry David-frågeställning: hur lyckas Larry skymfa ett gäng svårt sargade själar på ett kvinnojourhem?

Louie har varit ojämnt – jag älskade husköpsavsnittet (scenen hos revisorn, dansen med mäklaren!), fick inte ut ett smack av Joan Rivers-episoden (mest för att Rivers var kass), älskade återigen roadmovieavsnittet när döttrarna skulle få träffa den nästan 100-åriga släktingen som Louie själv inte träffat på 30 år och som bjöd på »niggernötter« (även om det var Louies långmimning till The Whos Who Are You jag gillade bäst – döttrarna var fantastiska i baksätet!).

I övrigt gillar jag Suits och Angry Boys – och ser fram emot att komma i gång med The Hour.

 

Damages lyfter – men flyger långt under första säsongens storhet

2009-01-30  

Visst blev det ett nervkittlande slut på senaste avsnittet av Damages. För första gången fick man åtminstone lite av den där hisnande bitarna-faller-på-plats-men-kanske-ändå-inte-känslan som första säsongen var så generös med.

Samtidigt är det uppenbart att säsongen svajar på fler ställen än bara i den övergripande story-arcen.

För det första: Ellen! Vi förväntas vara nyfikna på hur hennes undercover-arbete och märkliga skottlossning sex månader in i framtiden ska sluta, samtidigt som vi aldrig påminns om varför vi ska sympatisera med henne. Medan hon var den första säsongens känslomässiga epicentrum har hon nu reducerats till en bikaraktär. En bikaraktär som dessutom står på kö bakom Marcia Gay Hardens och Pattis son i väntan på uppmärksamhet.

För det andra: är det inte lite väl klichémässiga skurkar som dykt upp? Onda företags-vd:ar som skrockar övertydligt och drar billiga skämt på golfbanan. Det stora med Ted Dansons Frobisher var ju att man gillade karln, stundtals lika ömt som inför en förvirrad brorson.

Det tredje problemet, vilket är det absolut största och förmodligen roten till denna urspårade andra säsong, är hur illa skrivet allting är. En styltig, förutsägbar dialog som stundtals får de vanligtvis så skarpa skådisarna att fastna i illa placerade konstpauser och fumlande minspel.

Det har under de första tre avsnitten av denna säsong varit oklart om en fortsättning ens varit värd att följa. När nu William Hurts oklara sympatier och ständiga lojalitetssvägningar uppenbarade sig som seriens huvudgåta fick man åtminstone tillräckligt med belöning för att orka titta säsongen ut.

Svag start för Damages

2009-01-13  

Var det fler än jag som såg Damages-säsongspremiären och tyckte den var lite… mjäkig?

Det är som om de misslyckats med att överföra den övergripande nerven från första säsongen, där den stora gåtan låg i mordhistorien, och i stället slängt ut sig ett gäng halvskrivna och halvt genomförda småplottar… mest för att föra karaktärerna vidare.

Att den andra säsongen skulle snurras runt en infiltrationsplott visste vi ju redan, men borde man då inte ta den typen av story på allvar? Hur många gånger hoppade inte Ellen in i FBI-bilen, ofta mitt på en gata, ibland i full galamundering, utan att Patty Hewes oldtimer till spion, som annars hade benkoll på vart Ellen var, inte upptäckte henne?

Höjdpunkterna låg i stället i att få återse William Hurt igen, alltid lika kul, samt i Ted Dansons vita, vildvuxna skägg. Utöver det hoppas jag på bättring.

Ellens tillträdesdag på FBI uppskjuten till januari

2008-05-08  

damages11.jpgInte ett moln på försommarhimlen i dag. Men vänta bara. I juni och juli, då den amerikanska mid-season-teven brukar dra i gång med några av årets bästa serier (Big Love, Entourage, Rescue Me, The Shield, Damages…) blir det konstant uppehållsväder. Som i sändningsuppehåll.

Okej, det finns andra meningslösa saker att göra – bada, byta fasad på stugan, gunga sin själ i en hammock – men jag älskar verkligen sommarserierna. Förra året låg jag rentav på rygg i hammocken halva veckorna och följde On the Lot enbart för nöjet att se Zack sno sina hyllade »geni«-idéer från YouTube och reta mig till somrigt rödbrusigt vansinne på Carrie Fishers jurysvammel.

Men nu har jag också, sent omsider, fått klart för mig att Damages inte kommer tillbaka ens i höst – utan först på nyåret 2009. FX, som redan filmat tillräckligt med material för att kunna köra i gång i september, skyller inte ens på strejken utan på sommar-OS.

Å andra sidan har alla andra besked om fortsättningen på Damages varit så översvallande glädjande:

1. Det är inte bara klart med en andra säsong, utan också med en trejde. Sammanlagt 26 nya avsnitt är under produktion.

2. Serieskaparna siktar dessutom mycket längre än så, story-arcen sträcker sig över en 6-säsongers-cykel. I och med att Damages ligger på just FX är det inte mycket som talar emot att deras vision kommer att förverkligas.

3. Ted Danson sa i en intervju i vintras att han räknade med att filma Damages igen i april – hans underbart sjaskiga rollgestalt Frobisher överlevde alltså med största sannolikhet pistolskottet (om det nu inte rör sig om ytterligare ett avancerat flashback-upplägg).

4. Säsong 2 kommer, bekräftas det i extramaterialet i dvd-boxen, att ha Ellens FBI-wallraffande och vendetta gentemot Patty som huvudtema.

OK, sommaren blir rena semestern i år. Men i höst får vi tidernas mest kompakta kvalitetsdramatablå. En jättevåg som inte ens hinner ebba ut innan det är dags för storpremiärer som 24 och Damages i januari. Orkar man eller storknar man?

Damages bäddar för fortsättning

2007-10-30  

Damages1Redan innan avsnitt 11, när de första rapporterna kom om att Damages skulle få en fortsättning, spekulerades det i huruvida det ens skulle att förlänga serien, rent kreativt. Från första minuterna av första avsnittet gjordes det klart – med effektiva korsklippningar mellan nutid och framtid – att premiärsäsongens story-arc hade ett tydligt avslut.

Går det att bära en sådan serie vidare?

Efter att ha sett säsongsfinalen i förra veckan är svaret ett otvetydigt ja!

Jag älskade hur de liksom nästan knöt ihop allt sådär tillrättalagt och förutsägbart i näst sista avsnittet, bara för att leverera en stor och slagkraftig cliffhanger i det sista. Patty Hewes dolde verkligen ett bråddjup av mörka hemligheter bakom sitt cyniska stålansikte, med fler illaluktande lik i garderoben än bara en död hund. Detta avslöjande, kombinerat med att att Ellen Parsons går in i Pattys firma som betald FBI-kontakt, är inte bara en kittlande cliffhanger inslängd i sista minuten – den hänger verkligen ihop med vad vi fått reda på under hela säsongen.

Damages unika upplägg, det psykologiska spelet mellan de båda kvinnliga huvudrollskaraktärerna, Glenn Closes mentor och Rose Byrnes protégé, kan dessutom komma att fördjupas ytterligare nu.

Men oavsett vilka smaskiga storyingredienser en andra säsong bjuder på – och det verkar onekligen som om det blir en fortsättning – ligger den stora utmaningen i att skissa fram samma dubbelbottnade och djupt mänskliga karaktärer som i den första.

Sällan har man sett en serie där samtliga bad guys skildrats så allmänmänskligt.

Ta Ted Dansons karaktär Arthur Frobisher, som visserligen varit seriens stora superskurk, men som man ändå hela tiden haft småsympatier med. Han har liksom spelat rollen som Damages2en strulig tonårspojke man bara önskar att någon kunde läxa upp.

Eller ta min favvokaraktär Ray Fiske, Frobishers hålögda, whiskyraspiga advokat (spelad av birollsveteranen Zeljko Ivanek i sitt livs roll) som i förr-förra avsnittet blåste huvet av sig med en revolver i Pattys kontor. Upptrappningen till den scenen var magnifik, där hans stigande samvetskval visade sig bottna i en lika oväntad som undertryckt homosexualitet.

Scenen där Fiske sitter med Gregory Malina på en restaurang och berättar varför han bestämde sig för att bli advokat – »jag gillar relationen mellan förvarare och klient, det finns en intimitet där« – var, trots att vi talar om försvararen av Frobishers skumraskaffärer, djupt rörande.

Nog ligger seriens självaste drivkraft i de olika förvecklingarna, och hur dessa faktiskt levererar i slutändan (något som till exempel förra årets intrig-ambitösa Kidnapped misslyckades med). Men den stora styrkan hittar man i de finslipade karaktärsskildringarna.

Dem vill vi se mer av.

Galna Glenn utklassar John från Tjottahejti

2007-08-14  

Sökte Klas Ericsson på telefon igår. Hela dagen. Men han var aldrig på sin plats. Jag antar att det är så det är med redaktörer på resetidningar.
Hur som helst, Klas är en man vars smak och omdöme jag respekterar mer än merparten av de amerikanska tevekritiker jag regelbundet läser och som jag inte kunnat lita på vare sig de sågat eller hyllat John From Cincinnati.
Och Klas har ju gillat David Milchs nya HBO-serie efter Deadwood, han skrev en stor härlig Kem Nunn-intervju-feature i DN för en månad sen, fick mig rentav att vilja ta upp serien igen efter att ha halkat halvdussinet avsnitt efter.
Men nu, när tevesommarsäsongen faktiskt fortfarande känns fantastisk (njuter stort av Damages, Big Love, Entourage, Conchords, Psych, Rescue Me, Brotherhood, Colbert Report, On the Lot, Sensitive Skin, The Bronx is Burning och pånyttfödda Kyle XY – och då har Dexter inte ens börjat, och jag inte ens hunnit börja kolla Mad Men…), så satt jag och Konrad på jobbet och diskuterade allt vi hatade med John From Cincinnati. Vi turades om att lista allt den saknar, och allt den inte saknar men som irriterar oss, och båda kolumnerna blev så bisarrt långa att jag bestämde mig för att dumpa alla mina kvarvarande 720p-upplösta avsnitt så fort jag kommit hem (och på köpet bestämde jag mig för att jag egentligen bara gillade förstasäsongen av Deadwood, när allt kom omkring). Men det fanns ju fortfarande några timmar att vinka på, så jag sökte Klas Ericsson för en second opinion.
Jag tänkte fråga vad han egentligen tycker om hela den här tevedramatrenden med bibliskt ödestyngd övernaturlighet, från katten i Sopranos-finalen till den oförklarade metafysiken i Day Break, och med John From Cincinnati som värsta trendoffret hitttills med den här förståndshandikappade Jesus-fifties-frillan som först inte kan säga ett enda ord utöver »the end is near« men sen lär sig knarkar- och bajs-lingo på fem minuter, och som alla hela tiden tar i handen när de ska gå nånstans; och så all den där andra new age-skiten: surfar-farfar som leviterar från marken, kanariefågeln som väcks från de döda och sen kvittrar liv i den hjärndöde sonen på sjukhuset… och ni får ursäkta om jag missuppfattat något av det, för allt det där hände i de första två avsnitten och jag kommer aldrig mer att se mer av serien än så – Klas svarade ju inte i telefonen, och för fem minuter sedan lät jag alla avsnitten poffa bort i datorpapperskorgen. Officiellt skyller jag på att jag behöver alla hårddiskgigabytes jag kan uppbringa eftersom jag håller på att föra över hela min skivsamling till iTunes, i lossless-kvalitet (bara Poulenc-plattorna åt upp min laptop i helgen), men ärligt talat handlar det om att jag är så dödsdödsdödstrött på den nya amerikanska finteve-fäblessen för »magisk realism«, ja, så totalt lakoniskt urlakad, att jag inte ens orkar spara avsnitten för att researcha fram en DN-artikel om saken.
Och befrielsekänslan just nu är överväldigande. Jag tar en massa rastlösa glädjeskutt mellan alla de nyinlagda albumen i iTunes – tio sekunder Kieran Hebden och Steve Reid, tio sekunder Arnaud Rodrigues, tio sekunder Common, tio sekunder Greg Alper Band – men vet att allt bara är förspel inför en liten nattsittning framför teven, som ska krönas med senaste halvtimmen Damages så jag kommer ikapp lagom till fjärde avsnittet i morgon.
Ännu en förträfflig FX-serie, alltså, skapad av ett handplockat elitlag av Sopranos-/Rome-/House-/Thief-/The West Wing-regissörer och författare. Förvånansvärt raffinerad i sina tids- och perspektivskiften och sitt nästan nyskapande sätt att strippa noir-stämningar på romantik och i stället bygga in ett påträngande dubbelspel där lugnet och nervositeten ständigt byter plats; en raktigenom vuxen serie renons på övernaturligt nonsens; supertungt packad med psykospänning i en sammanhållen, mordisk story som – även om idén är helt annorlunda (handlar om en ung advokat som snärjs av sin egen chef) – påminner inte så lite om Steven Bochcos 1990-talsmästerverk Murder One.
Och Glenn Close har inte varit så här farligt nuts sen hon kokade den där kaninen på Michael Douglas spis. Tror jag, i alla fall. Hittills i serien har hon inte röjt en min.