Weird Science
I fädrens spår

2011-03-11  

Big Love har genomgående i fyra säsonger varit väldigt bra. Trots den lite bisarra premissen och grundhandlingen om den¬†polygama familjen i Utah har serien fortsatt leverera, säsong för säsong. Men när en dramaserie uppnår ett visst antal¬†säsonger¬†kan intrigtådarna ganska ofta bli lite för invecklade, eller så tillspetsade att man som tittar mest känner – men kom igen, det är inte trovärdigt!

Big Love har i säsong 4 och början av säsong 5 för mig tangerat den känslan även om de oftast hållit sig på rätt sida om den logiska gränsen för vad jag som tittare går med på. Som exempel skulle kärlekshistorien mellan Ben och Heather kännas lite krystad, som om serieskaparna gärna vill ha in Heather i handlingen för att hon är en favoritkaraktär, men jag köper det ändå. För att det berättas så snyggt.

Under seriens gång har det varit vissa spår jag gillat mer och andra som jag tyckt stulit tid från det gottiga. Favoritspår har varit allt som handlar om Juniper Creek och UEB. Tråkigt har jag tyckt att Bills karriär och kärlekseskapader varit, och det största sömnpillret av alla: casinot. Snarrk.

I varje säsong har jag haft en karaktär som jag tyckt extra mycket om. I säsong ett var det Nicky. I säsong 2 Sarah, i trean Albert och fyran Jodeen.¬†I säsong 5 har favoriten oväntat blivit Barb. Först blev jag lite förvånad över att det var Barb jag satt och väntade på, hon har varit en av mina hatkaraktärer genom hela serien och hennes drama har aldrig intresserat mig speciellt mycket. Men hela historien om Barbs religiösa uppvaknande, och därigenom feministiska kamp för att få rätten att utöva de traditionellt manliga sysslorna i familjens andliga liv, har fångat mig till den grad att jag tycker att alla annan mastig action kommer och stör.

I det lilla så blir den här berättelsetråden som en kommentar till hela seriens tema: jag har ofta brottats med att jag känner sympati för Bill, trots att han serien igenom aldrig ifrågasätter sin tro på mannens bestämmanderätt över kvinnan, och att ingen annan gör det heller. Men nu kommer det: feministspåret i Big Love. Och det är Barb som¬†vänder saker och ting upp och ned. Hon orsakar drama när hon vägrar ta nattvarden och när hon blir påkommen att försöka ge Margene en välsignelse. När hon uttrycker sin önskan om att få följa det andliga kall hon känner så blir alla i hennes närhet helt förfärade och chockade. En kvinnlig priesthood holder? Omöjligt! Hädelse! For oss i sekulariserade Sverige där motståndare till kvinnligt prästerskap är en liten bisarr grupp konservativa tokar, blir det så tydligt hur oerhört patriarkal världen hon lever i är. Inte ens de andra kvinnorna stöttar henne, det är för avvikande, för otänkbart. Det ruckar deras världsuppfattning fullständigt.

De enda som stödjer henne är en liten utbrytargrupp ur mormonkyrkan med kvinnliga biskopar och präster. Scenen när Barb sitter i den kyrkan och en kvinnlig biskop kommer och frågar om hon vill prata fick mina ögon att tåras i all sin dramatiska enkelhet. Klimax blir när hon tillslut får viga Nicky och Bill. Jag hoppades och hoppades att det inte skulle komma nåt stordramatiskt som får överskugga Barbs väg till prästerskapet. Jag hoppades på en historia om hur hon efter lite bråk börjar viga unga par i kvinnomormonkyrkan, att man får se hur hon följer sitt kall. Men sen börjar Big Loves manusförfattare fläska på med brottsutredning av Bill och mordförsök på Nicky och nu riskerar mitt favoritspår i säsong 5 att hamna i skymundan av mer omfattande händelseförlopp. Synd, tycker jag. Go Barb!

Ett mexikanskt dilemma

2010-12-07  

Plan C går i lås och Nancy Botwins händer åker upp i luften. När den fallna vita medelklasskvinnan lurar sina latinoförföljare genom att tipsa den federala polisen om sig själv spelar det ingen roll hur långt bort gränsen till Mexiko är rent fysiskt – då slår den ner som den mentala järnridå den i dag är.

Så skär ännu en tråd genom en märklig serie om dagens Amerika. Snart inne på sin sjunde säsong har Weeds avhandlat klass, etnicitet, familjebildningar (eller livsval) och förhållandet mellan det rika norr och det fattiga syd. Som sig bör i en serie om en drog vars illegala handel blottlägger allt detta – inte sällan kring just den mexikanska gränsen.

I säsong sex går Nancy slutligen från den kärnfamiljstillvaro i medelklassghettot där hon började till den vita underklassen. Den som genom sitt boende i husbilar och sitt kringflackande är ren white trash-americana. Serien må gulla till bilden, men det är inte meningen att vi längre ska sympatisera så värst mycket med henne. Så länge Nancy var medelklass var hennes sexuella val vågade – eller till och med, för en kvinna i hennes position, queera. Nu är inte minst lögnerna om sexuella händelser i det förflutna inför barnen, och ett snabbt knull med en otrogen bartender, möjliga att tolka som lösaktigt beteende.

Så här kan man hålla på med Weeds. Jag är egentligen inte så förtjust i den här säsongen. Lite tomgång och letande efter en väg framåt sådär (Europa!?). Inledningen var dock briljant, när Botwins hamnade på ett hotell i Seattle och gjorde hasch i tvättmaskinen. Som en svart kollega säger till Nancy när hon kommer på henne: »A white woman with no accent cleaning 2010? I knew there was something wrong.« Då blev det lite verklighet och analys (med humor) igen, men bara för ett par avsnitt.

Vad som i stället, från säsong två och framåt, har fascinerat mig, är förhållandet till Mexiko. Weeds har gått igenom precis varenda stereotyp kring landets befolkning och kring gränsen.

Jag skrev nyligen en SvD-krönika apropå filmen Machete och med anledning av att Mexiko firade 200 år av självständighet. Där stannade min historiska blick på 1950-talet. Men redan 1915 gjorde regissören W Christy Cabanne filmen Martyrs of the Alamo om… ja vad tror ni: hur amerikanska kvinnor terroriserades under diktatoriskt mexikanskt styre i Texas, förstås.

Cabannes mentor vid arbetet var ingen mindre än D W Griffith, vars rasistiska och flottigt pseudovetenskapliga fingeravtryck finns över varje scen: från de individuellt komponerande tagningarna på vita (inklipp, närbilder) till berättelser om icke-vita mäns (alltid skildrade i grupp eller helbild) sexuella degenerering: de mexikanska männen antastar de vita änglakvinnorna med sina blonda lockar, och håller orgier.

Man blir nästan desperat när man hundra år senare inte behöver en Griffith för att berätta samma historier. Men frågan är om det nu inte är mycket värre. Efter kalla kriget vändes övervakningsnationernas blickar inåt. Lag och ordning stärktes. Blicken hamnade på interna hot.

Mexikaner hade förvisso alltid hamnat i blickfånget, men sedan 1989 har diskursen kring dem förändrats och tonen hårdnat. Efter elfte september till öronbedövande styrka. Då hamnade själva gränsen åter i fokus. Men eftersom de oönskade Andra, främlingarna (om så araber eller trädgårdsarbetare från södern) nu fanns mitt ibland oss – och därmed blev mycket farligare – blev gränsen en rent metafysisk konstruktion, aktiverbar överallt och när som helst (att kunna hålla vissa häktade utan rättegång och hur länge som helst på basis av hudfärg, härkomst och tro).

Weeds åskådliggör detta i säsongsavslutningen, där Estebans slösaktiga beteende och hans utseende genast väcker säkerhetsfolkets misstankar. Då har Andy redan lekt med och utnyttjat en man med arabiskt utseende för att själv kunna passera passkontrollen – så kopplingen är solklar för alla som tittar.

Att Weeeds och andra teveserier från senare år »problematiserar« relationen till Mexiko har alltså flera orsaker – men främst handlar det alltså om att frågan om de gränser som skär genom våra samhällen, mellan »oss«¬†och »dem«¬†är så tydliga och starka i dag. Vi förväntas tänka på dem (och undermedvetet) upprätthålla dem.

Det intressanta är inte att Weeds tröskar igenom ett rasistiskt typgalleri som inte skiljer sig från 1915 års, utan att serien visar rädslan för en underminerad¬† gräns – tunneln i säsong fem. Mexiko som ett hål ur vilket det väller in vapen, droger och horor rätt in i Småstad, USA. Alltså precis den rädsla som redan finns i kollektivt omlopp.

Och Weeds är inte värst, och definitivt inte smartast. Breaking Bad har samma stereotyper som Weeds – gånger¬† hundra. Tvillingmördarna är som hämtade ur någon mörk Tarantino-Rodrigues-fantasi, för att inte tala om hur deras mystiska religiösa mambo-jambo framställs (för övrigt en röd tråd till hur det latinamerikanska och karibbiska används i en annan intressant serie, vid en annan het gräns: i Dexters Miami).

Bäst är dock hur den mest amerikanska av alla kapitalistiska amerikanska symboler – snabbmatskedjan – används (av en svart amerikan som talar spanska) för att sprida meth-viruset. Att hans knarkkokare är en avdankad, lungcancersjuk högstadielärare och småbarnspappa är bara för mycket om man ska ta det som en intäkt för tillståndet i det amerikanska samhället. Men just denna over-the-top-aspekt är det jag älskar med Breaking Bad. Där Weeds börjar tråka ut mig med sin blandning av sitcom och pseudopsykologi vågar Breaking Bad dra till med en galen flygolycka. Vad hände med att bränna ner villaförorten Nancy?

Det finns en annan serie där Mexiko närvarar mer i bakgrunden, men som spelar en viktig roll i en annan etnisk konstruktion i dagens USA.

Jag har tidigare skrivit om paralleller mellan medelklasskonstruktioner i USA och Big Love. Man kan också se serien som en vit klassresa, där white-trash tvättas i den normerande kärnfamilj-vithetens blekmedel. Alla ingredienserna finns där: the compound (ghettot), white-trash konstruktionen som länge använts som en etnifiering av vit underklass: de ömsom förlöjligas som lantisar, ömsom ses de som ett hot (dra er till minne seriemördarna i filmer som Kalifornia, Natural Born Killers och Copy Cat – och fundera sedan på vilken vit klass de var ett hot mot).

Men också som ett sätt för den vita medelklassen att projicera negativa värderingar – våldsam maskulinitet inte minst – på andra vita, och då främst vita arbetarklassmän. I Big Love är det den fundamentalistiska kristendomen som skall balanseras. Visst behåller Bill polygamin – men det finns viktiga skillnader som serien gör till dramaturgiska konflikter: inavel, okontrollerat födande kontra (i Bills hushåll) allvarliga diskussioner om huruvida det är dags för ett nytt barn.

Den vita underklassens okontrollerade sexualitet mot den kontrollerade medelklassen: Bill och Nancy färdas helt enkelt i motsatt riktning.

Tillbaka till Mexiko: Det har gjorts en del positiva försök att skildra gränstrakterna som ett sant multikulturellt område; inte minst gäller det Texas, delstaten om vilken populärkulturen annars väver mer absoluta myter i form av slaget om Alamo. I Machete är berättelserna återigen ett (förvisso tuggummidoftande) vi och dom. Men John Sayles Lone Star från 1996 är ett (av få) exempel på någon som faktiskt ansträngt sig och läst på. I Lone Star skildras gränssamhällen där etnicitet och klass skär kors och tvärs: i byns elit ingår den mexikanska kvinnan som ringer sheriffen när immigranterna tar vägen över hennes marker. Men här finns också de vita som hjälper illegala immigranter. Och, naturligtvis, historielärarinnan som spottar ur sig: »Forget the Alamo!«

Trådarna i filmen går långt bak i historien och skapar en egen historia, en motläsning mot absoluta sanningar och absoluta etniska identiteter.

Att få eller inga filmer sedan Lone Star – i alla fall inte i den ligan – har ¬†gjort ansatser till liknande skildringar kan antingen bero på att det finns allt färre modiga regissörer av Sayles kaliber kvar i Hollywood, eller att det kulturella klimatet har ändrats drastiskt sedan dess och i synnerhet efter 2001. Åt detta dystra håll pekar i alla fall teveserierna.

Nu är fascinationen för gränsen naturligtvis inte bara ett Amerikanskt fenomen: den mexikanska filmindustrin gjorde under ett decennium 147 filmer om gränsen. Och den som vill tvätta ögonen med en annan bild av Mexiko går med fördel på denna veckas Ambulantefestival i Stockholm och ser på mexikansk dokumentärfilm.

Konstiga cameos i Lost och Big Love

2010-02-15  

Allt är inte guld som glimmar i¬†Lost.

När Rob McElhenney, skådespelaren från och skaparen av världens skränskrikigaste sitcom,¬†It’s Always Sunny in Philadelphia,¬†stormar in i finalsäsongens tredje avsnitt (What Kate Does) bryts all mytbyggande förtrollning och det känns ungefär som den illusionskväsande mass-scenen i Mel Brooks¬†Blazing Saddles, när helt andra tidsepoker inklusive ett samtida 1970-tal krockade rakt in i filmens vildavästern-motiv.

Det är inte bara det att Rob McElhenney har en roll i¬†Lost, som den tröge, gapige vaktgoonen Aldo i The Others-gänget. Den har han ju trots allt spelat även i ett tidigare avsnitt, tredje säsongens¬†Not in Portland. Nej, det är sättet som han återinträder i handlingen på: anländande ur kamerans bildkant, tar över hela scenen, skrikande med viftande pistol… det skiljer sig ju inte ett skvatt från hans dum-och-dummare-roll som Mac i¬†Sunny in Philly. Nästan så man funderar över om det inte är utstuderat; att regissören frågat honom »hur hade Mac gjort, hur hade han skrikit, hur hade han viftat med pistolen?«…

Lite senare i samma avsnitt säger Aldo till Kate:¬†»You don’t remember me, do you?«¬†Och då är det bara tråkdåligt.

En »cameo«-upplevelse av helt annat slag var när jag, under förra söndagens¬†Big Love-avsnitt, insåg att Jeanne »Barb«¬†Triplehorn blivit så hysteriskt lik Michael Jackson att jag inte kunde tänka på annat så länge hon vistades i bild.

Sjukt störande.

Annars är nya Big Love-säsongen fantastisk! Trots att den inledde så stapplande tveksamt att jag tänkte tanken att den kanske »hoppat hajen«.

Först mördades Harry Dean Stanton, lades i en frysbox, sattes på en stol i öknen, begravdes, grävdes upp igen och sattes i brand. Allt medan resten av casten¬†stormade runt i rena daytime-såpa-spektaklet av högstämda livskriser; så darrande på gränsen mellan liv och död och syndarskam och gudomlig kärlek att jag – detta var halvvägs in i episod 3 – mest skrattade åt eländet och, faktiskt, började snabbspola mig framåt.

Men jag stannade tvärt igen. Det som hände under slutkvarten av avsnitt 3 var ju att hela säsongens stora, bärande rysartema introducerades: Bill Henricksen blir republikansk toppolitiker med sikte på senaten, och¬†Big Love blir en polygamistvariant av¬†The West Wing.

Förortens förlovade famn

2009-03-31  

En av de centrala frågor som legat och gnagt i mitt sinne under varje säsongavBig Love rör seriens skildring av förorten och vad den egentligen står för. Men från helt motsatt håll än Kristians text om pophatet mot villaförorten.

Om Joseph Smith i början på 1800-talet flängde runt USA med fruar, ex-fruar och framtida fruar i sin jakt på det förlovade landet, så har nämligen Bill Hendrickson och hans trenne fruar hittat sitt förlovade land i en villaförort till Salt Lake City i Utah.

Det är talande för en serie som ju inte bara handlar om ett gäng mormoner som fortfarande är polygamister, utan om dagens USA. Liksom icke-vita minoritetsgrupper lämnar underklassen och ghettot för förorten, lämnar Bill the compound för villaförorten.

Hela förutsättningen för serien är att villaförorten – till skillnad från i de exempel Kristian tar upp – i grund och botten är en god företeelse. Serien hänvisar ideligen, i ord och bild, till hur mycket bättre det är i den skinande vita förorten med välansade gräsmattor än i det förmoderna samhälle som Bill växte upp i.

I förorten lever familjen Hendrickson (till skillnad från i ghettot de lämnade) enligt samma demokratiska skydd som alla andra, men – och här träder en annan amerikansk politisk idé in – de tar sig i sin privata sfär rätten att tolka Guds lagar högre än människans förordningar.

Men the compound, liksom ghettot och dess stereotyper, drar Bill tillbaka, om och om igen, precis som ghettot och dess stereotyper drar svarta eller latinos tillbaka. Man kan till och med påstå att den kritik som Harry Dean Stantons skräckinjagande patriark Roman Grant riktar mot Bill – att han döljer vem han egentligen är eftersom han inte lever öppet som polygamist – ekar av kritik mot andra som lämnar underklassens ofta etnifierade ghetton, för att uppgå i »vita« förorter – race traitors som inte lever »äkta«.

Kampen för frihet att vara vem man vill, vare sig den kampen har med religion, sexualitet eller hudfärg att göra är central i USA, och framför allt i amerikansk film. Den som tvivlar kan gå och se Gus van Sants på många sätt imponerande Milk.

Det kanske verkar underligt att jämföra en homosexuell politiker med en fundamentalistisk kristen polygamist, men trots att Bill – eller hans fruar – försöker hålla sitt äktenskap hemligt, så finns det hos Bill en vilja att ta sin kamp offentligt. Komma ut ur garderoben och strida för sina rättigheter som alla andra amerikaner. (Paradoxalt och intressant nog en ovanlig position för en heterosexuell, vit, kristen höginkomsttagare av manligt kön). Det är en av de huvudsakliga orsakerna till brevet som dyker upp i säsong tre, med sin lukt av polygamins egen Da Vinci-kod.

Poängen är att vill man hitta försvaret för villaförorten, får man nog söka den bland dem som tagit sin tillflykt till den, inte till dem som logiskt avancerat dit. De flesta som skriver dessa serier och filmer är helt enkelt rädda för att hamna i villaförortens trygga lugna famn, medans den för många andra är en ouppnåelig dröm.

Big Love är annars en tålamodsprövande serie: När det tjatas om teven som »den nya filmen« hamnar Big Love på gott och ont mycket högt upp på listan i mina tankar. Ingen serie har irriterat mig lika mycket under de fyra – fem första avsnitten varje säsong.

Avsnitten kan heller inte ses som minidramer, alltför många trådar hänger löst eller introduceras per avsnitt – heck, ibland dyker det på ett enda avsnitt upp tre dammiga inavlade kusiner från landet i långklänning och identiska frisyrer som man inte har sett förut.

Allt ingår istället i en lååång dramaturgisk kurva. I mitten av säsong tre var jag tvungen att nypa mig själv i armen och påminna mig hur stor betalningen var efter upptakten till säsong ett och två.

Och jag är tacksam, efter säsongsavslutningen häromveckan hör Big Love nämligen till en av mina favoritserier någonsin. För den solida uppbyggnaden ger ett mycket större tempo till de sista avsnitten, men ingenting blir skissartat – vare sig karaktärer eller händelser – eftersom ingenting har lämnats åt slumpen eller gjorts halvdant. Det gör att serien kan hoppa från ett långsamt konventionellt berättande till slutet på avsnitt 7 där musiken (»This Little Light of Mine« på plastig synth!) ledsagar korsklippningen mellan förberedelserna inför Joeys bröllop och hans frus öde. Det är sensationellt bra.

För att inte tala om den scen när Nicolette slutligen blir påkommen och alla sammanstrålar på gatan utanför huset – trådarna har löpt till just precis den här punkten genom så många avsnitt (och på ett sätt som ingen konventionell film under 180 minuters längd riktigt kan bygga upp).

Då har jag inte ens gått in på hur mycket karaktärerna tjänar på dettaa långsamma och omsorgsfulla berättande. En person som Chloë Sevignys Nicolette – vars utveckling hela tiden har varit fantastiskt fascinerande att följa – sänkte mig fullständigt under sista avsnittet i säsong tre; en osäker manipulerande überbitch med mycket mer i bagaget än man förstod. Och, förstås, en produkt av en högst knasig uppväxt till vilken serien bara har börjat glutta.

Det enda jag som gammal teologistudent egentligen har saknat i Big Love har varit starkare uttryck för religiöst tvivel – eller försök att filmiskt ens spela på några religiösa känslor utanför klyschigt gospelsjungande. Roadtrip-avsnittet var därför högintressant och ett stort äntlogen för mig, eftersom det på ett plan handlade om en spirituell resa för Bill – fylld med prövningar som vandringen, mötet med baptistprästen och så vidare. Bill avslutade också episoden i djupt tvivel, knäböjandes i bön till en Gud som hade övergivit honom.

Detta samtidigt som han vände ryggen till en spektakulär religiös ljusshow och en falsk ängel som hans stora familj hade rest över hela landet för att se.

Ett nog så starkt budskap om var man inte hittar Gud.

Liten lägesrapport från en jobbtyngd ledig dag

2008-05-14  

Ska en syndaflod drabba de »rättrogna«?

Denna korta mening är vad jag lyckades koka ned spänningsmomentet i Big Love till, i en text i nya numret av Axess. Kan läsas här.

Får jag passa på att tipsa om min mp3-blogg också? Lyssna på Stairsteps!

Senaste veckans stora tevenyhet: Breaking Bad fått klart med en andrasäsong, 13 nya avsnitt.

Sorry, måste gå igen. Ägnar min lediga dag åt att skriva om den kommande nya, kompletta Spaced-boxen, med nya amerikanska kändiskommentarspår – utöver Pegg, Wright och Jessica Hynes från serien hörs bland andra Tarantino, Matt Stone, Kevin Smith och Bill Hader?! Sitter de bara och garvar, eller vad ska de göra? (Samtidigt fortskrider Fox med pilotinspelningen av den amerikanska versionen av Spaced, som Pegg och Wright inte ens blivit kontaktade om. Pegg hatar den således redan innan inspelningsstart.)

Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin och Bill Paxton

2008-04-16  

biglovebeskow.jpg

Big Love har äntligen börjat på SVT!

Rapport från pendelbussen

2007-08-27  

Först de avväpnande mysdetaljerna i Entourage: från Lloyd med tröstkartongen chokladtryffel i Aris dörröppning till Turtles kluckande upprepning av hur Billy kallade Drama »you fruitcup«.

Och sen Bill Henricksens existentiella tvåfrontskrig, i envigen med Alby Grant och turbulensen med tonårssonen, som i likhet med A.J. mot slutet av Sopranos börjar bli en symbolisk huvudperson i Big Love.

Det har varit en härlig, dramatisk morgon.
Och de två bilder jag hade velat illustrera detta med, om jag inte haft en jobbdeadline redan om en halvtimme, var 1) Lloyd med lyxtryfflarna, eller 2) Chloë Sevigny mitt mellan två pantertanter i bingohallen.

Mitt liv som teveexpert

2006-08-15  

Blev uppringd av TT Spektra och lät mig intervjuas inför den svenska Big Love-premiären på Canal+. Det känns cool att betraktas som sakkunnig på teveserier. (Blev förresten nyligen ombedd av SVT att föreläsa för dem om tevekultur också, inför hela skvadronen av SVT-chefer, och jag började genast skissa på ett manus – tills jag insåg att de sannolikt skulle kasta nybakade konferensbullar på mig efter en kvart, så den texten får dyka upp i en dagstidning inom kort i stället.)
OK, så efter fem minuter med TT Spektra-journalisten insåg jag att jag gick på total tomgång. Uttryckte mig utan minsta finess, mindes ingenting av serien heller. Och när väl minnet klarnade började jag flippfloppa som en mutkolv i Brotherhood. Svarade till exempel, på en jämförelsefråga om Big Love kontra Sopranos, att de inte hade några direkta beröringspunkter. Nähä? Episka familjeberättelser, olagligheter bakom fasaden, hallå?
Först nu, när jag äntligen fått min yngsta dotter att sova och blicken stirrar tomt på sagoboken vi just läst, slår det mig vad jag borde ha sagt i stället: att Big Love är en intressant Elsa Beskow-ripoff.

Biologisk casting i Big Love

2006-07-06  

Måste återvända som hastigast till varför Big Love, sedan man smält förstasäsongen, känns som världens bästa teveserie. Igår försökte jag sammanfatta det i större drag, men det handlar om en mästerlighet som går att finna precis varhelst man tittar, in i ovanligt små detaljer.
Det har exempelvis hänt att jag drunknat i storheten i den lätt trasiga molntapeten bakom Romans skrivbord på sektkontoret.
Men mot slutet, vad gäller produktionsdetaljer, fastnade jag mest av allt i den sällsynt mångbottnade castingen. Inte nog med att varje skådespelare känts som gjuten i sina roller, de verkar närmast biologiskt castade! Titta på Barb (Jeanne Tripplehorn) och på hennes och Bills tonårsbarn Sarah och Ben (Amanda Seyfried och Douglas Smith). De ser verkligen ut som mor och två syskon (det är de tre längst till vänster på bilden här intill, men min uppmaning att närstudera dem gäller givetvis tevebilden). Lägg till Bill Paxton för fadersgenerna och barnen är – rent biologiskt – inte bara tevedramatiskt trovärdiga, hade man sett dessa människor förutsättningslöst bland hundra andra därute så hade man ändå kunnat plocka ut dem som sannolik familj.
Självklart spelar även slumpen in, men det är så typiskt Big Love att precis allt fallit på plats. Castingpersonal söker alltid viss biologisk trovärdighet men brukar få nöja sig med betydligt mindre än när det gäller Bill, Barb, Sarah och Ben. Kanske gud höll nån hand över dem?

Big Love större än man först fattade

2006-07-05  

Mycket av det som fått mig att älska HBO:s polygamiserie Big Love är det vardagliga, och hur detta korresponderar med storfamiljens olagliga hemlighet; hur de banalaste vardagsbestyr plötsligt kan byta arena från köket till ett kollektivt existentiellt svart hål; hur hela familjen klarar av att leva sin samhällslögn genom att intala varandra att de ändå gör rätt inför gud.
Mycket har skrivits om Big Love, Dagens Nyheter ägnade serien ett helt uppslag och jag har hyllat den bland annat här och här, och alltid har den relativa »vanligheten« poängterats, i synnerhet den moderna stressen i att få jobb, hem och familj att funka ihop. Men efter säsongsavslutningen för några veckor sen känns det som man förminskade serien genom att ägna så mycket tid och tanke åt det praktiska: åt Bills företagarhets och Viagra-knaprande, fruarnas dagsscheman, bollandet med barn och ärenden.
Efter finaldramatiken inser jag att den schemalagda stressen snarare inneburit en vardaglig lättnad för familjen, alla sysslor och plikter har verkat mentalt avstressande i en situation där de annars ständigt tvingas smyga och smussla (»it’s what we do«, som de konstaterar).
Kanske överbetonar seriens vuxna familjemedlemmar själva sin vardagsstress för att i görligaste mån slippa tänka på, och tala om, sin själsliga konflikt med samhället.
Det är åtminstone därför allt barkar åt helvete i sista avsnittet. Förblindade av sin vardaglighet närmar sig Bill det övre företagsetablissemanget i Salt Lake City, medan Barb helt huvudlöst ställer upp i The First Lady’s nationella tävling om att bli Mother of the Year.
Och när allt är över, när inget återstår av vare sig förstasäsongen eller av den fredade familjehärden, inser jag att serien är så mycket större än jag fattat. Att den inte koketterar med polygami utan kokar den intill benet.