Weird Science
Obama erkänner att han snor från Sorkin

2008-08-13  

Oerhört intressant intervju med Aaron Sorkin på GQ:s hemsida igår. Sorkin pratar om fiaskot med Studio 60 (»I made too many mistakes«), om vad han tycker om internet (»Nothing has done more to make us dumber«) och vad han egentligen gjorde under Writers Guild-strejken tidigare i år (åt middag hos Paul »House« Attanasio och ytterligare ett halvdussin manusprominenser för att i hemlighet diskutera ett slut på strejken – något som blev underhållande förlöjligat av många branschiga läsarkommentarer här).

Men framför allt får jag lite vatten på den småkonspiratoriska kvarn jag rullade i gång i min WS-goes-Expressen-notis härom månaden. På frågan om vad Sorkin tycker om Barack Obama säger han, föga förvånande, att han är ett »big fan of oratory« och att Obama fyller ett vakuum av »gåshudsupplevelser« i amerikansk politik. Sedan berättar han en anekdot om första gången han träffade presidentkandidaten, på ett fundraisingparty för ett år sedan, på vilket Obama, uppenbart ett fan av Vita huset, sade till Sorkin:

»My intention is to steal a lot of your lines.«

Skriver Sorkin talen åt Obama?

2008-07-14  

obamasmsquare.jpgDet är något bekant över Barack Obamas tal. Under hela våren, så fort den amerikanske presidentkandidaten hållit ett nytt segertal under sin premiärvalskampanj, har jag suttit som klistrad framför YouTube – stundtals knockad av hur välskrivna och vällevererade talen är, men också av hur lika de är den teve-fiktive Vita huset-presidenten Jed Bartlets tal, av manusförfattaren Aaron Sorkin.

Tidigare i år avslöjade The Guardian att rollgestalten Matt Santos, den karismatiske presidentkandaten från Vita husets underskattade sjundesäsong, var direkt baserad på en likaledes ung, karismatisk och dåmera helt okänd politiker från Illinois – Barack Obama.

I ljuset av denna kittlande sammansmältning av fiktion och verklighet drar jag mig till minnes ett dvd-kommentarspår från The West Wing-boxens fjärdesäsong. Det är skådespelaren Joshua Malina som i ett plötsligt infall frågar Aaron Sorkin: »Får du inte konstant förfrågningar från riktiga politiker om att skriva tal åt dem?«

Och Sorkin, som fram till dess pratat närmast oavbrutet, blir helt tyst i flera minuter. Måhända samma tystnad som hans karaktär Sam Seaborn i ett avsnitt ursäktar med orden: »spökskrivare tar aldrig åt sig äran.«

Bloggattacken mot Vita huset

2006-02-21  

Äntligen damp den ner, för bloggen Blind höna och säkert för många andra:
Poängen med att följa Vita huset på SVT.
Nämligen sekvensen i »senaste« avsnittet när Josh Lyman skulle köpa en ny, politiskt korrekt hybridbil men i stället – bara lite på skoj, på väg därifrån – provkörde en SUV och råkade ramma en annan kund, som till på köpet var en god demokrat som precis hämtat ut sin nya hybridbil för vilken han stått i kö i månader. Nu var den alltså, efter cirka fem sekunders körning, demolerad av Vita husets vice stabschef.
Tillbaka på kontoret gör Josh chockupptäckten att händelsen redan är ute på nätet. En bloggare har till och med kommit över digitalbilder. Och i dennes hårdvinklade bloggpost framstår Josh, väldigt orättvist, som ett korrumperat, narcissistiskt svin.
Rutinerat ringer Josh omedelbart upp bloggaren, säger »du får inte citera detta, men…« och häver ur sig en ytterst imponerande adlib-uppläxning.
Ytterst imponerande på mig, och på andra Vita huset-fans som går i gång på vacker akademiker-amerikanska.
Inte ett skit imponerande på bloggaren.
Josh Lyman har knappt hunnit lägga på luren med ett nöjt leende förrän hans kolleger, klistrade vid skärmen, meddelar att bloggaren redan lagt ut Joshs arga, »inofficiella« svada.
För första gången har Josh insett att man inte kan vinna mot en bloggare. Något som nog bara går att inse the hard way.
Och poängen med att som svensk se denna scen först nu, femton månader i efterskott, är att även den svenska mainstream-bloggexplosionen, och framför allt den träiga mediedebatten kring denna, ligger halvannat år efter USA.
Det är inte svårt att sympatisera med Josh. Men det är precis lika lätt att förstå bloggaren. Jag hade gjort likadant – jublat och skjutit ut en RSS-projektil. I motsats till det politiska spelet syftar bloggkulturen till total öppenhet i debatten. Inget kan sägas mellan skål och vägg. Och så länge etablissemanget fortsätter att inbilla sig att man alltjämt bara kan föra offentliga samtal genom att bänka sig i kodlåsta, myndighetsmöblerade medierum kommer de självgoda självmålen bara att tillta.
Även jag har lärt mig the hard way. Detta efter en nära-Josh-Lyman-upplevelse hos en ettrigt mediepolitisk bloggare för en tid sedan, TT-stringern Gunilla Kinn. Hon hade fört vidare ett rykte om att jag, i egenskap av redaktionschef på Residence, betalar frilansare »ovanligt uselt«. Via e-mail upplyste jag henne koncist om att detta var helt fel, att Residence har standardarvoden i marknadens högre spann (och hur fan skulle vi annars kunna anlita marknadens bästa skribenter?). När jag därefter inte, på hennes uppmaning, skrev in mitt meddelande i hennes bloggkommentarer i stället kom hennes nästa bloggpost med automatik: »Jag tror tills vidare mer på mina källor, sorry Kjell.«
Jag tänkte maila igen… men hejdade mig likt ett stelnat Josh Lyman-leende. Och kände mig som en målvakt som plockade ut bollen ur nätet efter en feldömd straff.
För orsaken till att man inte kan få rätt mot en bloggare har inte med fakta utan med positionering att göra. En bloggare som får en företrädare för »gamla medier« att över huvud taget gå i polemik har »vunnit« per definition.
Den Gamle är alltid i försvarsställning, Bloggaren är lika immun som skjutjärnet på förstabänk i Vita husets pressrum.
Det är inget att uppröras över, det är de Nya Mediernas privilegium och något som i slutändan har evolutionära dimensioner. Det är nog också därför jag väljer att publicera denna text i egenskap av bloggare och inte i någon av mina krönikor i printmedia.