Weird Science
Fans och finansiering – Veronica Mars blir film

2013-03-15  

Gick upp igår morse, slängde mig på datorn, knapprade in den här Kickstartersidan, såg resultatet, förstod vad det betydde. Satte på Dandy Warhols »We used to be friends« och ja… okej, jag grät en skvätt. Då menar jag glädjetårar.

Kryptiskt? Inte för oss hysteriska fans som igår började få meddelande på Twitter om en ny kampanj med syfte: hjälp oss att finansiera en film av teveserien Veronica Mars.

Spola tillbaka ett antal år. Jag har efter att ha sett klart Buffy the Vampire Slayers sista säsong en fasansfull abstinens. Jag sitter därför och googlar allt Joss Whedon-relaterat, och hittar någonstans en intervju där han nämner en serie, Veronica Mars, och lämnar omdömet: ”Best. Show. Ever.« Joss ord är min lag.

Ni vet när man får kämpa för att komma in i en serie? Man säger till sig själv »ja men det tar ju ofta tre avsnitt innan man kommer in i det«. För mig tog det tre minuter att komma in i det. Kristen Bells fenomenala voice over om staden Neptune, de som har pengar – och de som inte har pengar. Total förälskelse direkt!

Men efter två säsonger av bland det absolut smartaste och roligaste jag sett på teve var säsong tre delvis en stor besvikelse. Att den slutade pang bom mitt i var ännu mer så. Hur går det med världens bästa pappa? FBI-praktikplatsen?  Och framför allt, hur ska det gå med LoganLoganLOGAN?!

Det gjordes en misslyckad liten film som var en blandning av trailer och pilot för en säsong 4, då Veronica är ny agent på FBI. Den var så ointressant att jag inte ens kunde uppbåda energi för att bli ledsen då den inte blev av. Det var snart sex år sedan seriens sista riktiga avsnitt sändes.

Men tydligen har seriens skapare, Rob Thomas, under tiden försökt att få göra en Veronica Mars-film. Ingen ville finansiera den. Så han blir tipsad av en kompis om Kickstarter – ett sätt att be folk att donera pengar till ett projekt. Man sätter upp ett mål – i VM:s fall 2 miljoner dollar, och man har en tidsfrist: 30 dagar.

För att motivera folk att ge pengar kan man få vissa saker, vilket i detta fall inte är kattskit. 500 dollar: Kristen Bell spelar in ett telefonsvararmeddelande till dig. 5 000? De hyr en bio i din stad och har en privat visning av filmen för 50 av dina vänner. Beroende på vad man ger kan man få vara statist eller namnge en karaktär. Men ger man tio dollar får man också ett pris!

De viktigaste skådisarna, Ryan Hansen (Dick), Jason Dohring (Logan), Enrico Colantoni (Keith Mars) och självklart Veronica själv, Kristen Bell, har gått och lattjat ihop en absolut charmerande kampanjfilm som faktiskt måste ses. Rob Thomas och Kristen Bell har skrivit personliga brev. Sa jag ordet charmerande? Får jag säga det igen? För de har skrivit så charmerande brev att om jag hade läst detta om typ Guys with kids hade jag velat ge pengar (kanske inte ändå). Så sattes Kickstarterkampanjen i gång i förrgår. 30 dagar alltså, för att få ihop 2 miljoner dollar.

Det målet nåddes efter elva timmar.

Det var den tickande mätarens budskap om 2, 5 miljoner dollar igår morse som fick mig att gråta den där skvätten. Det var inte bara för att det betyder att filmen blir av, utan för att det känns så himla fint att vi är så många små VM-geeks därute som längtat så mycket och tillsammans kommer få det här hända…ursäkta om jag låter som en religiös dåre.

Jag avslutar med att sammanfatta mina känslor för det här just nu genom att citera ur Kristen Bells brev på Kickstarter-sidan: »I am currently the happiest blonde in a hamster ball the world has ever seen« .

Alla ni andra Mars-bars och och Marsmallows därute – vi kommer väl jobba tillsammans för att filmen ska gå upp i Sverige, eller hur?

Veronica Mars – sista chansen på SVT

2006-02-25  

Mycket har skrivits om Veronica Mars. Märkligt nog har jag aldrig deltagit i hyllningskören, trots att jag föll så hårt för serien för halvannat år sedan att jag bestämde mig för att skriva och skrika mig hes om den. Jag minns att jag genast började rota efter en gammal artikel jag skrivit i tidningen Ultra 15 år tidigare, en grej om vågen av amerikanska »mjukisdeckare« under 1980-talet: Magnum, Remington Steele, Simon & Simon, Hart to Hart (hette Par i hjärter på SVT) och Moonlighting (Par i brott på SVT).
Veronica Mars var nämligen den första serie på två decennier som ekade av kvaliteterna i de serierna, där humorn var lika viktig som själva deckargåtorna, där dialogen dröp av en alldeles speciell, varm ironi och där hjältarnas tillkortakommanden var lika bärande som deras framgångar – vilket gav alla de här serierna en allmängiltig vardagskänsla att identifiera sig med, mitt i skumraskmiljöer och lyxvärldar.
Och samtidigt som Veronica Mars tog med sig ett tonläge från framför allt Remington Steele var den ju något relativt nytt – en collegeserie för vuxna, ett slags hjärndopat The O.C. med alla beståndsdelar utbytta mot något större och bättre.
Tyvärr växte Veronica Mars-texten mig över huvudet. Först hittade jag inte Ultra-artikeln, sen när jag långt senare hittade den var den inte alls applicerbar på vad jag tänkt skriva om Veronica Mars – och under tiden hade en massa avsnitt hamnat på hög, osedda. Det blir så för mig ibland, när jag tycker särskilt mycket om en teveserie och vill skriva nåt alldeles speciellt om den – när vartenda avsnitt måste ledsagas av ständiga avbrott för anteckningar, skärmdumpar och analytiska skisser. De åker in i framtidskalendern.
För det jag vill få ut av en serie som Veronica Mars är motsatsen till analytiskt antecknande. Precis som Magnum eller Simon & Simon är det en serie som gjord för soffiga söndagar, varm och mysig som en fantastisk filt men samtidigt så säregen och smart att man slipper känna sig som utspilld dippsås i soffan.
Sedan nyår sänds Veronica Mars på SVT, och även om de dröjt väl länge med att börja visa serien och dessutom varit dåliga på att marknadsföra den så tycker jag att de ska ha en eloge för att – emot sina normala principer – lägga in ett litet reprismaraton av de första fyra episoderna sent en lördagskväll: i kväll klockan 23 får alla som tidigare missat serien en ny, sista chans att hoppa på.
Jag är alltså en av dem. Har inte sett ett avsnitt sedan piloten, och jag har för väldigt länge sedan glömt vad jag syftade på när jag började skissa på min första Veronica-artikel med några dimmiga stödord:
»…fantastisk far-dotter-grej Blue Öyster Cult inte Springsteen… tyskan på sheriffstationen… jävla smooth operator… enorm överstory… förminskar sånt som the OC, en RIKTIG serie… teen angst… The Streets (eng. pop öht!)…«
Detta är allt som står i mitt urpsrungliga Veronica Mars-textdokument, orört på hårddisken sedan slutet av september 2004. Om några timmar har jag avkodat det.