Weird Science
New Yorks sår slutar blöda

2011-09-09  

Efter jag skrev förra bloggposten har även det allra sista avsnittet av Rescue Me sänts, och även om jag inte känner behov av ett bokslut eller en runa så vill jag nämna något om hur Denis Leary och Peter Tolan valde att ta sig an Den Stora Seriefinalen.

Jag hade väl kunnat se två möjliga vägar som ett logiskt serieslut. Antingen den episka, med en grundton av tårfylld men sårigt skitig sentimentalitet, eller den retfulla vänstersvängen ner i det lagom gyttjiga humordiket.

Jag hade gillat båda.

Men Leary och Tolan gick lite mitt emellan de ytterligheterna, lurade oss att känna stor sorg i början, lurade oss att småskratta tills vi insåg att det stora garvet inte heller skulle dyka upp… lurade oss att Tommy verkligen skulle sluta, lurade oss att vi fortfarande satt och väntade på något.

Efteråt kan jag trots allt gilla att det fanns något av Tommy Gavins typiska ryggradslöshet i alltihop.

Men mest av allt var det ju bara en väldigt standardformaliserad seriefinal. En serie av Rescue Me-kaliber, vars tittare ofta är fans med en hängivenhet på ett personligt plan, tittare som älskar rollgestalterna som sina egna nära vänner, kräver framför allt någon form av closure på just det personliga planet. Allt behöver inte »gå bra«, men man vill veta exakt var samtliga huvudrollskaraktärer hamnar i livet.

Sedan kräver en sådan här serie också en stor vändning, en överraskning, under den sista timmen mot slutpunkt, och det fick ju sannerligen under finalens första fem minuter.

Men det kändes mest som en exercis. Precis som comic relief-grejen med askan (som jag visserligen gapskrattade åt) och precis som med all den rollgestaltsclosure vi fick både på 62 Truck och på familjeplanet.

Och sedan kom Tommys långa, svordomsfyllda machotal till en ny generation unga brandmän samlade i salut framför minnesmärket med namnen på alla som dog i 9/11, och det var… bra. Liksom det allra sista snacket mellan Tommy och Lou i bilen.

Där fanns en closure med Tommys snack-med-de-döda också. Och så en av hans patenterade svimningar.

Där fanns… »allt«.

Men faktiskt nästan ingenting av den där vibrerande livsfarliga dödsföraktande helvetesdramatiken som gjorde Rescue Me till en så unik serie.

Stora scener i stora serier

2011-09-08  

Läser nu på morgonen, i DN Kultur, Helena Lindblad om trenden med teater på film, och tänker att det där är mer intressant och faktiskt mer utvecklat i två av den amerikanska tevetablåns bästa dramaserier just nu.

Dels Rescue Me, som är djupt inne på en riktigt högstämd, högsträngad finalsäsong, där jag fortfarande knappt hämtat mig från förra säsongen – som jag länge var övertygad var ett dramatiserat delirium (!) men vars behållning till slut i alla fall var ett dramatiserat katharsis. Nya säsongen snubblar vidare mellan dysfunktionerna, mellan å ena sidan psykologisk skärpa och bottenlös tragik, och å andra sidan det där speciella Rescue Me-spexet som är ungefär som om Tarantino gjort en Spanarna på Hill Street-remake: ett kärvt kärleksfullt newyorksk machoarbetsplatsgafflande där kollegerna lever så nära inpå varandra att det mesta kommer upp till ytan – från interna konflikter och privat- och sexliv till skoj och tjafs om sport, dokusåpor, mat och sjaskiga sjukdomar. Ett långt samtal runt lunchrumsbordet som jag fortfarande minns med fascination och värme (från säsong 6) handlade om känslan av tillfredsställelse när man suttit och skitit på toaletten och bara behövt torka sig med ett enda papper… (Hittade inledningen av scenen på Youtube.)

Men, det jag gillar allra mest med Rescue Me är den där teaterkvaliteten, de där modigt långa scenerna som alltid börjar i en dialog men utmynnar i state of the art-monologer. Jag hyllade några sådana förrförra säsongen, och för ett par avsnitt sedan kom den starkaste sedan dess, när Chief Sidney Feinberg (urtungt och sorgset spelad av 82-årige Jerry Adler), som man för övrigt misstänker har drabbats av alzheimer, på lunchkrogen börjar berätta om sina känslor kring World Trade Center-katastrofen. Scenen kan ses här, och är dessutom bara en liten del i den gigantiska mosaik av känslobearbetningar av 9/11 som är seriens själ, hjärta och raison d’etre.

Den andra serien som återkommande har den här klassiska teaterkänslan är Sons of Anarchy, som hade en fullständigt fantastisk säsongspremiär i USA i tisdags. Först och främst var avsnittet ett skolexempel i hur man presenterar en ny säsongssetup: hur de släpps ur fängelset, kör förbi Hales byggprojekt på väg in mot stan, tas emot av den nye, Hale-handplockade gängspecialisten till sheriff, med i bildkant en udda figur på motorcykel (snabbt igenkänd som Ray McKinnon som gjorde den galne prästen från Deadwood… snart har halva Deadwood passerat Sons!), som senare visar sig vara en ny federal åklagare på seriös gängjakt, nu när han och FBI har en unik öppning i skärningspunkten mellan Kaliforniengängen, ryska maffian och IRA…

På ett mästerligt sätt får vi hela kartan utlagd framför oss, men samtidigt får även det relationspsykologiska frikostigt med utrymme – och det är här dialogmanuset är som starkast, i några sekvensierade scener mellan Jax och Tara respektive Clay och Gemma.

Och så avsnittets clou, Opies och Lylas symbolladdade bröllop som utmynnar i en av de där utdragna chockvändningarna som är något av Sons of Anarchys och Kurt Sutters signum – här var denna vändning, denna motordrivna pandoraask, så fruktansvärt bra att den direkt matchade de som tidigare utgjort seriens säsongsfinaler. Utan att avslöja något om vad detta handlar om måste jag ändå nämna den allra sista scenen: hur kameran glider från en död kropp och upp mot byggbolagsskylten… Känslan man får där är så magnifikt tillfredsställande. Trots att serien är tämligen komplicerad och man som vanligt glömt av en hel del under uppehållet lyckades denna premiär fånga upp allt, på ett helt sömlöst sätt, och ändå vara utformat som ett helt litet filmkonstverk i sig.

Och nu glömde jag att nämna de gripande nyckelscenerna med Unser. Och den sedvanligt geniala musiksättningen med Joshua James Coal War i centrum.

Detta var säsongspremiären upphöjd till genremästerverk i sig.

Briljant Breaking Bad, sjukt kul Curb, ojämnt Louie, disträ Rescue Me och dåligt Damages

2011-07-29  

Ett skruttigt sommartorp i radioskugga är väl vad man skulle kunna likna denna blogg vid så här års. Men glänta på den knirkiga dörren och ni kan få se Martin kartlägga Twin Peaks, David snabbtwittra om The Hour, Per klämma Curb och Louie när barnen somnat i stugan och Kristofer fira sin nyfödda taxvalp med Wilfred… eller, för all del, undertecknad sitta och stöna över Damages.

Det är bara det att juli är en hopplös månad för bevakning av hektisk amerikansk tevesommarsäsong. Både att hålla kollen och att skriva är problematiskt, vare sig vi sitter med vingliga 3G-signaler och misslyckas med att ladda upp bilder och kolla iPlayer via VPN, eller får bloggenergin urladdad på underbemannade sommarredaktioner.

Nästa vecka tänker jag tråckla mig ur semesterns spindelväv, men då hoppar jag å andra sidan ner i ett jobbdike utan like… så det är väl bäst att jag får ur mig detta nu: min summering av julitelevisionen.

Damages har ju fått en ny chans trots nedläggning i fjol, och det är knappast den aktningsvärt dödgrävande DirecTV-kanalen Audiences fel att man råkade satsa på en hopplös häst (ursäkta standardmetaforen men jag räknar med att ni förstår att jag associerar till Glenn Closes jobbiga hästdröm under förra säsongen). Serien har haft en enda helt lyckad säsong – den första – men därefter tillräckligt många bra enskilda, och ibland intressant samverkande, detaljer för att upprätthålla intresse och kvalitetsstatus. Den förra, tredje säsongen var länge riktigt intressant i det att vi fick träffa Ellens fascinerande dysfunktionella Jerseyfamilj, och avsnitten under hennes vistelse i barndomshemmet var bitvis oerhört bra. Å andra sidan havererade säsongen i 2010 års värsta finalfiasko, då serieskaparna fick nedläggningsbeskedet halvvägs in i produktionen och bestämde sig för att knyta ihop »allt« under de sista tre, fyra avsnitten. Vilket medförde att tempot speedades upp bortom kontroll, intrigtrådar fuskades bort eller löstes via ologiska genvägar och gamla rollgestalter slängdes in fem i tolv med undermåliga ursäkter.

Inte den bästa förutsättningen för en återupplivning, men Damages gör åtminstone det enda rätta i att skita i kaoset senast och börja om på en ny, väsenskild story (contractor-militia i Afghanistan…) och påminna om tidigare ramverk endast via Glenn Closes nya liv som obekväm nannymobbande vårdnadshavare till sitt lilla barnbarn.

Återigen finns det flera bra detaljer, inte minst i form av gediget skådespeleri (även om John Goodman hittills mest känns som en Ted Danson-stand-in), men sammantaget är det för ytligt, summariskt och obalanserat. Damages har befunnit sig i ett konstigt, om än inte helt okreativt, limbo i flera år nu och jag önskar att DirecTV hade gjort sin livräddaroperation på Rubicon i stället (något som för övrigt var uppe till diskussion men omintetgjordes eftersom man redan bestämt sig för att satsa på Damages). Och så kan jag inte låta bli att tänka på hur omodern serien känns i jämförelse med The Good Wife.

Något annat som får Damages att blekna i andefattigdom är nya Breaking Bad-säsongen, som öppnat dramatiskt starkt. Jag älskar hur den rör sig framåt via tablåplattor, som hopp från isflak till isflak, i stället för som ett rullande fordon på utstakad storyväg; i karakteristiska långa, långsamma, ofta halvstumma scener vars betydelser man sällan får mer än till hälften förklarade, men det man inte helt förstår glider ändå med på intuition.

Gastkramningen när Gus sakta klär om till skyddskläder och drar fram en kniv i premiären påminde starkt om den filmiska berättarnerven i The Shadow Line. Och det ursinniga tredygnspartyt i andra avsnittet var så utsökt intuitivt korsklippt med Walts svågers distansering från hustrun och frustrerade besatthet av mineraler (vilken strålande typisk Breaking Bad-scen när han är sömnlös och frun glider upp vid hans sida med sin motorstyrda säng!), Skylers fruktlösa kartläggning av biltvättens ekonomi, och Walts misslyckade satsning på ett pistolköp (vilken underbar långdialog med den illegala vapendealern!).

Den tredje amerikanska storsommarserien i min tablå är Rescue Me, vars fördröjda finalsäsong dock inletts mer märkligt än bra. Nästan all svärta har, så här långt, hanterats med humor och även om det varit rått roligt har det också känts förvirrande och distanserat. Den nedärvda familjealkoholismen biter inte på djupet som den brukar och jag har ännu inte hittat tillbaka till min känsla för serien sedan jag, under halva förra säsongen, felaktigt trodde att alltihop var en skärseldad dröm i Tommys döende huvud.

Ändå var det bottenlösa mörkret förra säsongens stora behållning och det bör väl bara vara en tidsfråga innan vi är där igen.

Curb Your Enthusiasm har fått ovanligt mycket kritik men jag tycker nya säsongen börjat perfekt. Som andra avsnittet, hur kan folk ta avstånd från det på grund av misogyni? Det är ju i den bedrövliga misogyna tondövheten som den stora humorn ligger, vilande på en heltigenom klassisk Larry David-frågeställning: hur lyckas Larry skymfa ett gäng svårt sargade själar på ett kvinnojourhem?

Louie har varit ojämnt – jag älskade husköpsavsnittet (scenen hos revisorn, dansen med mäklaren!), fick inte ut ett smack av Joan Rivers-episoden (mest för att Rivers var kass), älskade återigen roadmovieavsnittet när döttrarna skulle få träffa den nästan 100-åriga släktingen som Louie själv inte träffat på 30 år och som bjöd på »niggernötter« (även om det var Louies långmimning till The Whos Who Are You jag gillade bäst – döttrarna var fantastiska i baksätet!).

I övrigt gillar jag Suits och Angry Boys – och ser fram emot att komma i gång med The Hour.

 

Från Seinfeld till Persona på fyrtiotvå minuter

2009-07-02  

De sista sex minuterna av det femte avsnittet av pågående sommarsäsongen av Rescue Me är det största (eller näst största… nej, okej, tredje största) jag sett på teve i år.

Det är sex minuter ren monolog: den franska journalisten som gör en coffeetablebok om 11 september-attackerna slår på sin stativmonterade videokamera och kameran tar sats bakom Sheila, medan hon börjar prata om sin mans död under räddningsarbetet, och hur hon hanterade sorgen, begravningen, den ensamma familjeförsörjningsbördan, den psykologiskt destruktiva, pseudo-terapeutiska sexrelationen med sin mans bäste kompis och kollega (huvudpersonen Tommy, spelad av serieskaparen Denis Leary), hur hon härdat ut och gått vidare under dessa år, varav vi fått följa med de senaste fem åren.

Men det är inte bara denna scen i sig som griper mig. Utan hur den symboliserar den kanske modigaste och rikaste serien på teve i dag, och var tevedramakonsten befinner sig någonstans just nu, sommaren 2009.

På den absoluta toppen.

Rescue Me dippade förra säsongen – var såklart rolig att följa raktigenom, men tappade nerven lite.

Men nu. Jesus fucking ass! Trogna WS-läsare vet hur mycket jag tyckt om att umgås med den här serien genom åren, hur jag skrivit av mig min kärlek om och om och om ochom igen. Den har gått upp, den har gått ner. Upp i skrattspasmisk humorhimmel, ner i djupaste livskrisångest; upp i dramaklassikernivå, ner i ojämna balansgångar utan skyddsnät. Alltid gripande, fnitterchockande, gråtfärdigt, asspännande, sexigt, liderligt intensivt, alltid den bästa teveskildringen av hur New York levt vidare efter terrorkatastrofen, skildrat genom en närgången studie av en brandstation på övre Manhattan, Company 62,»62 Truck«, och de Bronx- och Queens-boende brandmännens allmänt komplicerade, ofta störda, privatliv och familjer.

Men i år alltså. I år,efter det strejkorsakade långuppehållet,sitter vi med en rekordlång säsong, 22 avsnitt som sträcker sig ända in i september, på renSopranos-nivå. Lika stort, hårt, djupt, modigt, ömkligt och jordskälvande bra. Fast samtidigt bisarrt mycket roligare.

Jag vill minnas att serien, när den kom i juli 2004, lanserades som en»dramedy«. I så fall var den givetvis mer Huff än Ally McBeal. Men kanske kan man också säga – inte minst efter att nyss ha sett midseason-snutserien The Unusuals missa samma mål – att Rescue Me är den första verkliga uppdateringen avSpanarna på Hill Street-känslan, fast förstärkt och fördjupat åt alla håll, och förstås inte det minsta network-formaliserat (det är ju en f-word-infested FX-serie, for fuck’s sake…). Och i år har båda ytterligheterna, katharsis och komedi, expanderat och maximerats, samtidigt som den relationspykologiska och story arc-starka dramakärnan nått en allt tyngre densitet och koncentration.Här får man alltså fler flatgarv än i säsongens bästa sitcoms, och en skruvad vardagsdialog bättre än allt Tarantino skrivit – men samtidigt är tonen vardagsdramatiskt trovärdig över hela linjen. Och en ny, vanvettigt våghalsigt spänd nerv som kunnatblottas i och med den franska journalistens inträde, som tvingat rollgestalterna tillbaka till ground zero.

Sheilas monolog i episod 5 var den tredje bästa scenen på teve i år därför att den lika långa nyckelscenen i avsnittet efter, grälet mellan Tommy och Lou i Lous skabbiga våning, från den 16:e till den 21:a minuten, var den näst bästa – lika vansinnigt välskrivet fast i dialogform, i en scen som fick mig att på allvar inse att Denis Leary, som jag länge tyckt varit något begränsad som skådespelare, jobbat sig upp på A-listan.

Och denna scen var i sin tur årets näst mest drabbande därför att i åttonde episoden (efter ett lite lättare sjundeavsnitt som visserligen dominerades av en ytterst ångestfylld och gripande tripp till Tommys yngsta dotters boardingschool, men ändå mest var insvept i komisk parfym), likt finalfyrverkeriet i en trestegsraket av nyckelscener, iscensattes en själsligt hyperdramatisk inre explosion jag aldrig sett maken till i ett tevedrama. Och medan de tidigare nyckelscenerna kändes långa när de pågick i sex närgångna minuter får vi här en 15 minuter lång ödesscen med en kraft som matchar det bästa i Deadwood, det bästa i Mad Men, det bästa i Sopranos, det bästa i Brotherhood, allt precis på samma gång, med minimalistiska scenografiska och tekniska medel, bottenlöst djupa pretentioner och tevehistoriens sannolikt enda inre omvända oidipus-shoot-out-scen…

Scenen är riggad i ett ensamt barmörker, där Tommy, som några avsnitt tidigare fått sitt ettårsmynt från A.A., börjar dricka igen. Han hallucinerar fram sin döda far, sin döda bror, sin döda bästa kompis, och en uppgörelse tar vid i form av en inre, fantasiframkallat fysisk dialog, som går tillbaka inte bara till 9/11 utan till hur Tommys pappa under Tommys barndom förföll till hustrumisshandlande D-Day-veteran.

Det är klassteater; ett intensivt och regelrätt kammarspel som skulle få våra tevekulturanalfabeter till teaterrecensenter att skrika rakt ut av nostalgisk Eugene O’Neil-genreglädje om de råkat få syn på scenen.

Ett helt annat mått, slutligen, på den här Rescue Me-säsongens storhet är att jag lyckats hylla den så här långt utan att nämna Michael J Fox – som gör inte bara sitt eget överlägset bästa rullstolsinhopp utan det över huvud taget starkaste, råaste – och smärtsammast pungkulekramande! – stjärninhoppet jag sett i en amerikansk dramaserie sedanForrest Whitaker förbrände sig själv i femtesäsongen av The Shield.

Tre män och en våldtäktsscen

2006-06-27  

Detta får ni bara inte missa (och är ni inte redan Rescue Me-fans så blir ni det på kuppen) – New Jersey Star-Ledgers härligt passionerade tevekritiker Alan Sepinwall blev så fascinerad av senaste episodslutet (som jag själv häpnade över här) att han långintervjuade både Denis Leary och Peter Tolan uteslutande om våldtäktsscenen. Och på sin blogg har Sepinwall nu lagt ut hela samtalet i sin oredigerade helhet. Måste-läsning!
Och den som vill ha ännu mer, och kanske framför allt ett kvinnligt perspektiv, rekommenderas (som alltid) Seattle-tevekritikern Melanie McFarlands syn på saken.

Mer grottmän än brandmän

2006-06-26  

Rescue Me är rasande ojämnt i sommar. En storyline som känns stark i ena avsnittet kan spåra ur totalt i nästa; något som ger dramatyngd ena gången kan nästa gång ha halkat över i komikskranket.
Som när Probie och hans polare lutade sig mot varandras huvuden i tevesoffan efter en hård dags arbete, framför baseballen, och man påmindes om att Probie förra säsongen antydde ett slags aningslös nyfikenhet på homosexualitet. Det var en fin scen.
Men så i senaste avsnittet: en ny kväll i tevesoffan, och den andre killen suger av Probie, varpå de konstaterar att de inte är direkt gay eftersom de bara kör lite avsugningar. »Jag är i alla fall inte gay, jag tar ju bara emot«, säger Probie sen, »du är den som suger av, så du är lite mer gay.« Och så börjar de slåss.
Vet inte om man ska sucka eller skratta. Okej, detta var puckade Probie, som varit en komedikaraktär från början, så jag kan låta det passera med ett goodtime-grin.
Men vad i helvete ska man tycka om den här senaste förveckligen mellan Tommy och Janet? Lite samma sak som med Probie-grejen: minns hur andra episoden avslutades sådär fantastiskt starkt med en filmiskt lång scen på pappans födelsedagsmiddag, när Tommy upptäckte att Janet och hans egen bror höll varandras händer under bordet, och hela scenen sögs in i Tommys huvud, bild och ljud förvrängdes, Tommy fick tunnelseende-fokus enbart på brorsan och flög snart på honom, förstörde festen, bankade skiten ur honom, fortsatte ut på gatan, sparkade honom sanslös.
Och så detta, i senaste episoden: vi får klart för oss att Tommy och brorsan gjort upp om att den senare ska hålla sig på en bar, bartendern ska ha uppsyn över brorsans polisvapen, medan Tommy på Janets begäran ska komma över till hennes hus och prata ut om skilsmässan. Baren är en halvtimme bort, får vi veta. Men så fort Tommy klarat av telefonsamtalet snor brorsan åt sig vapnet och springer ut till bilen. Samtidigt sätter sig Tommy och småtjafsar med Janet om schäslongen och andra ägodelar – men slänger efter en stund ner henne i soffan och våldtar henne. Efter nån halvminut börjar Janet gilla det, och båda får orgasm. Sen rättar de till kläderna, Janet påminner om schäslongen, Tommy säger att han ska fixa den och drar därifrån – med ett nöjt flin. Brorsan anländer strax senare till en Janet som sitter och läser iklädd en ny, inte längre sönderriven, tröja (med polokrage för att dölja det blodiga såret på halsen).
Jag antar att en kärnpunkt i hela denna besynnerliga slutsekvens är att Tommy dessförinnan upprepade gånger misslyckats med att få fram tillräckligt mycket sperma på en spermabank – han ville göra Janet med barn igen för att få en ny son (deras förra dog ju i slutet av förra säsongen, vilket Janet anklagade Tommy för), och för att hämnas på brorsan, allt på ett bräde.
Samtidigt var alltihop så… slirigt skrivet. Varför hela den där sjuka uppgörelsen med bartendern? Och sexismen i våldtäktsscenen, Janets njutning, var magstark.
Men hela Rescue Me är ju en fresk av föråldrad, katolsk-irländsk machismo på glid mitt i modernitetens New York. Kanske inte riktigt skarpt exponerad, men även om farhågorna från premiären finns kvar lär jag inte kunna slita mig den här sommaren heller.

Rescue Me-premiär på sparlåga

2006-06-02  

I popbranschen pratar man om »det kritiska tredje albumet«. Frågan är om inte fenomenet är än tydligare i teveindustrin: även om en teveserie anses briljant i all sin kreativa prakt under första säsongen, då serieskaparnas alla bästa idéer avlöser varandra, storyn har en självklar riktning och hela upplägget känns nytt och originellt, så brukar just tredje säsongen – efter en andra-sesse där glöden ofta falnat lite och tittarna inte längre tänker på den i termer som »årets bästa nya serie« – vara kritisk för den fortsatta överlevnaden.
Jag diskuterade detta angående Deadwood igår, och det gäller i allra högsta grad FX:s firefighter-serie Rescue Me, som hade sin tredje säsongspremiär i tisdags. Två somrar i rad har den varit min solklara semesterfavorit – som en modern Spanarna på Hill Street med dysfunktionella New York-brandmän i stället för poliser, men samtidigt med en både humor- och topic-het smak av Six Feet Under och The Sopranos.
Förra säsongen var sataniskt stark, man kunde inte slita tankarna ifrån den förrän Uncle Teddy i sista episoden skjutit ihjäl rattfyllot som kört ihjäl Tommys son.
Sommarens omgång inledde med varenda ingrediens exakt måttad i grytan: här fanns sonens spöke vid frukostbordet, spöket efter brandman-kusinen som dog i 9/11, och Tommy (spelad av co-creatorn Denis Leary, som personifierar serien med sin macho-kacklande, irländsk-katolsk-alkoholiserade cut-the-crap-variant av grubblardimma) trodde som vanligt att ett litet omkommet barn levde. Framför allt fick familjeförvecklingarna efter sonens död en ny lovande snurr när det i slutscenen avslöjades att ex-hustruns nye älskare var Tommys egen polisbror (spelad av Dean Winters, som upprepar sin suveräna Oz-rollgestaltning fast på rätt sida lagen).
Ändå kändes det småtråkigt och förväntat från början till slut. Den blixtrande dialogen satt där den skulle, men trots de deadpan-drumliga replikskiftena mellan Sean och Probie (typexempel; efter att Lou citerat Bibelns »may he who is without sin cast the first stone«: »Whoo… I didn’t know he was a Pink Floyd fan…« »It was Green Day, asshole!«), trots de roliga turerna kring stationens plötsliga rökförbud, trots alla dessa välgjorda detaljer saknades något. Kanske är det bara min egen Rescue Me-nerv som inte längre svarar lika starkt på stimuli. Jag har vant mig, jag längtar inte längre efter nya avsnitt, och jag blir mer otålig än överraskad av incidenter som när en övertänd lägenhet visar sig vara full av ormar från ett sprucket terrarium (det är mycket sena Hill Street över det där… nån som minns när Renko utredde nån konstig wc-stol-historia som slutade med att en råmande kossa ramlade ner från skyskrapan?).
Men, som sagt, slutminuten var jäkligt skarpt upplagd. Snart kanske Denis Leary har min Rescue Me-nerv i ett skruvstäd igen.

Vår favorit-bögtransa i Desperate Housewives!

2006-03-29  

Lee Tergesen gjorde sitt livs roll i Tom Fontanas HBO-klassiker Oz, den bästa fängelseserie som gjorts och vars sex säsonger stora story arc i högre grad än The Wire förtjänar att mätas mot den största episka litteraturen.
Tergesen spelade Tobias Beecher, som kom till den slutna experimentanstalten efter att i rattfyllan kört ihjäl en annan människa. Redan i första avsnittet våldtogs och brännmärktes han av de »vita ariernas« ledare, vilket han så småningom hämnades gruvligt för att slippa vara en nazisthora. Genom sex svåra år utvecklade de sedan en djup, nattsvart nedbrytande hatrelation.
Det allra sista, 56:e avsnittet sänkte mig som ett ruggat knivblad i bröstet i februari 2003. Tobias Beechers öde hängde kvar långt efter Oz lagts ned – och varje gång Lee Tergesen därefter dykt upp i en ny serie har mitt hjärta bankat lite hårdare, lite ondare, inte minst som rollerna haft en hel del Beecher i sig. (Jag bör dock tillägga att det var Tergesen som, precis innan Oz, spelade stridspitt-storebrorsan Chett i Weird Science, teveserien efter John Hughes-klassikern med samma namn vilken vi tagit vårt sajtnamn – och dessa behåar-på-huvudet – ifrån.)
Mest uppmärksammad blev hans roll i lysande Denis Leary-serien Rescue Me i somras, där han – precis som i Oz – var helyllekillen som blev transig bög. I intervjuer beklagade han sig över detta, oklart om det var skämtsamt: han kände att manusförfattarna på Rescue Me smusslade med manuset för hans sista avsnitt där, och när han slutligen fick läsa det kände han att, åkej, det var Beecher de ville ha…
I veckan dök han upp igen. Som gruppledare för Alcoholics Anonymous-mötena Bree börjat besöka i Desperate Housewives. Vältränad, lätt felklädd, och med det där stillöst långa håret med polisonger inunder han började sporta mot slutet av Oz – fast mer lik rollen han gjorde i Rescue Me; mest av allt som en Dr Jekyll-version av Mr Hyde-barägar-snuten han gjorde i hastigt nedlagda Wanted i höstas.
Hur många avsnitt ska vi ge honom innan han hittas i en rännsten med utsmetat läppstift och läderkjol?