Weird Science
Det där jäkla gula paraplyet…

2013-05-16  

How I Met Your Mother har ju sedan starten byggt på, inte så mycket »will they won’t they«, som »when (the hell) will they«. Det är liksom automatiskt, redan i titeln. Och precis som längtande blickar och möjliga kyssar i andra serier, har mamman dinglats framför våra näsor, närmare och närmare för varje säsong. Det där jäkla gula paraplyet har snurrat omkring runt snart varje gathörn, hela tiden precis utanför Teds synhåll.

Problemet är väl att vi sedan länge slutat bry oss. Inte för att vi vet att Ted kommer att träffa henne, utan för att hon tjatats ihjäl. Hur nära hon är, hela tiden, och hur implicit fantastiskt det kommer vara när hon väl dyker upp, allt eftersom Ted blir mer och mer cynisk och tappar tron på kärleken. Och för att alla andra vid det här laget är intressantare än han. Han är Gatsbys Nick, Rents Mark. En nodpunkt för de faktiska huvudpersonerna att samlas runt, men utan eget själsliv och utan egen utveckling. Och ju mer de tjatar om den här fantastiska mamman som ska dyka upp, ju längre de nöter med alla andra misslyckade relationer på vägen, som vi de senaste säsongerna vetat säkert inte är mamman eftersom det droppats fler och fler detaljer, desto mindre orkar man engagera sig sig. Det skulle väl kännas som en fantastisk reveal att äääntligen få se henne, i säsongens sista scen, men det var mest irriterande att det bröts där, och så får vi vänta en hel sommar på att få veta hur det går. Hon har för-presenterats så hårt att avslöjandet kändes ungefär lika klimaktiskt som fjortonde gången det avslöjas vem som är Luke Skywalkers pappa, i alla fall när det genast följdes av eftertexter och sommarlov. Om det skulle leva upp till vad det verkar som att manusförfattarna tror att de gav oss, borde det åtminstone ha hänt nånting till.

Det kanske är talande att mitt tevesällskap var förvirrad kring hur det skulle gå nästa säsong, när alla sprids för vinden, och Ted hade ju sagt att han skulle ta tåget tillbaka och hon skulle nån annanstans och då kommer de ju fortfarande inte träffas? Jag fick påminna honom om att hon spelade på bröllopet, för att Ted hittat sitt ex på tunnelbanan efter att ha sumpat bandbokningen och att mamman var hennes roomie och hon var på samma perrong efter festen och yada yada yada. Eller, skulle komma hava att ha kommit spela på… nåt sånt. Hur det nu blir med flash forwards och backwards och sidledes.

Det har sagts att nästa säsong är den sista. På något tjugotal avsnitt ska alltså Ted, som inte direkt är den mest känslomässigt rimliga snubben i tevedjungeln, hinna träffa, bli kär i och bli ihop med den här tjejen på ett sätt som är dramaturgiskt och narrativt tillfredsställande inte bara för att vi vet att de kommer att gifta sig och skaffa barn. Mer show, mindre tell, tack. Mer soppa, mindre spik.

Problemet är förstås att det samtidigt skulle bli väldigt tråkigt med en säsong där han får majoriteten av berättelsen. Plus att som det ser ut nu skulle de kunna dra ut på de två-tre dagar som är kvar till bröllopet hur länge som helst, bara för att. Samtidigt som Marshall och Lily ska reda ut vart de ska ta vägen, och Barney och Robyn antagligen måste ha massa ångest. Risken är att allt blir lite hastigt berättat på ett sätt som inte egentligen stämmer överens med hur någon egentligen borde reagera eller handla, bara för att hinna knöka in alltihop, eller att de trasslar hela säsongen, antingen i dejtandet eller på väg mot en kyss som, för att matcha det här avsnittet, kommer i sista minuten så att Bob Saget precis hinner säga »And that, kids, is how I got your mother.« Och så har vi inte lärt känna mamman över huvud taget, så att våra tänkta uppblåsta förväntningar inte kan punkteras. Fade to black, alla kastar saker på teveskärmen.

Kanske slutar det med att barnen inte ens finns, utan att det visar sig att en ensam och trasig Ted suttit och pratat med en tom och förfallen vägg i ett hus som ingen ville köpa. Iklädd cowboyboots, lång brun peruk och med ett slitet gult paraply över huvudet.

Man kan ju alltid hoppas.

Sitcomlistan, 23/8-30/8: The Mindy Project börjar gåshudsbra

2012-10-01  

Den amerikanska tevesäsongen började officiellt i förra veckan, och den här veckan börjar sitcomsäsongen på Weird Science! Jag kommer att skriva (åtminstone nästan) varje måndag om den gångna veckans sitcomavsnitt. Jag tittar inte på allt, men jag tittar på mycket, och förhoppningsvis kommer det finnas något kul att diskutera varje vecka.

Den här premiärveckan blir det lite mer omfattande än det kommer att bli längre fram. Dels för att några serier tjuvstartat och redan sänt ett par avsnitt eller fler. Dels för att nya serier har haft premiär som kräver lite extra uppmärksamhet.

Jag tänkte från början göra en topp 10-lista, men jag tror att det blir för omständigt. Istället kommer jag att skriva om de serier jag har sett under veckan, från bäst till sämst. Längst ner, för komplettismens skull, noterar jag de serier som jag inte kollar på för närvarande, och de som inte har haft premiär ännu.

OK, då kör vi väl i gång.

The Mindy Project
(Fox, S01E01)

Ni som har läst det jag har skrivit om The Office genom åren vet att jag är ett stort fan av Mindy Kaling. Hon skrev The Injury, som jag håller som seriens bästa någonsin. Hon skrev Niagara, avsnittet med Jim och Pams bröllop, som var ett av de sena säsongernas höjdpunkter. Samtidigt var hon grovt underunyttjad som en av seriens mest effektiva birollfigurer. Kaling har en fantastisk, väldigt oansträngd komisk timing och en närvaro som stjäl uppmärksamhet. Hon har dessutom en rätt intressant bakgrund och utgångspunkt för en komiker (lyssna till exempel på intervjun hos Mark Maron, den rekommenderas). Jag såg helt enkelt väldigt, väldigt mycket fram emot att Mindy Kaling skulle få ge sin begåvning utlopp i en egen sitcom.

Och jag älskade The Mindy Projects pilotavsnitt! Det här är verkligen Mindy’s projekt, förankrat i hennes perspektiv och erfarenheter. Seriens Mindy Lahiri är gynekolog, precis som verkliga Mindy Kalings mamma. Det är tydligt att det är en miljö som är vald för att Kaling känner den väl, inte för att någon på Fox tyckte att det kändes hett med gynundersökningar den här hösten. Kalings alter ego är omedelbart greppbar som rollfigur − inte för att hon är en arketyp utan för att hon känns tredimensionell, för att detaljerna i Kalings porträtt är levda, och ärligt skildrade.

Piloten har ett klassiskt premissetablerande narrativ, men ett elegant sådant, och det är inte i de breda dragen som Mindy Project briljerar, utan i utförandet, i detaljerna. Avsnittet får sitt klimax i en gåshudsstark montagescen där Mindy sticker från sin dejt, springer barfota till sjukhuset, byter om till operationskläder och genomför en förlossning. Det är delvis den inspirerade musiksättningen − M.I.A:s Bad Girls − som gör det, men också detaljerna i foto och klippning när Mindy byter om från dejtsnygg till yrkeskvinna. Huvudrollfigurerna i sitcomserier är ofta framgångsrika yrkesmänniskor, men det är sällan man får en känsla av att deras jobb verkligen är på allvar. Det är en otroligt bra scen, och den etablerar så mycket av personligheten hos en rollfigur som började avsnittet i fyllecell efter sin expojkväns bröllop

Det är livsfarligt att få för stora förväntningar på en serie efter pilotavsnittet. Men jag har dem ändå — det här är för bra, och Mindy Kaling för begåvad både som manusförfattare och som komisk skådespelare, för att The Mindy Project inte ska bli en ny favorit.

New Girl
(Fox, S01E01-02)

Förra årets bästa nya sitcom fortsätter ungefär där den slutade, med väl utvecklade handlingsförlopp och effektiv rollfigursbaserad humor för Jess, Schmidt och Jake… och Winston är också där. Säsongens två första avsnitt är inga klassiker, men New Girl har blivit en väldigt jämn serie, som dessutom vet var den har sina komiska resurser. Förvecklingarna kring Jess utspårade dejtande den här veckan påminner om avsnittet med den trekantskåte vaktmästaren från säsong ett, och är tramsiga på en nivå som de flesta serier inte hade varit i närheten av att hantera utan att kvalitetskollapsa. New Girl gör det frejdigt, ohämmat och med total kontroll. Och det blir skitroligt, utan ett uns av underliggande substans. New Girl gör under bältet så bra att man inte ens reflekterar över att det är en ganska stor del av seriens register.

Ben and Kate
(Fox, S01E01)

Det märks att Ben and Kate till stor del är baserad på serieskaparen Dana Fox egna erfarenheter. Precis som The Mindy Project har den en slags uppriktighet i vad den vill berätta som är påtaglig trots sitcomformatets alla nedslipade hörn.

Ben and Kate handlar om ett syskonpar som växt upp med ständigt grälande föräldrar och fått uppfostra varandra. Piloten etablerar förutsättningarna direkt: Kate växte upp för snabbt, och Ben växte inte upp alls. Nu har hon en femåring och han kan dyka upp mitt i natten klädd i hockeymask med ett trumset i baksätet.

Det är inga komplicerade grejer. Styrkan ligger delvis i en stark personkemi mellan Ben (Nat Faxon), Kate (Dakota Johnson) och dottern Maddie. Dakota Johnson som seriens fasta punkt är riktigt bra − det skulle inte förvåna mig om hon är en av säsongens breakout-stjärnor när vi summerar framåt våren.

Och som sagt: Ben and Kate har dialog, och bredare än så, ett samspel mellan rollfigurera, som känns förankrat i någon slags verklighet. Även när pilotavsnittets handling är sitcommig och full av galna upptåg.

Det är svårt att säga säkert efter bara ett avsnitt, men jag tror att Ben and Kate kan bli riktigt bra.

Parks and Recreation
(NBC, S05E01-02)

Parks & Rec har nått en punkt i en seriens livstid när man kan förvänta sig att kvaliteten börjar svaja, för att så småningom störtdyka. Det är nästan omöjligt att föreställa sig i det här fallet — jag håller ju Parks & Rec som den som helhet starkaste network-sitcommen över huvud taget de senaste fem åren. Men säsong fyra spretade en del, och höstens två första avsnitt är lättglömda. Den här veckans b-story med Bens och hans Washington-praktikanter var nog det minst lyckade jag kan minnas att serien har gjort sen säsong 1. Cameos från John McCain och Olympia Snowe i säsongspremiären var mer plojigt än kul.

Jag tänker inte dra några förhastade slutsatser, och jag kommer hålla alla tummar jag har för att det här bara är en tillfällig svacka, men det är svårt att inte bli lite orolig.

Go On
(NBC, S01E01-04)

Det är så lite som krävs för att jag ska gilla Go On utan förbehåll. Bara en liten nedtoning. Särskilt av Matthew Perry, som ju kan spela innerligt och nedtonat, och vara rolig på samma gång. Här faller han in, inte alltid men lite, lite för ofta, i det gamla, trygga chandlerska överspelet. Jag antar att det är vad som förväntas av honom. Den version av Go On som man skulle kunna bli riktigt entusiastisk över blir inte den sitcomhit som NBC så desperat behöver. Det blir nog, å andra sidan, inte den här versionen av Go On heller.

Men det är en småmysig, småsorglig bagatell som kan bli ännu bättre om manusförfattarna (och Perry) kan få arbetsro och bygga upp ett självförtroende. Bitvis är de fyra avsnitten som har sänts så här långt riktigt engagerande. En sitcom om en stödgrupp för människor i sorg är ju trots allt betydligt mer intressant än en sitcom om en apa, för att ta ett osökt exempel. Här finns ambitioner att båda ta ämnet på allvar och att göra något vettigt med rollfigurernas utveckling och samspelet dem emellan. Jag är inte helt utan hopp om Go On.

The Office
(NBC, S09E01-02)

Herregud, säsong nio. Tack och lov blir det här den sista, och Greg Daniels som sjösatte den amerikanska versionen av The Office är tillbaka för att ta den i hamn med någon slags värdighet intakt. Bortsett från öppningsavsnittet var förra säsongen en enda lång eländig baksmälla efter Steve Carrells avsked. Nu är Robert California borta, och Daniels verkar satsa på att gå tillbaka till rötterna. Nu ska vi få ett tillfredsställande slut på historien om Jim och Pam, och det mer än något annat är nog den här säsongens existensberättigande. Ett par nya ansikten på kontoret, och en bisarr hatsexuell spänning mellan Dwight och Nellie Bertram, är mest utfyllnad. Mest orolig är jag för hur Daniels ska hitta något vettigt att göra med Andy och Erin. Så är långt har Andy tenderat åt självomedveten passiv-aggressivitet som chef, och det är inte särskilt kul.

Så visst, det finns problem kvar att lösa, men det känns ändå lite som att The Office har hittat fotfästet igen.

Up All Night
(NBC, S02E01-02)

Jag gillar fortfarande samspelet mellan Christina Applegate och Will Arnett. Att serien har rebootat deras omgivning i säsong 2 känns mest som ett steg åt sidan, för att inte säga bakåt. Luka Jones som Reagans bror är ny ordinarie rollfigur, och gör inte så mycket väsen av sig så här långt. Han är mest avslappnat snubbig och soft. Avas show har lagt ner (uppenbarligen ville serieskaparna, eller NBC, slippa arbetsplatsmiljön). Men det har löst några problem med hur serien ska använda Ava, och på köpet har de tappat Missy, som trots allt var en ganska charmig birollfigur.

Frågan är hur länge man orkar vänta medan Up All Night trevar efter ett upplägg som håller för mer än enstaka starka avsnitt.

Animal Practice
(NBC, S01E01-02)

Jag är ett stort fan av Justin Kirk och ett ännu större fan av apor, men jag är inte övertygad av kombinationen.

Animal Practice, med Kirk som butter veterinär och apan från Community och The Hangover 2 som hans sidekick, har en del bra beståndsdelar. Kirk är ju egentligen alldeles för bra för en high concept-sitcom på NBC. Resten av rollbesättningen funkar också bra. Serien har en irriterande tendens att klippa till apan för billig komisk effekt, men den är ingen fullständig katastrof (det är en väldigt begåvad apa).

Animal Practice problem är snarare att den är lite för ljummen. Det finns ingen laddning, och det verkar inte pågå särskilt mycket under ytan. Premissen, att Justin Kirks rollfigur älskar djur men hatar människor, är tänkt att skapa nån slags narrativ spänning, men manusförfattarna sticker hål på den alldeles för snabbt. De kan ju inte låta sin huvudrollfigur gå omkring och verka osympatisk.

Om Animal Practice vågar släppa sargen och hitta sätt att engagera är det inte omöjligt att den kan bli en rätt fin liten sitcom. Så länge är den inte värd mer än en axelryckning.

How I Met Your Mother
(CBS, S08E01)

Ted är outhärdlig. Barney är en tröttsam seriefigur. Skämten om att Marshall och Lily har blivit småbarnsföräldrar är så lata och enformiga att man zonar ut fullständigt så fort de är i bild. Skämten i övrigt är billiga, hafsiga och emellanåt rent stötande.

Framför allt: härvan av idiotiska relationsintriger som manusförfattarna har snärjt in sig i får alla inblandade att framstå som så hysteriska och verklighetsfrånvända att man undrar om HIMYM i själva verket är en förklädd skildring av ett utbrott av masspsykos. Hur många gånger kan en och samma serie basera sina storyförvecklingar på att någon blir lämnad vid altaret? Hur kan så lite av vikt och så mycket infantilt flams hända på så många tidsplan samtidigt?

Jag tänkte verkligen härda ut med How I Met Your Mother till det bittra slutet, men efter den här säsongsinledningen undrar jag om jag har tillräckligt mycket av självplågare i mig för att det ska vara möjligt.

Jag kollade inte på:

2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men

Har inte haft premiär:

Raising Hope (2/10), 30 Rock, (4/10), Suburgatory (17/10), Community (19/10), Whitney (19/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11),

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

2012-06-19  

Här (lite försenad) kommer andra delen i min summering av hösten och vårens sitcoms. Förra veckan avhandlade jag nedläggningarna, serierna som såg lovande ut, och några som jag tröttnat på. I den här andra delen av genomgången skriver jag om gamla favoriter som lagt av sig, om serierna som puttrar på efter ett par bra säsonger, och om mina favoriter från året som gått. Och om en som behöver en egen kategori.

Fotnot: Den här veckan tänker jag inte debattera sitcommens existensiella villkor i kommentarerna. Om du undrar varför en viss serie saknas här, se del ett.

De som är på väg utför

(The Office, How I Met Your Mother)

Jo, jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. Premiäravsnittet var charmigt och hade tempo. The Office åttonde säsong i sin helhet var trött, seg och i desperat behov av riktning. De försökte, med utflykter till Florida och ett svårgreppat händelseförlopp som slutade med att Catherine Tate ersätter James Spader i den ordinarie rollbesättningen inför nästa säsong. Åtminstone tror jag att det blir så. The Office ser ju numera ut som en sköldpadda som hamnat på rygg: den brukade lunka på i stadigt, oinspirerat promennadtempo − nu sprattlar den omkring i ett tillstånd av utmattande förvirring. Tjugo minuter i veckan är i veckan är ingen uppoffring för en serie som man en gång i tiden älskade, så jag kommer nog att fortsätta att hålla koll på vad som händer på kontoret i Scranton. Men herregud vilken röra The Office har blivit.

How I Met Your Mother var aldrig lika bra som The Office, och det är egentligen inte särskilt konstigt att den här seriens sjunde säsong var andefattig för det mesta och bitvis rent irriterande. Vid det här laget är det svårt för manusförfattarna att inte antingen upprepa händelseförlopp som vi redan sett åtskilliga gånger, eller ta sig friheter med sina rollfigurer för att hitta nya riktningar att ta storyn. Den här säsongen av HIMYM hade sina ljusglimtar − tror jag, för jag kan inte minnas några av dem ens om jag försöker. Om det inte vore för löftet att nästa säsong blir den sista så hade jag satt punkt nu. Men tjugotvå avsnitt till ska man väl kunna stå ut med för att få veta hur de kommer fram till vem den där förbannade morsan är.

De som puttrar på

(Cougar Town, Happy Endings, Raising Hope, 30 Rock)

Jag kom ikapp Cougar Town inför årets midseason-premiär, och jo, jag fattade ju varför amerikanska kritiker (och Abed) hade tjatat om serien som jag övergav efter de första, rätt irriterande avsnitten. Säsong 2 av Cougar Town var underbart charmig hang out-humor med perfekt känsla för var gränsen går mellan luftigt lättsam och innehållslös. Säsong 3 hade inte satta oansträngda flow, och jag vet inte vad jag vågar hoppas på nu när serien byter kanal och får en ny showrunner. Kanske kan serien, precis som penny can-reglerna, må bra av att få en nystart.

Så här några månader efter att huvuddelen av Happy Endings andra säsong sändes har jag väldigt lite att säga om den. Happy Endings är definitionen av en gedigen sitcom: sällan riktigt dålig, sällan fantastisk. Den har nästan ingen serialisering, och i det här fallet känns det som en styrka. Jämför med HIMYM:s eländiga tragglande av Teds flickvänsförvecklingar, eller Barney och Robins evighetslånga will-they-won’t-they som inte har känts trovärdig på flera säsonger. Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfylda, roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta som varken gör mer eller mindre än så.

Raising Hope är motsatsen: ojämt, och väldigt serialiserad. Särskilt den här säsongen när en lång story-båge tog slut på ett fantastiskt fint sätt, och en annan klampade in med klumpfot från ingenstans. Jag älskade avsnittet när − SPOILER ALERT! − Jimmy äntligen fick ihop det med Sabrina. Det var feelgoodteve nästan i klass med Fancy Party-avsnittet av Parks & Rec. Tyvärr tappade Raising Hope riktningen efter det, och den röriga och inte särskilt organiska intrigen som avslutade säsongen gjorde mig rejält besviken. Avsnittet med Nancy Grace var det sämsta serien har gjort; en total katastrof i både koncept och utförande. Om det inte vore för att serien har en så stark kärna i Martha Plimpton och Garret Dillahunt skulle jag oroa mig för säsong tre. Nu hoppas jag ändå att Greg Garcia inser att hans serie funkar bäst när han inte krånglar till det utan koncentrerar sig på att göra den varma, excentriska relationskomedi Raising Hope är när den är som bäst.

30 Rock ryckte upp sig  i år. Det behövdes lite nya idéer, och Kristen Schaal som ersättare för Kenneth är väl den mest radikala förändringen serien har gjort nånsin (och Kristen Schaal är alltid en bra grej). Allra roligast blev det egentligen i live-avsnittets rena sketchformat − Alfie and Abner är en omedelbar klassiker − och det säger kanske något om var 30 Rock befinner sig efter sex säsonger. Den är smart för det mesta, roligt för det mesta, men inte en serie som man ser med något särskilt engagemang.

De riktigt bra

(Parks & Recreation, New Girl)

Jag tror inte att Parks & Recreation någonsin kommer att toppa sin tredje säsong, den som sändes förra året. Det gör att det här årets upplaga känns alldeles så lite som en besvikelse, men till skillnad från Community har ju Parks & Rec egentligen inte tappat så mycket i kvalitet. Okej, Mike Schur och hans team har fortfarande problem med Ann och verkar emellanåt ha glömt av hur man skriver för Tom Haverford, men serien har en sån urstark uppsättning rollfigurer att de har råd med det.

Leslies valkampanj kändes som ett risktagande och rubbade seriens rytm en aning. Samtidigt tog den story-bågen ett väldigt tydligt avstamp i vem Leslie är − det vore helt enkelt inte trovärdigt att hon skulle nöja sig med jobbet på Parkförvaltningen år efter år. Det krävde lite krunbukter, men jag tycker att det fungerade som helhet. Nu kan serien återgå till vardagen med Leslie i en delvis ny roll.

Annars vill jag bara nämna att Chris Pratt har varit helt lysande, i år också. Att han inte är den mest uppmärksammade skådisen i serien säger en hel del om vilken styrka Parks & Rec har framför kameran.

Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.

Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.

De som… är Community

(Community)

På tal om vemod. Det är svårt att skriva om Communitys tredje säsong utan att det färgas av ket besvikelsen över hur Sony och NBC har hanterat frågan om seriens framtid den här våren. Utan Dan Harmon är det svårt att se hur Community kan vara den serie som visserligen har frustrerat mig ibland men som jag har tyckt intensivt mycket om när den har varit som bäst. Att en serie med samma namn och samma rollfigurer kommer att finnas kvar på teve i ytterligare 13 avsnitt gör bara känslorna mer komplicerade. En regelrätt nedläggning hade åtminstone varit lättare att processera och lägga bakom sig.

Samtidigt har den tredje säsongen av Community varit… bångstyrig. Krävande. Emellanåt lika bra som den andra säsongens bästa stunder. Remedial Chaos Theory kommer vara ett av de första avsnitten man plockar fram för att minnas Community, och ett exempel på hur serien när den var som mest inspirerad rörde sig på ett helt annan plan än 99 procent av alla sitcoms. Jag tyckte också mycket om tevespelsavsnittet, och även om den narrativa bågen kring Abeds problem var ofokuserad och ojämn hade den några väldigt fina ögonblick. Avslutningen på säsongen var finstämd och lite sorgsen. Det känns trots allt som ett passande slut på den »riktiga« Community.

Berättarteknik – och sen då?

2012-02-14  

Senaste avsnittet av How I Met Your Mother, The Burning Beekeeper, var något slags berättarteknisk blandning mellan Rashomon och Memento. Samma fem minuter berättade om och om igen, med lite mer information för varje berättande, och lite mer förklaring till (eller omvändande av uppfattningen av) saker som hänt i föregående snutt. Det annonseras som händelserna rum för rum, längre och längre in i huset, men varje berättelse svingar även lite fram och tillbaka mellan rummen — men så är pappa-Ted inte heller alltid den mest noggranna av berättare.

Å ena sidan gillar jag att HIMYM ibland leker med olika former av berättande, och det är inte första gången de berättar om samma historia ur flera vinklar. Å andra sidan blir det lätt lekande för lekandets skull, lite som att man vill visa att man kan. (Å tredje sidan finns det en dimension som både utforskas och inte, nämligen: Hur pålitlig är den redan nämnde halvslarvige berättaren, när han dessutom berättar som saker han rimligen fått återberättat för sig? Eller ska vi bara köpa att är allt som det beskrivs, om det inte är en plot point att Barney ljuger eller Robin försöker dölja något?)

Frågan är vad Beekeeper tillförde, om vi lärde oss något nytt eller den övergripande berättelsen fördes framåt. Robin är aggressiv och Ted är mesig, Barney gillar att ligga även när det är en dålig idé, Marshalls chef är lite galen och Marshall vet inte riktigt hur han ska stå på sig, Lily har perfektionisttendenser och hennes pappa är opålitlig. Stop me if you’ve heard any of this before.

Det var ett roligt avsnitt, och roligt genomfört. Men det måste väl ändå finnas mer än så?

Hur How I Met Your Mother blev gammal och trött

2011-09-21  

Jo, rollfigurerna i How I Met Your Mother utvecklas. I någon mening är det ju precis vad serien säger sig handla om: att bli vuxen, eller snarare vuxen-plus; monogam, med barn och ett riktigt jobb (även om alla i HIMYM i och för sig alltid har haft riktiga jobb).

De pratar definitivt om att utvecklas: Marshall och Lily om att bli föräldrar, Ted om att sluta ha en 12-årings verklighetsuppfattning när det gäller relationer, Barney om att överge sitt sexmissbruk för att så småningom gifta sig (men blir det med den här slipsen, eller med den här?? − lita på att svaret på den frågan kommer att dras i långbänk över säsongen).

Men trots allt prat, och manusförfattarnas lätt övertydliga signalerande om att här pågår utveckling av rollfigurerna, känns en sjunde säsong av HIMYM verkligen bara som ännu en identisk men antagligen sämre säsong av HIMYM. Ännu en säsong av sitcommiga sitcomsituationer, ännu än säsong med kärleksintressen för Ted som ingen kommer att bry sig om eftersom Ted är en irriterande naiv tråkmåns som behöver inse att det inte är något negativt att sluta tro på »ödet«.

Nu låter jag som en hater, men jag har trots allt kollat på de föregående sex säsongerna av HIMYM av en anledning. Och jag räknar med flera underhållande ögonblick (som den naturligtvis oemotståndliga NPH-dansscenen i premiäravsnittet) även det här året.

Men jösses vad How I Met Your Mother-gänget behöver komma till saken, skaka fram den där morsan och runda av serien innan den kollapsar under tyngden av sin egen förutsägbarhet.

Alla ska med

2010-10-04  

Jag har svårt att förklara varför jag gillar How I Met Your Mother så mycket. Det är inte på grund av det rappa manuset, det är inte för de skruvade vändningarna eller för Barney Stinson.

Egentgligen gör mig serien ofta ganska frustrerad. Varje avnsnitt funderar jag över när Ted egentligen ska möta sin framtida fru och mor till hans barn, och hur många säsonger de kan dra ut på det, och om serien kommer tappa fart när hon introduceras. Jag menar, hon måste ju vara helt extraordinär för att kunna ta plats bland de redan etablerade karaktärerna.

En annan sak är att det liksom inte händer nånting. Eller så här: det händer en massa saker i varje avsnitt, men inget som för historien framåt. Ted stöter på en tjej som han tror kan vara den rätta, men som sen visar sig ha crazy eyes eller fel åsikter om Star wars. Barney lurar med gänget ut på ett meningslöst äventyr för att sen grimasera och skrika att han är awesome. Lily och Marshall bråkar om något och blir sen sams igen. Robin är snygg och smart och gör något obstinat. Allt fullspäckat med referenser till tidigare avsnitt så man som tittare kan skrocka igenkännande. Sen dricker de öl på sitt lilla stamställe som alltid verkar vara fullt av omotiverat heta tjejer.

Men sen så sitter jag ändå där och dumflinar lyckligt. Varje avsnitt.

Jag kommer på det. De är liksom som en rollspelsgrupp. Den stora utmaningen när man spelar rollspel är att alla skeenden ska inkludera alla medlemmar i gruppen. Det kan bli rätt krystat ibland, men man väljer ändå att ta med allihopa för att ingen ska missa en bit av storyn. Ett möte med en karaktär som hade blivit smidigare av att bara en av rollerna pratar,slopas för att hela gruppen ska få sitta och hänga vid barbordet. Det blir utdraget, det blir långt och konstruerat, men alla får vara med. Precis så är How I Met Your Mother. De gör allt tillsammans. När Barneys bror möter sin länge förlorade far står hela gruppen där och dumstirrar på den känslosamma scenen. Det är liksom inget snack om att det ska vara något privat. När Ted ska stöta på den snygga tjejen i baren är alla engagerade. Det blir hela tiden ringar på vattnet av varje liten detalj, alla påverkas, alla följs åt. Det är tamejfan genialt.

Så när jag tänker på det, kan jag skita lite i om premissen för serien är krystad. Släng på en säsong till efter denna, jag kommer gladeligen titta. Om hur Ted träffar barnens mor till slut är mig egentligen helt ointressant.

Ett instrument för män

2006-10-11  

Min hatkliché för dagen på amerikansk teve: snygga män som spelar förstrött romantiskt piano – och det faktum att det kryllar av dessa män just nu, samtidigt som man aldrig får se en enda kvinnlig rollgestalt ta plats bakom en flygel och lounga loss.
Min hatkliché nummer två är ju det jag skrev om här, att alla serier vill ha en egen liten engelsk maskot i casten i år, så vad kunde bli värre än det vi såg i senaste episoden av Desperate Housewives: att seriens nye britt också var den som fick vara dess patenterade pianoloungelirare?
Jag står ut med Hugh Lauries pianospel i House därför att 1) han spelar på ett litet piano och inte på en flygel, 2) han gör det i hemmiljö och inte på restaurang, 3) han gör det ensam för sig själv och inte för att kåta upp sin date, och 4) han spelar riktiga låtar, med chosefri inlevelse, och drar inte bara luddiga lounge-ackord för att produktionsbolaget vill slippa cleara rättigheterna till ett befintligt verk.
Men när till och med Neil Patrick Harris, i förra veckans How I Met Your Mother, hoppar på trenden och attackerar en restaurangflygel för att förföra Teds morsa, då har den gått för långt. Vad kommer härnäst? Jetlaggad Jack Bauer-jazz i 24 i januari?

Ted och Marshall tillbaka i toppform

2006-09-22  

Jag tänkte ett tag skriva nåt halvpositivt om nya, redan dödsdömda Fox-sitcomen Happy Hour, mest för att jag gillar retro-charmige Lex Medlin samt den komiskt urbegåvade Beth Lackie, som ni möjligen minns som matchmakern med hundraprocentig success rate i How I Met Your Mother förra senhösten.
Men sen såg jag höstpremiären av just How I Met Your Mother, och insåg hur oerhört mycket som fattas för att Happy Hour ens ska kunna kallas hyfsad.
Klasskillnaden skär genom hela produktionerna – Happy Hour är dussinvara, How I Met Your Mother en pärla som kommer att skina i åratal – men kan också skalas ner till skillnaden mellan huvudkaraktärerna: Henry i Happy Hour är en bit papp där Ted i How I Met Your Mother blir en fascinerande hel människa. Tack vare fenomenale Josh Radnor, förstås, men framför allt tack vare de tajtaste, smartaste, varmaste och mest kompakta sitcom-manusen jag sett på åratal från en storstudio.
Serien var fantastisk när den började för ett år sen, fick en rätt jobbig svacka kring jul och nyår (nyårspartyavsnittet i taxin var bedrövligt!) men hämtade sig starkt mot en formidabel final där rollerna, och därmed story-arcen, helt kastades om: Ted och Robin blev äntligen ihop, samtidigt som Lily chockerande nog lämnade Marshall. (Eller, chockerande och chockerande… för mig var det en chock. Min fru, däremot, säger att det är »typiskt killar att inte se alla tecknen förrän det redan är försent«.)
Och så började säsong 2 exakt där, i soffan-mitt-i-New York-lägenheten såklart, med Marshall och Ted fortfarande blöta i håret efter att ha kommit in från förra säsongsfinalens sista regnscen…
Och jag skulle kunna dra någon av alla oneliners som levererades, jag skulle kunna försöka förklara varför George Clintons cameo var så mycket bättre än alla sammanlagda stjärngästspel i andra sitcoms, jag skulle kunna fokusera på kraften i scenen där den kärlekssargade Marshall säger att han inte vill ha nån mat, eftersom den ändå »bara ska lämna honom«, och Ted svarar att det då åtminstone är han som »do the dumping«… men inga enskilda exempel kan förklara seriens storhet.
Den består ju i hur perfekt allt detta sitter ihop. Hur tajmingen inte är upphackad i olika sekvenser, som sketcher, utan blivit ett sömlöst väsen som besjälat hela produktionen. Hur allt är så storartat skickligt och känsligt – väldigt likt Friends när den var som mysigast och vassast runt andra och tredje säsongen.
Efteråt sitter man bara förundrad och lycklig, utan att riktigt fatta hur så mycket kan rymmas inom tjugominutersramen. Därtill alla dessa emotionella nyanser, alla dessa verkliga känslor. Och hur varje avsnitt faktiskt bygger på en stark individuell, tes-drivande, idé: i premiärepisoden var huvudtesen att det i stort sett är samma grej att vara nykär och att vara nyligen lämnad – man tillbringar mycket tid i sängen, går omkring i underkläder halva dagarna och driver sin omgivning till vanvett.
Men då är vi där igen. Så fort man drar upp ett enskilt exempel – en episods grundtema, ett stående skämt (»legendary!«), en skådespelarinsats – känns det som man omedelbart förminskar serien.
Och här är det kanske bästa enskilda exemplet på seriens klass: jag lyckades skriva en lång hyllning till den utan att ens behöva nämna Neil Patrick Harris förrän sex ord från slutet.

Framtidens Cosby-tröja inget för Neil Patrick Harris

2006-05-23  

Trots att How I Met Your Mother var en av årets bästa sitcoms – retro-mysig men ändå så självlysande ung och vass – fick den kämpa i uppförsbacke första halvan av säsongen, efter att alltför inflytelserika kritiker sågat den alltför slentrianmässigt och tittarsiffrorna svajat. Faktum är att många iakttog en kreativ svacka senare under säsongen, som om man försökt ändra formeln mot ett tydligare mainstream-upplägg.
Men på upploppet var den tillbaka i toppform – kanske för att den redan i mars hunnit få klartecken av CBS för en andrasäsong?
Att jag skrivit alldeles för lite om denna pärla beror på att det textdokument där jag under säsongens gång samlade material blev så oöverblickbart att jag drunknade i det (dränkt i mitt eget vatten-över-huvudet!) när jag försökte få ihop nåt inför TV3-premiären. I stället rekommenderar jag, som bredvidläsning medan ni kollar How I Met Your Mother på trean, Michael Ausiellos härliga intervju med Neil Patrick Harris (och, om andan faller på, min egen Dr Howser-hyllning, längst ner här).
Bland annat får Harris – apropå hans konstanta kostym-look i serien, och uppmaning åt folk att »suit up!« – frågan av Ausiello vilka kostym-labels han bär. Och hans svar, när han förklarar varför han bär de specifika modellerna från Hugo Boss och Dolce & Gabbana, är härligt tevekulturmedvetet:
»When you’re dealing with the suits ‚Äù and we talked about this a lot ‚Äù I didn’t want them to be period-specific. Because let’s say we go into syndication, I didn’t want to look back at my suits as if they’re bad Cosby sweaters.«
How I Met Your Mother sänds fredagar klockan 20 i TV3, denna vecka det fjärde av förstasäsongens 22 avsnitt.