Weird Science
Sitges 2013: Metaporr och skräck bland papegojor och donuts

2013-10-21  

En av nackdelarna med att åka tre barn och sambo till världens mig veterligen bästa filmfestival, Sitges Film Festival, är att man bara hinner se totalt sju filmer, i stället för sju om dagen som tidigare år. Fördelen är att man får doppa fötterna i havet, äta hiskeliga mängder spanska bakelser och faktiskt se staden man befinner sig i.

Sitges. Man kan säga mycket fint om denna mörka pärla bara 30 minuter från Barcelona, perfekt situerad för att nära alla hungriga filmmonster under festivalens elva dagar. Men mest av allt är den känd som Europas gay-huvudstad samt sin filmfestival. I år med huvudgäster som Takashi Miike och Alexandro Jodorowsky.

Tre huvudbiografer, varav den största rymmer cirka 1300 personer och den minsta ekar antika biografer som Zita eller Haga i Göteborg. Allt omringat av smala gränder, breda, nästan folktomma stränder, vildkatter och gröna papegojor.

Det här är mitt femte år på raken och även om fullträffarna i år varit färre än någonsin lyckades jag i alla fall pricka in ett par höjdare. James Franco och Travis Mathews Interior. Leather Bar till exempel. Vilket namn. Vilken film. Redan vid titeln och programtexten visste jag att den skulle vara fantastisk. För ibland är det ju bara så, att en film inte ens måste vara bra, för att vara bra. I det här fallet är det lyckligtvis lika bra som det verkar.

Interior. Leather Bar är ett försök till att återskapa William Friedkins »försvunna« 40 minuter från hans klassiska Cruising. Till ytan sett alltså. Men egentligen handlar det om, som James Franco själv förklarar i en av många metasekvenser: »I don’t like the fact that I feel I’ve been brought up to think a certain way. I don’t like thinking that. I don’t like realizing that my mind has been twisted by the way that the world has been set up around me.«

Att se bortom könet och programmera om sig själv till att tänka med det i stället. Och han får det att låta så bra, det är en dialog på trettio sekunder men den lockar fram spontana applåder från nästan alla i salongen. James Franco har gett sig fan på att tvinga sig själv till att se på saker och ting från en annan vinkel. Han uppmuntrar sex (även om det i ärlighetens/härlighetens namn är porr det handlar om i det här fallet) framför våld och låter inte störd, flummig måhända, när han säger det utan bara vettig.

Under en relativt kort stund, sextio minuter, får vi följa castingprocessen, snacket amatörskådisarna emellan, instruktioner från de båda regissörerna men kanske allra mest Val Lauren som fått i uppdrag att gestalta den karaktär som Al Pacino spelar i Cruising. Ett svårt jobb. Inte bara för att Pacino råkar vara Vals största idol utan också för att han som benhård hetero kommer försättas i situationer där män kommer ha sex med varandra framför honom.

Filmen är alltså både dokumentär och spelfilm, i en metaaktig, något spekulativ, experimentell tappning. Gällandes det faktiska filmmaterialet (som är tänkt att spegla det bortklippta fotot från Cruising) är det egentligen just så som man skulle kunna föreställa sig det. Rökigt, svettigt och generöst med kukar och Poppers. Största skillnaden är väl den att Friedkins läderbar kändes ond – speciellt med tanke på seriemördartemat och Pacinos mörka transformation – medan Franco och Mathews är ljusare och mest av allt reflekterar skådespelaren Val Laurens dilemma som heterosexuell man med latenta homofoba tendenser. Interior. Leather Bar är en av årets viktigaste, mest underhållande filmer det här året (bry dig inte om den där enda kommentaren på IMDB). Låt oss hoppas på en snar, svensk, festivalvisning!