Weird Science
Monster och maniacs på späckad festival

2013-09-20  

Snart är det dags för Stockholms filmfestival igen och lika snart kommer jag sitta och beklaga mig över deras dåliga utbud inom Twilight Zone sektionen. Eller så struntar jag helt i det i år och fyller upp kvoten för den här typen av genrefilm på andra sätt. Ett av dem är Monsters of Film, den från början pyttelilla skräckfilmsfestivalen i Stockholm som på bara drygt två års tid avancerat till något av en framtidens festival. »Jag har sett skräckens framtid«, som kanske John Ajvide Lindqvist hade sagt, om inte Stephen King redan myntat uttrycket för länge, länge sen. Monsters of Film äger rum mellan 26–29 september på biograf Zita och programmet kan du hitta här.

I år kan man se bland annat Ben Wheatleys psykexperiment A Field in England – som jag skrev om här, Peter Stricklands mysiga metagiallo (i brist på bättre ord) Berberian Sound Studio och Franck Khalfouns Maniac. Ska ni sätta pengar på vilken av dessa tre folk kommer lämna salongen för så tycker jag ni ska satsa varenda krona på den senare. Khalfouns remake av William Lustigs film, med samma titel, från 1980, är nämligen en av de otäckaste filmer jag sett på länge. Varför?

Kanske är det det könsspecifika våldet, kameraarbetet (utifrån mördarens synvinkel), eller bara den välpolerade ytan. Det är nämligen, till ytan sett, en otroligt snygg film, nästan vacker, till skillnad från originalet. Faktum är att Khalfouns remake är bättre än Lustigs version, eller bättre och bättre, den tillför i alla fall något, till skillnad från till exempel Fede Alvarezs intetsägande Evil Dead.

Formeln för att lyckas med en remake i dag är ju annars ganska så basic. I grund och botten handlar det om att omstrukturera ett halvlyckat grundmaterial med gigantiska möjligheter. Lite som när Erik Lallerstedt lanserar en ny dipsås för McDonalds. Vi snackar alltså »skräpfilm«, eller i mer positiva ordalag, B-film. Ännu ett måste för en lyckad remake är upphovsmännens passion för originalet, i bästa fall hela skräpskräckfilmskulturen.

I Spit on Your Grave, Last House on the Left och The Hills Have Eyes är tre omgjorda kultfilmer där jag tycker bättre om nyversionerna än originalen. Här har man jobbat utifrån ärliga avsikter (ok, jag tar väl kanske i lite här.) för att förbättra ett original med potential och arbetat med ett team fyllt av Rob Zombie-kloner, sinnesmässigt sett alltså.

Som alltid när det är dags för en ny variant av en gammal klassiker klagas det i förhand på i stort sett allt. Regissör, manus (som alltid råkar läcka ut i förhand), skådespelare. Bland annat. I Maniacs fall är det Elijah Wood som fått mest smisk. Hur skulle hoben från Sagan om ringen kunna spela seriemördare på ett trovärdigt sätt, speciellt inte när förlagans Frank spelas av Joe Spinell, vars plufsiga yttre bidrar till minst femtio procent av rolltolkningen. Skräcknördarna tvivlade … helt obefogat skulle det visa sig!

Som det ser ut nu vet jag faktiskt inte någon som skulle klara av att spela Frank lika bra som Elijah Wood. Det känns fortfarande bisarrt. Men på rätt sätt. Att låta Elijah Wood spela en seriemördande skyltdockefetishist med grav migrän visar sig vara lika genialiskt som att låta Michael Cera skrämmas i Magic Magic. Det är högst medvetna val din hjärna tappar bort någon gång mellan »löjligt« och »läskigt«. En ny dimension av terror.

Genom att använda sig av subjektiv kamera förstärks skräcken av att befinna sig i en mördares huvud. Det är en oåterkalleligt smärtsam/njutbar upplevelse, av skräck och skam, men samtidigt även makalöst häftigt. Total Recall och Rockstar Games på samma gång. Maniac leker med känslor du inte vågade tro att du hade.

Och just det, soundtracket görs av någon vid namn Rob. Lägg det på minnet.