Weird Science
När skräckcineasten kommer till paradiset

2013-08-25  

Om man bara tänker besöka en genrefestival per liv så skulle jag lätt rekommendera FrightFest i London. Festivalen har existerat i drygt 13 år och bjuder på ett fullsmäckat schema under fem dagar. Programmässigt sett är det alltid ett par filmer som står ut, som förra årets världspremiär av effektmakaren Paul Hyetts debutfilm The Seasoning House, eller årets invigningsfilm The Dead 2: India av bröderna Ford som slog igenom för ett par år sedan med The Dead. Realistiska skildringar av hur en zombieapokalyps skulle kunna se ut, eller vad vet jag, om nu något sådant skulle hända på riktigt, i den riktiga världen, om det ens finns någon sådan. Man tappar lite greppet om verkligheten instängd på anrika och snygga Empire, Leicester square, otaliga timmar på raken.

I alla fall The Dead 2: India är på tok för seriös för min något barnsliga smak. Pretentiösa zombies lämnar vi över till Peter Greenaway, hoppas, hoppas. Som tur är har man god marginal och filmer som Curse of Chucky och You’re Next (återkommer till dem) gör att man snabbt glömmer bort eventuella missar.

FrightFest är en festival för cineaster. Här älskar alla film och respekten besökarna emellan är beundransvärd. Här är det aldrig någon som snor din plats, stör med sina röstinstrument, eller andra instrument (bortsett från det jubel som uppstår då någon går en våldsam död till mötes), eller pratar i telefon. Det sistnämnda är strikt förbjudet och utropet »turn of your bloody phone« hörs med jämna mellanrum, då oftast från arrangörerna som inte tvekar att ta tag i besökare som vägrar lyda. Om inte det här skulle räcka så har man även kört igång kampanjen »turn of your bloody phone« där man uppmanas skicka in sin egen lilla kortfilm på temat. Dessa visas före huvudfilmen och går i stort sett ut på att mörda, så rått och brutalt det bara går, den som vägrar stänga av sin mobiltelefon. Urkul, bortsett från den paniska skräck som lätt uppstår när man får för sig att man glömt bort att stänga av sin egen telefon.

Årets FrightFest, eller de dagar jag närvarade innehöll både högt och lågt. Värt att nämna är, redan nämnda, You’re Next, som redan gjort festivalsuccé världen över och med all rätt förtjänar allt ros. Årets Scream i indietappning. Mumblecore-gore veteranen Adam Wingard (vars A Horrible Way to Die visades på Stockholm Filmfestival för tre år sedan) regisserar och de likasinnade Joe Swanberg och Ti West agerar framför kameran (har de förresten någonsin gjort något på egen hand?) i en smart, medveten home-invasion film där förövarna får det svårare än de kanske trott … Innehåller en scen med en mixer.

Njöt även, helt oväntat, av Curse of Chucky som i Don Mancinis händer blivit den bästa delen i franchisen sedan originalet (som han även skrev manus till). Humor a la Tim Burtons bästa stunder, back in the days, rikligt med gore och vassa (men så klart härligt töntiga) one liners från Chucky. Lite kul är att Brad Dourifs dotter har huvudrollen – Dourif som ju gjort sig ett namn som Chuckys röst. Vilket ger deras samspel en extra Argentodoftande dimension.

Vill man ha sin skräck riktigt skrämmande och gammaldags ska man definitivt hålla ögonen öppna för Vincenzo Natalis (Cube och Splice bland annat) Haunter. Stilig spökfilm som till tonen påminner om Insidious men som skruvar till det genom att vända på begreppet spökfilm … Intelligent och skrämmande Måndag hela veckan – parallell, där en familj upplever samma dag, varje dag, utan att veta om det. Tills en dag … Är de levande eller döda? Liksom i Cube hanterar Natalie labyrintdynamiken som en sant proffs.

Två dagar är förstås för lite och för mycket på samma gång. Nio filmer, föredrag och intervjuer kan göra vem som helst matt. Men just då man tror att det är slut, att kroppen fått nog och man bara måste sova, slänger man in ett bonusklipp från The Raid 2, en snygg poster eller en lång frågestund med Gareth Evans som ligger bakom ovanstående The Raid 2, The Raid och episoden Safe Haven från V/H/S 2, tyvärr skrotades arbetsnamnet S-VHS. Varför?!

V/H/S 2 är punkigare än ettan (som jag tidigare skrivit om här.) och avverkar sina nittio minuter snabbare än Leatherface sågar itu storbystade och välrippade tonåringar. Kvickt men en smula finesslöst alltså. Uppföljaren till originalet är inte lika genomtänkt. Det slarvas med manusdetaljer som, story. Förutom i Evans Safe Haven då, skulle även kunnat heta De Sade Heaven.

Safe Haven kan vara en av världens bästa kortfilmer om sekter som löper amok, någonsin. Ett dokumentärteam bokar besökstid på fel dag och saker och ting, eller allt, går bokstavligen åt Helvete. Roligt är att Lasse Hallström också släppt en ny film vid namn Safe Haven, tyvärr utan varken Satan, sektromantik eller bedövningsfria förlossningar. Så nu vet ni vilken ni ska välja.

Det här var mitt tredje möte med FrightFest och jag ser ingen anledning till att sluta, tvärtom så hade det varit kul att utöka med en dag eller två nästa gång. Köper man ett veckopass får man ju en snygg väska på köpet.