Weird Science
Tio skäl att hata Pacific Rim

2013-08-22  

Sitter i biofåtöljen och vet inte vart jag ska ta vägen. Det kokar i mig och det enda jag kan komma på att göra för att få utlopp för mina känslor är att göra det fula långfingertecknet mot duken, där Charlie Hunnan fortsätter göra bort sig genom att oengagerat haspla ur sig en plattityd i stil med »när du tar ett beslut måste du ta konsekvenserna«.

Jag avskydde i stort sett allt med robotar-spöar-monster-filmen Pacific Rim. Stryk »i stort sett«. Jag avskydde allt. Jag ska försöka begränsa mig till tio orsaker.

1.  Robot-designen. Alltså de som kallas »Jaegers«. Byggda för att likna bodybuilder-snubbar komplett med stora lårmuskler, biceps, kuk-put och allt. Och pytteliten hjärna. (När jag tänker på det, en perfekt metafor för hela filmen.)

2. Independence Day-tal-härmet. Idris Elba spelar, utan värdigheten i behåll, den totalt obegriplige överste Stacker Pentecost som i ett pepptal inför fajten till tonerna av stråkgnid och tutande basuner kräks ur sig: »Today we are cancelling the apocalypse!« Rysningar? Ja. Av fel anledningar.

3. Knasbananerna till vetenskapsmän. Prilliga forskare är ju ett tacksamt grepp. I vanliga fall. De här två karaktärerna med fejkdialekter och fejkhaltande är roliga exakt noll gånger.

4. Mansdominansen. Ni trodde väl inte att jag skulle hoppa över genusperspektivet?! I framtiden har vi tydligen grava demografiproblem, och mänskligheten består av cirka 50 000 000 män och en kvinna.

5. Kvinnoroll(erna). Finns en. Anime-drömmen Mako Mori är visserligen duktig, fast inte så duktig att hon klarar sig själv – när hennes heder hotas och hon blivit kallad bitch måste ändå Raleigh försvara hennes ära: »Be henne om ursäkt!« »Näe!« »Tjoff! Smack!!« »Be om ursäkt!« Och så vidare, trots att hon bevisligen själv är en skicklig kampsportare. I ett kritiskt läge när Mako ska testa Jaegern gör hon bort sig helt, låter känslorna ta över, gråter och svimmar – så där som kvinnfolk gör! De känsliga liven!

(Jo – jag glömde att förutom Mako Mori som har den enda riktiga rollen så skymtar ju Sasha, rysk robotförare utan repliker men med klyschigt yttre – iskall, med hårdsprejad bakslickad platinablond frisyr, ja ni vet, så som vi västerlänningar porträtterade ryska kvinnor i alla 1980-talsfilmer. Och i Pacific Rim 2013.)

6. »Humorn«. Skämtet om den sönderskjutna kaijun har puls? Stacker Pentecosts homofobiska »One, don’t you ever touch me again. Two, don’t you ever touch me again.«? Här skrattade biopubliken högt. Superkul. Men de var väl desperata.

7. Skådespeleriet. Jag brukar egentligen tycka det är trist med alltför långdragna actionscener, men här längtade jag efter dem så skådisarna höll tyst någon gång. Varje replik föll tungt som en avhuggen Jaeger-arm och den enda som verkade ha roligt var Ron Perlman.

8. »Mäktiga« oneliners. »Fortune favors the brave, dude«, »Yeah, Gipsy! Kick his ass! «, »Don’t get cocky, kid«. »My father always told me this… (här väntar man på djupsinnighet) …when you see a chance – you take it!« Detta manus kommer alltså från mannen som skrev Pans Labyrint.

9. Relationerna. Far/son-relationen (den här kaxiga australiensiska jock-jaegerföraren som behöver få sig en läxa och sedan växer), Mako/Stacker-relationen, kärlekshistorien… Komplexa och trovärdiga relationer i den här filmen! Sa ingen någonsin.

10. Alla svinkonstiga ologiska grejer som bara dyker upp och aldrig följs upp. Varför går Stacker helt creepy omkring med Makos röda barnsko? Varför bygger man inte bara större Jaegers i takt med att alla kaijus blir större? Vad har de iskalla världsledarna (som bara vill satsa på uppenbart värdelösa murar som inte funkar) för agenda egentligen? Varför ska Jaegerprojektet ses som en underdog, man har ju uppenbarligen gigantiska resurser? Varför kommer förarna plötsligt på att man har värsta mäktiga vapnet, fruset kväve och svärd och hela tjottabalongen, som man inte använder förrän nästan allt hopp är ute?

Ja ja, säger ni, det kanske inte måste vara logiskt! Kan det inte bara vara skoj?

Men det är inte skoj. Jag märker själv att jag är arg när jag skriver det här, och jag blev rasande av filmen också, jag försöker förstå varför. Dels tror jag att jag blev besviken, jag gillar del Toro, jag såg fram emot filmen, den borde ha innehållit allt som jag gillar, och så blev allt ändå så fel. Dels känner jag mig förolämpad. Tror Pacific Rim att jag sväljer vad som helst? Att jag inte känner igen varenda stereotyp, vartenda trist »skämt«? Om ambitionen bara varit att göra en uppdaterad Godzilla med spektakulära effekter, men jag har läst så många intervjuer nu där del Toro pratar om hur viktigt det var med komplexa karaktärer och budskap om tillit,  hopp och hjältemod, samtidigt som han ville behålla kärleken till monstren. Han siktade högt. Tydligen.

Jag kan inte förklara eller förstå biobesökarnas entusiasm och kritikernas ofta goda betyg. Jag får bara ge den lama analysen »vi har väl olika smak« då. Men jag måste påpeka att jag älskar mängder av andra svulstiga blockbusterfilmer. Independence Day? Visst. Armageddon? Jag gråter på slutet. Så det är inte som att jag lever på estnisk svartvit independentfilm om limsniffande barn och bara snubblade in på den här, jag gillar genren.

Del Toro har sagt att Pacific Rim är en »Epic story about the human race«. För mig var det enda epic med den filmupplevelsen att jag överhuvudtaget satt kvar i salongen.