Weird Science
Historiedrickarna

2013-08-13  

Av alla komedirelaterade grejer på teve och webb jag sett den senaste tiden är det en specifik produktion jag skrattat allra mest och hjärtligast åt. Visst, jag har garvat åt andra säsongen av Comedy Bang! Bang!, småflinat åt Axe Cop, bitvis roats av Maron, förundrats av Pound House, efter förra veckans avsnitt återfått hoppet om Childrens Hospital (James Adomian!), och åtminstone på ett humorteoretiskt plan uppskattat fjärde säsongen av Arrested Development. Men Comedy Centrals halvtimmesversion av det som en gång startade som en skojig webbserie på Funny or Die är nog min sommarfavorit: Drunk History.

Ingen är mer förvånad över detta än jag. När jag läste om planerna att göra »riktig teve« av Drunk History suckade jag högt av förhandsbesvikelse. Den ursprungliga versionen, skapad av Derek Waters och Jeremy Konner 2007, kändes som en sådan perfekt grej för ett litet format, för en kortfilm eller en mindre serie på nätet. Att blåsa upp det till långa avsnitt och tro att det skulle hålla för en hel säsong verkade dum-optimistiskt, och det kändes också så typiskt gammelmediakannibalistiskt att plocka upp något som gjort succé på nätet och i flytten till nytt medium ta bort all udd och charm från det. Men allt det där fick jag äta upp.

Konceptet med Drunk History är både korkat och smart, ett sant möte mellan högt och lågt: en person, oftast en komiker av något slag, super sig dyngrak och berättar därefter med stor inlevelse för Derek Waters och hans kamerateam om en viktig händelse eller person i USA:s historia. Med den druckna komikern som opålitlig men odiskutabel ciceron klipper sedan Waters och kompani fram och tillbaka mellan spritsessionen och dramatiseringar av berättelserna – halvtaffliga produktioner befolkade av kända skådisar och med ett grandiost anslag som skulle göra Ken Burns stolt. Det hela resulterar i ett antal dråpliga, oberäkneliga och mycket underhållande historieskrönor.

Den främsta anledningen till varför det funkar så bra och blir så roligt är tilltron till berättaren. Inte nog med att dramatiseringarna alltid följer den alkoholinfluerade handlingen till punkt och pricka, oavsett hur faktamässigt felaktig den än blir (som när Mark Twain plötsligt börjar använda en laptop), dessutom låter Waters de skådisar som gestaltar exempelvis Abraham Lincoln eller Richard Nixon mima till berättarnas egna ord. Därför får vi scener där en 1600-talspuritan (Michael Cera) informerar Mary Dyer (Winona Ryder) att »we gotta fuckin’ kill ya«, allt enligt en stupfull Jen Kirkmans utsago om den berömda kväkarens öde.

Förutom lite snyggare och dyrare produktion är teveversionen av Drunk History tämligen lik originalserien. Varje avsnitt består av två-tre berättelser, och som ram har man valt att ge varje avsnitt ett stadstema – vilket funkar okej. Hittills har bland annat Boston, San Francisco och Atlanta avhandlats. Den stjärnspäckade rollistan i dramatiseringarna är imponerande – jag ser till exempel fram emot att se Luke och Owen Wilson porträttera bröderna Kellogg i ett kommande avsnitt. Och Ken Marino som Harry Houdini!