Weird Science
Wolverine som grungare på japanska klichéäventyr

2013-07-26  

Inte för att jag tältar utanför Sergel när det ska släppas biljetter till en ny Superman, men jag fnyser inte åt superhjältefilmer. Ser fram emot Thor II som jag ser fram emot julafton. Grät till Superman Returns. Däremot drar jag ofta ihop ögonbrynen till ett slags bekymrad rynkning, inte olik Wolverines, när det blir alldeles för uppenbart att filmstudiorna hostat ur sig ännu en uppföljare av absolut och enbart cyniska skäl.

Som senaste Wolverine The Immortal. Vår hjälte har blivit grungare. Han har långt hår, skägg och shorts. Bor i en grotta. Flyr världen ty världen är som bekant full av känslor (jag hör dig, Wolverine!).

Men av diffusa anledningar befinner han sig tjugo minuter senare i Tokyo. Renrakad och iförd wifebeater som vanligt. Och ytterligare tio minuter senare har en hel arsenal av up-and-coming asiatiska skådisar fått presentera sig så att även den delen av världen också ska kunna bidra till vinstintäkterna för denna usla film (var det Pirates of the Caribbean III vi såg det i senast? eller Fast and the Furious III? Blandar så lätt ihop de där två) och någon minut senare är första svärdfajten i gång. Samurajsvärd. Man kastar faktiskt också in lite harakiri så att vi västlänningar ska få en smak av det äkta Japan också. Rituella bad, »ett möte av gamla traditioner och moderna trender«, högteknologi. Ja, det finns inte en enda liten klyschdel av Nippon som inte levereras under filmens första timme. Just det, yakuza också. Japanska maffian. Fräscht. Jättefräscht. Som att låta en film utspela sig i Rom bland en högljudd familj som lagar pasta, där flickorna har urringningar och männen är hetlevrade kavaljerer och alla gestikulerar vilt med händerna och är med i maffian som styrs av någon tjock gubbe med hes röst… Vänta, den filmen har jag sett.

Hur som helst. Hur bilden av Japan nyanseras i Wolverine The Immortal längre in i filmen vet jag inte eftersom jag lämnar salongen. Det är inte ofta jag gör det men då och då händer det. Någonstans runt en tröttsam svärdfajt ombord och ovanpå ett tåg. Någonstans då en liten asiatisk brud – Yukio – tar upp sitt flera hundra år gamla samurajsvärd och kickfajtas. Läser i en presstext att regissören James Mangold tycker att hennes karaktär är en dödlig kämpe som »är både sexig och som uppstånden ur animevärlden«.

Spare me. Det finns gränsen för hur mycket skit jag tar. Cynism kan jag leva med om den är levererad väl. Klyschor kan man leka med om man har insikt och distans. Nationella karikatyrer är farligare men allra farligast är ett dåligt manus, en ointressant historia, pengadriven regi och pengadrivet skådespeleri. Om inte ens de inblandade bemödat sig med att engagera sig, varför ska jag?