Weird Science
Se upp för intergalaktiska komplikationer

2013-07-03  

I slutscenen av Falling skies andra säsong kastades en brandfackla in. En ny sorts rymdvarelse, mer humanoid till sin form än de insektsliknande ”skitters” vi tidigare bekantat oss med, anlände i en farkost.

Halvvägs in i säsong tre undrar jag om inte manusförfattarna skjutit sig i foten på samma sätt som Chris Carter gjorde när Arkiv X-mytologin blev för komplicerad för den gängse tittaren och tittarsiffrorna började dala. Den nya rasen – volmerna – säger sig vara här för att hjälpa människorna, och till sin hjälp har de en motståndsrörelse inom skitternas led. Den kraftigt decimerade mänskligheten måste nu alltså förhålla sig till tre utomjordiska spelare. Och då är vi ännu bara komna drygt 20 avsnitt in i Falling Skies utveckling. För Arkiv X tog det fem år och över 100 avsnitt innan mytologin nådde samma komplicerade nivå.

Arkiv X hade dessutom fördelen av att ha varit en av världens mest framgångsrika teveserier under andra halvan av 1990-talet. Det fanns rejäl fallhöjd att ta av, serien riskerade aldrig nedläggning trots att betydande delar av publiken försvann när turerna blev för invecklade med flertaliga rymdraser som slogs mot och allierade sig med olika ljusskygga skuggregeringar.

Nu är tittartappet för Falling Skies visserligen ännu blygsamt, och långa stunder är den intergalaktiska utomjordingspolitiken osynlig när ännu en gerillainspirerad räddningsexpedition måste genomföras under ledning av Noah Wyles professor/president Tom Mason för att återta en kidnappad storfamiljsmedlem. Aktionerna lyckas i regel trots omöjliga odds, möjligen efter att en sällan medverkande birollsfigur tvingats bita i gräset. Ingen kan anklaga Falling skies för att behandla sin ensemble lika skoningslöst som de gör i The walking Dead, här dör ingen i onödan och det mesta ordnar sig bara man håller ihop.

För mig är det detta som får mig att fortsätta se Falling Skies. Jag gillar det sentimentala och familjemysiga som hela tiden puttrar trots alla actionscener och shootouts. Faktumet att serien totalt saknar egna idéer och oblygt plockar än ditt än datt ur den allt mer överfulla sci fi- och postapokalyptiska film- och seriegrytan gör mig inte så mycket. Jag må vara ett stort fan av genreserier, men det är inte där Falling skies finner sitt värde. Jag har de senaste åren bara blivit allt mer lättrörd när det kommer till familjen, och när yngsta barnet Mason bearbetade saknaden av sin döda mamma i senaste avsnittet satt jag där med darrande underläpp och tyckte det var hur fint som helst.

Och även om de har krånglat till det med utomjordingarna den här sommaren, har serien hållit ågan uppe genom ett par roliga nytillskott i rollistan – Robert Sean Leonard som halvgalen vetenskapsman i Charlestons källarregioner och Gloria Reuben som nytillträdd vicepresident. Att manusförfattarna dessutom introducerat hybridbebisar, låtit en av sönerna till Tom Mason bli ond samt tvingar Tom att konkurrera med USA:s verklige president om makten gör inte saken sämre.

Ju mer jag tänker på det framstår faktiskt utomjordingarnas kivande om jordens framtid som Falling skies allt mindre viktiga aspekt. Det är familjemysryset som är grejen.

Men frågan är ändå hur manusförfattarna ska tackla seriens allt krångligare mytologi inför säsong fyra, som i går fick grönt ljus. När jag intervjuade Noah Wyle inför seriepremiären sommaren 2011 sa han att det fanns en övergripande manusplan lagd för tre säsonger. Om det fortfarande gäller hoppas jag på att de inför det fjärde ännu oskrivna året väljer att skala ner i stället för att fortsätta lägga till.

Sådana förhoppningar brukar dock sällan infrias.