Weird Science
Man of skit

2013-07-02  

Man vet att världen är ur led när Kevin Costners skådespeleri är den största behållningen av en film.

Jag säger »en film« men det är inte en rättvis beskrivning av Man of Steel, som verkar bestå av fem, sex olika manus, i olika genrer, tonaliteter och med olika visuella uttryck, inspelade på raken och hopklippta till konfetti, till en narrativ kräkning, till den typen av berättelse som entusiastiska femåringar berättar. Som Axe Cop, ungefär, fast helt utan självdistans, charm eller originalitet. Man of Steel är den sämsta superhjältefilmen i filmvågen som inleddes med Bryan Singers X-Men för 13 år sedan. Utom Catwoman.

Det är en vecka sedan jag såg den här filmen och jag är så jävla arg fortfarande att jag vill skrika rakt ut. Vet inte om den oredigerade vreden går att sammanfatta i ett blogginlägg men det rör sig framförallt om bristande hantverkskunskap, anspråkens totala mismatch med resultatet, och den sumpade chansen att göra ett nostalgiälskat franchise genuint relevant. Många spoilers följer men skit i det ni, ni ska ändå inte se skiten.

En person i min familj har 300 som favoritfilm och gillade Watchmen stenhårt och har därav dragit slutsatsen att Zack Snyder är ganska duktig på att liksom filma existerande seriealbum rakt av. Hen påstår därmed att det bara är det som är problemet. Att Snyder är en bra filmmakare när han har ett bra manus, helst ett färdigt bildmanus, att utgå ifrån. Men att han inte kan hantera att sitta där med ett helt mythos och då blir det så här.

Jag skulle snarare hävda att Snyder antingen helt fundamentalt inte kan göra film eller också knarkar så mycket att han inte förmår koncentrera sig i klippet. Och kanske är det nåt som händer när en film är så här dyr – kejsarens nya kläder – att folk till sist slutar säga emot.

Hans Zimmers musik är exempelvis helt okej. Men nej, den fungerar inte här, ety den i cirka varje sekund av hela filmen används för att hjälpa oss förstå vad vi ska känna och vad karaktärerna känner. Vilket vi förstås förstår ändå, ibland med hjälp av gott skådespeleri, ibland med hjälp av dåligt, allt som oftast (och särskilt mot slutet av filmen) understödda av helt onödiga repliker som verbaliserar allt som pågår. Man tänker osökt på Harrison Ford som under Star Wars-inspelningarna åt George Lucas ska ha sagt ungefär »you can write this shit, but you can’t act it«. (Ibland är Snyder så nervös för att vi inte ens förstår vartåt vi ska titta att han klipper in grupper av människor, gärna Daily Planets redaktion, liksom samfälligt tittande i avsedd riktning). En gång under hela filmen har jag svårt att förstå vad som händer och det är när Stålis och Lois till sist kysser varann. En sak som nämligen aldrig har etablerats är varför eller att de skulle finnas någon attraktion mellan dem.

Ändå är Lois Lane med i ungefär varje scen i hela filmen, också när det är fullständigt orimligt – under militäroperationer, på general Zods rymdskepp, och så vidare. Plus att hon går med stilettklackar på playamark i Nevadaöknen, vilket man enligt min erfarenhet inte kan, men det är en mindre invändning.

Möjligen ligger den där tidigare nämnda musikmattan där, liksom påfallande många voiceover-korsklippta repliker, för att maskera att vissa sekvenser är helt konstruerade i redigeringen för att klumpigt dölja sådant som försvunnit. Tydligast är scenerna där Lois hälsar på hos Martha Kent, sedan möter Stålis på begravningsplatsen, följt av att han ankommer hem. Tidslinjen är uppenbart omskyfflad, oklart varför – kanske bara för att det fanns fem, sex timmar drama ur någon av de andra manusversionerna just där som inte fick plats. Även de mycket rika montagen i början av filmen ur Clarks barndom och Lois jakt på sin räddares identitet tyder på att man där malt ner minst 20 minuter potentiellt starkt material i kvarnen.

En kontrollfråga som jag skulle vilja att varje jävel involverad med film eller teveserier skulle ställa sig i varje stadium av varje produktion är denna: Vad handlar den här berättelsen om?

I frågan om Superman är det inte helt självklart. Nästan alla andra ikoniska hjältar har en sådan kärna inbyggt i sitt mythos, men Stålmannen har inte ett tema som självklart dominerar och därmed måste manusförfattaren välja något. Det verkar som om alla som varit involverade i den här processen har valt lite olika. Det mystiska är att filmen bara ha två writing credits utöver Joe Shuster och Jerry Siegel, som skapat karaktären: Christopher Nolan och David S Goyer för story och Goyer igen för manuset. Om det verkligen bara ligger en författare bakom detta haveri, vilket jag i och för sig inte tror en sekund, är han antingen en idiot eller utsatt för en maktgalen regissör, se ovan.

Ett av manusen som ligger till grund för den här soppan – möjligen det bästa – har handlat om självuppoffring. De tre pappakaraktärerna i filmen dör alla för att rädda en värld de tror på och utan det temat är den väldigt utdragna specialeffektscenen med pappa Kents hjältesjälvmord helt meningslöst. Det förklarar också Jesus-ikonografin när Superman stiger ut ur rymdskeppet för att rädda Lois (dock inte varför Jor-El har skickat ut henne i rymden med information han själv skulle kunna ge sin son som han står och pratar med, eller varför de inte passar på och desarmerar hela skeppet när nu sonen fått tillbaka sina superkrafter). Det bibliska är ganska konsekvent genomfört, Jor-El är Gud och hans avatar den Helige Ande och Pa Kent ett slags Josef/Yoda.

Möjligen finns det något av apokryferna i filmens enda riktigt bra minuter, dem där vi följer det mycket välspelade barnet Clark och hans kamp med sina gryende krafter. Den filmen, det dramat – undrar om inte detta är Christopher Nolans input? Eller är det bara för att jag vill credda honom med det jag själv gillar? – hade man ju gärna kollat på i en och en halv timme.

En annan av filmerna var tänkt som en ren action-treaktare. Den skulle ha en jättelång inledning på planeten Krypton, i ett slags datoranimerad estetik som involverar mycket flygande actiondinosaurier och sådant. Sedan skulle det följas av en övermättat realistisk estetik på jorden, med action kring kollapsande oljeriggar och sådant, för att kulminera i en fusion mellan världarna när Zod anländer på jorden och hela New York/Metropolis förvandlas till en steril datoranimation.

Det är en skitdålig idé, framför allt för att hela Krypton är ett enormt art direction-misslyckande: en dyrt och konsekvent skapad värld där inte ett enda föremål eller rum ger en känsla av att nåt slags människovarelser bor där, att något som helst liv eller historia eller hantverk har utspelat sig på platsen. Och för att det blir visuellt osammanhängande. Men det spelar ingen roll eftersom allt är så sönderklippt att endast spår av en sådan struktur kvarstår.

Vänta, undrar ni kanske, sa jag tre pappor fär en stund sedan? Ja, en annan manusversion handlade uppenbarligen ganska mycket om fäder och söner och förväntingar och plikter. I den filmen är Jor-El kanske inte med jättemycket och hans motsvarighet på jorden,  vetenskapsmannen spelad av Richard »Toby Ziegler« Schiff har en viktigare roll. Liksom Jor-El, som han ska spegla, är han nämligen indragen i ett slags maktkamp eller intressekonflikt mellan de militära och vetenskapliga sfärerna i statsapparaten. Denna konflikt etableras tidigt i filmen i scenen där Lois Lane dyker upp på en militär forskningsstation i Arktis.

Den plotten är dock helt bortklippt så kvar i filmen finns nu bara en onödig äldre manskaraktär helt utan funktion som nästan aldrig interagerar med Superman, eller någon annan heller för den delen, men som på slutet får vara med på ett skitviktigt mission där hans uppgift är att med livet som insats trycka i en rymddiskett i en rymddiskettdrive. Kanske hade den handlingen också haft användning för en tidningsredaktion. Det har den här filmen inte, vilket inte hindrar att den är med mycket och i grupp.

Jag har tänkt mycket på den sjukt lösryckta sekvensen där snubbarna från redaktionen försöker gräva fram en sekretarare under en massa bråte. Min enda förklaring är att Jor-El nånstans tidigt i filmen pratar om att Kal-El måste ge världen hopp, så att människorna sedan ska kunna ha mod att hjälpa varandra. Därför delas bossfighten upp i två delar så att Stålmannen får konfrontera sig själv på andra sidan planeten mellan människorna får rädda varann i New York. Tyvärr har den här betydelsen av striden helt försvunnit eftersom ingenting, absolut ingenting av mellan raderna-karaktär förmedlas i det färdiga resultatet. Jag är inte helt säker på i vilken av de hypotetiska manusversionerna den grejen hör hemma heller.

Och apropå Zod undrar jag: Om du är badassgeneral på jakt efter en planet för ditt folk och hittar en fruktbar och bördig planet där ditt folk dessutom är osårbara och kan flyga – varför skulle du då vilja terraforma den till partikelnivåer där ni inte har superkrafter? Alla som växer upp där kommer ju tåla miljön, det är grundligt etablerat. Överlevarna som skulle behöva lite tid att acklimatisera sig är typ nio stycken. Och som vi ser när Zod tar av sig hjälmen kan han pga viljestyrka själv klara den processen på ungefär fem minuter.

Och hans rymdskepp, som alltså är ett rymdfängelse som han har custat. Hur kommer det sig att det passar ihop med den tusentals år gamla terraformingmaskinen han plockade upp på vägen? Och Jor-El-avataren ombord, varför är han allvetande och har en massa tricks för sig medan Superman och Louis är ombord och sedan typ helt maktlös och passiv tills Zog evigheter senare kommer ihåg att stänga av honom? Han är den sämsta femtekolonnen nånsin.

Alltså, man får göra dåliga, osammanhängande filmer. Men då ska det vara lågbudgetdesperation eller likgiltighet för intern logik som är orsaken och slutresultatet säljas som en kul grej bara. Men den här filmen trailrades som en seriös reboot, som ett emotionellt starkt drama. Det är det inte. Det är hundratals miljoner kronor med ren skit. Och det gör mig galen, för med ett bra manus kunde detta ha blivit något viktigt och intressant.

Den kunde ha varit ett intressant tanke-experiment om vad som skulle hända om mänskligheten och särskilt amerikanerna idag, i en post-9/11-värld med omedelbar nyhetsrapportering och mer eller mindre gränslös makt koncentrerad hos det militära, skulle komma i kontakt med fientliga krafter från rymden. Det här temat är med i Ziegler/Schiffs plotline i några minuter.

Den kunde också ha varit en intressant actionfilmsallegori om illegal aliens i samma post 9/11-samhälle, om vem man kan lita på och vem som får räkna sig som amerikan och människa och hjälte och så vidare. En kort replikväxling alldeles på slutet anspelar på detta, liksom det emotionellt helt oengagerande valet som Stålis måste göra mellan sin korrupta och utdöda ursprungskultur och den »ädla« jordiska/amerikanska. (Ja, de hade fått jobba lite på det här temat för att det inte skulle vara sjukt vidrigt, men glimtarna som finns med nu är mycket intressanta).

Och allra värst är förstås att filmen inte handlar om mänskligt lidande och massdöd, trots att den evighetslånga inledningen på Krypton och hela Zods grievance bygger upp just för detta. Filmen inleds med att en planet går under och den avslutas med att typ hela Manhattan kollapsar. Men Superman, med sin superhörsel och supersyn hör inte en enda människa skrika, ser inte en enda person under rasmassorna, upplever ingen conflict of interest under någon endaste sekund när han river ner hela världen han påstår sig beskydda.

Då finns det inget drama kvar, inga känslor alls; då handlar filmen inte om nånting utan är bara ett tomt och meningslöst skal som vältrar sig i (emotionellt, narrativt och moraliskt) meningslöst våld. Vilket, guys, gör det extra mycket inte alls okej att samtidigt visuellt associera till 9/11.

Jag hatar mig själv för att jag ändå vågar hoppas på att del två, som rimligtvis måste handla om Lex Luthor, ändå skulle kunna vara sevärd. Men det förutsätter att alla som varit i kontakt med det här haveriet omedelbart får kicken. Tyvärr ser det ju inte ut att bli så. Tyvärr ser det ut att bli Snyder igen. Min vrede känner inga gränser.