Weird Science
Kungen av dålig smak är tillbaka

2013-06-27  

Jag har egentligen alltid gillat Rob Zombie. Älskade hans rysliga skräck-skräp-band White Zombie och fortsatte köpa hans skivor även efter att ordet »White« ersatts med »Rob«, det lät ju i stort sett likadant (rättelse: låter fortfarande likadant). När Stockholms filmfestival visade hans långfilmsdebut House of 1000 Corpses 2003 satt jag längst fram i en numera nedlagd biograf på Östermalm (Astoria?) och lät mig matas med kitschigt gycklarvåld, skamlösa referenser till både Motorsågsmassakern och Jean Rollins Living Dead Girl, och ett soundtrack att döda för. Mastiga, mustiga intryck. Som att äta världens godaste hamburgare på fem minuter, fast utan servetter.

Rob är Rob och kommer alltid vara Rob. Kungen av dålig smak och med ett självförtroende som bara en äkta amerikan kan frambringa. Ett måste om man ska hålla på och gräva i klassiker som Alla helgons blodiga natt till exempel. Vilket gick sådär. Robs estetik skar sig en aning med den Carpenterska andan. Och uppföljaren (Rob Zombies uppföljare alltså, Halloween 2, vilket inte är en remake av Rosenthals Alla helgons blodiga natt 2) var ju ännu värre. Michael Myers med luffarskägg och täckjacka till exempel. Ultrabrutalt och taktlöst. Internet gick inte riktigt hand i hand med Rob Zombie efteråt och frågan är väl om Dimension Films någonsin kommer plocka upp pumpan igen.

Nu är i alla fall Rob Zombie tillbaka med en mer personlig film. The Lords of Salem (släpps den 17 juli på svensk dvd och blu-ray). Borta är kraven från fansen till en franchise som egentligen dog 2002, då Busta Rhymes och Tyra Banks bollade uttryck i Halloween: Resurrection. I stället får vi ett härligt virrvarr av häxor, blåkönade demoner och ännu fler häxor, fast nakna. Zombies fru Sheri Moon Zombie återkommer, trots ett aldrig sinande nätflöde av nepotistiska insinuationer och gör det bra. Jag gillar henne, oavsett brister och överspel.

Detta gäller ju nästan hela Rob Zombies filmkatalog. Man gillar det trots alla skavanker och frånvaron av röda trådar. Varför? För att han oftast löper linan ut och för att han gör film för sin egen skull. Sedan är ju också Zombie lite av en fattigmans-Tarantino vad gäller återanvändning av gamla skådespelare, vilket är kul för de lite extra nördiga. Här kan man bland annat se Dee Wallace i en av rollerna. Ni kanske minns henne från filmer som The Howling, Cujo eller E.T. Inte? Äsch, det spelar ingen roll, bara en liten sidoparentes för vissa att omfamna.

Storyn, annars: Heidi Hawthorne (Sheri Moon) jobbar som DJ och erhåller en skiva med ett band vid namn The Lords. En skiva hon aldrig borde ha spelat, märker hon tack och lov alldeles för sent, då den stimulerar stadens mörka historia och frammanar mörka krafter. Eller så håller hon bara på att bli galen. Man kan aldrig vara riktigt säker och man slutar bry sig efter ett tag, det var det där med röda trådar… The Lords of Salem är atmosfär, stil och ton. En hypnotisk formövning utan varken vett eller sans. Mycket Polanski, lite av tidigare Rob Zombie. Men det bästa med den är häxorna, de är riktigt läskiga och när de dansar nakna framför bålet i filmens inledning ryser jag i hela kroppen. Otäckt! Och kanske rentav början på en häxtrend – snart kommer ju American Horror Story: Coven.