Weird Science
Total kärlek i Burtons mästerliga comeback

2013-05-23  

Att se Frankenweenie (bluray/dvd-släpp häromveckan) är som att träffa en gammal vän man inte sett på länge och efter tre sekunder känns det som om man sågs igår. Eller rättare: att träffa en gammal vän man glidit ifrån, sen börjat bli irriterad på, sen förträngt att han fanns, sen bara mojnat i en kall likgiltighet inför… och sen blir man blixtkär igen.

Efter kliniska CGI-spektaklet Alice i Underlandet och lama Dark Shadows är det otroligt härligt att se gamle Timpan på mammas gata igen.

Långfilmsversionen av hans kortis från 1984 är ett gloriöst snyggt stop motion-kalas, rena gottepåsen för alla Burton-fans som tappat hoppet. En svartvit hyllning till Frankenstein och de andra monsterskräckisarna från Universals gyllene (eller snarare gotiska) 1930- och 40-tal, där både mumien, Igor, Dracula och många andra passerar revy i mer eller mindre tydliga hommager. En sinister NO-lärare med dåliga people skills, modellerad efter Vincent Price, med röst av Martin Landau som plockat med sig sin tjockaste Bela Lugosi-brytning från Ed Wood. Pålitligt urmysig musik av Danny Elfman. Spikraka suburbia-gator, bulliga bilar, perfekta femtiotalshem som döljer skvallriga grannar som snabbt förvandlas till fackelbärande lynchmobb, precis som i Edward Scissorhands. Inledningens charmiga super 8-film med jycken Sparky som en hemgjord Godzilla får en fin uppföljning i den härliga monster movie-finalen, med passningar till både japansk katastroffilm och Gremlins. Tim Burtons säregna figurer, med mörka ringar under de stora emo-ögonen.

Och kanske det bästa av allt: ingen Johnny Depp. Det låter taskigt, they had a good run såklart, men på senare tid har samarbetet blivit konstnärligt förödande. När såg man Depp göra något bra senast? Depp på nollnolltalet är mest en proppmätt pajas som småfiser sig genom narcissistiska haverier som The Tourist eller spexar loss i usla piratkomedier. (Peppen inför The Lone Ranger ligger just nu på minus 100000 procent.)

Istället: Winona Ryder! Hon är röst till grannflickan Elsa Van Helsing (namnet!) och bara att höra hennes karakteristiskt visslande »s« gör att jag återigen blir tonåring med blossande kinder som sitter framför en vhs-flimrig Edward Scissorhands och trängtar efter Den Ouppnåeliga.

Ja, ni hör ju, jag är helt okritisk. Det blir så när man är förälskad. Frankenweenie är kärlek från början till slut, en vacker, varm, rolig och rörande film. Nu är vi bästa vänner igen, Tim och jag, och det är en omåttligt härlig känsla.