Weird Science
Fanny och Alexander och Stig

2013-03-13  

På den feta Criterion-utgåvan av Fanny and Alexander finns en av de bästa bakomfilmer jag sett: Bergmans egen Dokument: Fanny och Alexander. Dämonregissören bad fotografen Arne Carlsson låta kameran rulla under inspelningen, och klippte sen själv ihop materialet till en långfilmslång making of. Resultatet är en anspråkslös film, okronologiskt berättad och befriad från voiceovers, lika opedagogisk som fascinerande, med stort fokus på själva hantverket och brottandet med scenlösningar: gå så, håll så, sväng här, med Sven Nykvist och Mäster i mumlande symbios.

Jag kommer att tänka på den när jag ser Stig Björkmans nya Fanny, Alexander och jag, en dokumentär om repetitionsarbetet med Stefan Larssons Dramaten-uppsättning av Ingos mäktiga epos om livet, konsten och teatern. Filmteamet fick full access och följde arbetet från kollationering till premiären i februari förra året. Björkman använder samma befriande metod som Bergis: ingen berättarröst, inte ens några titelskyltar, ytterst få intervjuer. Merparten av filmen är diskret filmade scener från repetitionerna varvat med bilder på Dramatens fotfolk – kostymörer, snickare, ljussättare, perukmakare – i idogt arbete.

Det börjar rätt illavarslande med en påminnelse om hur asjobbiga teaterskådisar kan vara: självupptagna, pretentiösa känslomänniskor som skrattar högt åt sina egna tråkiga skämt och ska hålla på och ta på varandra hela tiden. Men efter kollationeringen blir alla varma i kläderna (och/eller man vänjer sig) och filmen blir en ren fröjd. Björkman är en genial berättare: han kommer in när arbetet med en scen redan börjat, glider ur den efter en stund för att gå på nästa, rör sig mjukt och obehindrat i det roterande scenbygget. Fluga på väggen-känslan är maximal, och teater har nog aldrig varit bättre på film än här.

Allteftersom premiären närmar sig blir stämningen mer nervig, skådisarna blir alltmer stissiga, och man bjuds också på det obligatoriska regissörsraseriet inför stoiskt tigande scenpersonal, även om Stefan Larsson är snäppet lugnare än Bergmans legendariska tokspel (se exempelvis bakomfilmen till Larmar och gör sig till för lite smarrigt gormande).

Med filmen Fanny och Alexander i bakhuvudet är det svårt att inte sitta och jämföra hur de »nya« skådisarna tar sig an Vergerus, Isak, Ismael och alla de andra. Så dokun blir sadistiskt nog en fantastisk teaser för en föreställning som redan gått ner, och nu sörjer jag såklart att jag aldrig lyckades komma iväg till Dramaten medan tid var. Det kan ju ha varit affischen med Jan Malmsjö som spexig vitsminkad narr som drog ner peppen lite.

Fanny, Alexander och jag ska visas på SVT under våren, men då i en nerklippt version (från 91 minuter till 57). Här gäller precis samma tumregel som med filmen Fanny och Alexander: det är den längre versionen man ska se, för att Björkmans långa, nästan hypnotiska scener ska komma till sin fulla rätt. Filmen hade vod-premiär i veckan och finns strömmande här. Obligatorisk tittning för Bergman-fans!