Weird Science
Helt uppe i det blå… men så förbannat bra!

2013-03-07  

Alla har sina filmiska milstolpar, hur många beror på hur mycket man tycker om film och hur mycket film man sett. Jag skulle tro att jag ligger över snittet på båda punkterna och har således ett flertal milstolpar att meditera till om kvällarna, lyckost mig… och en av de viktigaste är Wild at Heart. David Lynchs paradfilm och huvudaktrisen Laura Derns överlägset bästa film, ett himmelskt ok att dra. För lyxproblemet med hennes karaktär Lula är nämligen att hon gör den så förbannat bra att alla hennes efterföljande roller bleknar. Jag har försökt att nollställa vår relation, men minnet av henne som vild i hjärtat har varit för starkt.

Fram tills nu. Till Enlightened.

Säsong ett, som hade premiär i oktober 2011, var ett euforiskt, egocentriskt slagskott där Laura Derns Amy just återhämtat sig i tre månader på något slags healing/rehab-center. Nykter och överväldigad av »livet« bestämmer hon sig för att förändra sig själv – och alla andra. Liam Norberg light.

Vi har alla träffat dem, människorna som funnit sitt kall och använder sig av det för att krossa sin omgivning. Självklart för deras eget bästa. På jakt efter sina »högre jag« glömmer de dock bort givna nyckelord som respekt och lyhördhet, eller kanske är det så att de helt enkelt blandar ihop dem med de mindre givna: nonchalans och sorglös arrogans.

De första tio avsnitten låg förankrade i denna sobra egoism som förkroppsligades i Laura Derns Amy. Vi hatar henne och vi älskar henne. Ena stunden skrattar vi åt hennes naiva världsbild för att strax därefter avundas hennes övertygelse. Det går att bli lycklig, det går att slippa »äta, sova, dö«-mentaliteten. Laura Dern agerar totalt hudlöst, med nerver och muskler fullt synliga, genomärligt och ger begreppet »Läsa som en öppen bok« en helt ny mening. Även om hela ensemblen imponerar (Luke Wilson, Diane Ladd och Timm Sharp som världens sämsta chef: Dougie) är det hon som dröjer sig kvar.

Säsong två (som avslutades perfekt häromdagen) är mörkare, en smärtsam vandring in i baksmällans mer plågsamma utkanter. Ett slags vänligare Fight Club som med anarkistiska ambitioner skärskådar dagens samhällsskikt. Fortfarande fenomenalt, såklart, men på ett djupare plan. Amys motiv är hårdare, filantropin har tonats ner: nu handlar det om hämnd. Amy vill fortfarande förändra men hon är inte längre lika nyförälskat blåögt och hög på livet. Den fasen har passerats. Säsong två handlar mer om globala förändringar. Pompöst, visst, men samtidigt håller seriens skapare, Laura Dern och Mike White, fast vid det drömska. Varje avsnitt inleds till exempel med en voice over, Amy som fantiserar om hur det skulle kunna vara, i en perfekt värld. Ett ankare, en trygghet att ta spjärn emot när sedan smällen kommer.

Liksom i säsong ett handlar det mycket om arbetaren och företaget. Hur företagskulturen ersätter liv och parasiterar människors själar. Det är ingen munter bild. Precis som i klassikern (ännu en milstolpe) Office Space handlar det också om att finna sig själv, bortom företaget. I Enlightened heter företaget Abaddon, eller Satan.

Med scener som tuggar sig igenom det mest beprövade av mediehjärtan och ett budskap som samtidigt är en fråga: kan man förändras som människa, korsar kanske Enlightened en cynikers gräns för tolerabel humanism. Med det sagt, Enlightened är faktiskt en av få serier som kan få en att vilja hoppa över vissa avsnitt för att undvika emotionellt blödande sår. Ju närmare katastrofen Laura Derns karaktär kommer desto jobbigare blir det nämligen att se på. För jag ser det som något av en apokalyptisk serie. Från avsnitt ett sitter man där och förväntar sig det värsta. Alla karaktärer har levt för länge utan kärlek, det smärtar att se dem förnedras ytterligare, känna mer smärta: bli upplysta om den tomhet de lever i, som är deras liv.
Som Mike Whites karaktär Tyler. Den blygaste tevekaraktären någonsin, samtidigt den mest frustrerande. Man hejar på Tyler samtidigt som man vill slå honom, hårt i magen. Det finns ingen som kan suga på ett sugrör som Tyler, eller le med ena mungipan som ett litet barn. Han känns obekväm i precis alla situationer. I avsnitt fem, säsong två, The Ghost is Seen, beskriver han sig själv som just ett spöke och hur det är att leva som någon som varken syns eller hörs. Mike White gör det så perfekt, så sorgligt och genuint empatiskt, något som genomsyrar hela hans rollkatalog. Passa på att se Chuck & Buck om ni inte redan gjort det. Och så håller vi alla tummarna för en säsong tre, kommer bli intressant att se vilken vändning serien kommer ta, nu när allting redan känns så avslutat.