Weird Science
Spretig dramatrio i sur säsong

2013-06-22  

Senaste säsongens amerikanska draman på networksidan har varit en grådaskig skara besvikelser från början till slut. Bara ett par har hållit för att se, de nyaste båda som såpor. Men mer om det senare.

När David E Kelleys senaste drama hade premiär på TNT i februari gnuggade jag händerna av förväntan. Sällan har jag känt mig mer sviken av en sjukhusserie.

Upplevelsen i nästan varenda del av bygget är den av good enough-tänk. Skådespeleriet är basalt, de medicinska manusspåren fullkomligt grundläggande och de omotiverade närbilderna på enskilda läkares egenheter – gnisslande gympadojor, en inbakad fläta – låtsas bära mening utan att göra det.

Jennifer Finnigan var utmärkt i rollen Brookes oskyldigt storögda tonårsdotter i The Bold & the Beautiful (svensk titel: Glamour). Hon kunde titta precis så där fuktigt anklagande/sorgset i slutet av varje scen som krävs i en dagssänd såpa. Att casta henne som skarp neurokirurg minst sagt förbryllande. Flera andra träiga skådisar dök också upp, Ving Rhames är till exempel akutens egen »House« (svårt att trycka ner tangenterna för att skriva detta, det är så absurt). Jamie Bamber (Battlestar Galactica) spelar en neurokirurg som har gott självförtroende. Och är snygg. Och får ligga. De komplexa personporträtten lät vänta på sig ända till serien lades ner efter tio avsnitt.

Värst av allt var David E Kelleys försök att göra om sjukhuset till en rättssal minst en gång per avsnitt. Då ställde högsta läkarhönset Harding Hooten (Alfred Molina) läkare till svars. De står bakom en liten pulpet av plexiglas och Hooten avrättar dem muntligen, sittande vid ett skrivbord placerat på ett podie, på brittisk engelska. Ibland hällde han upp ett glas vatten j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t.

Hela angreppssättet känns väldigt omodernt; modern sjukvård rör sig ju generellt mot att hitta stora patientsäkerhetsbrister i strukturer i stället för att peka ut enskilda syndabockar. Tanken var väl att åklagargreppet skulle vara dramatiskt. Synd att tempot var så lågt att den genomsnittliga tittaren hinner kolla på klockan tre gånger under varje rättegångsscen. Lägg till utdragna bilder på läkarkollegorna i publiken som vrider sig i medkänsla med den som just denna dag står inför rätta. Gäsp.

Manus är inte bra. Valen av ämnen är sådana andra sjukhusserier avhandlat för tio år sedan och mycket bättre. Allvarligt talat, ett helt avsnitt om att nån som förlorat sin mamma inte tycker att det känns bra att hon ville donera organ? 2013? I de första avsnittet trodde jag hela tiden att det skulle komma en twist på slutet, något som ställde allt på sin spets och skakade om mig som tittare. Men nej. Alla avsnitt slutar med att Ving Rhames sitter på samma barstol och tänker över sitt liv. Ibland får han sällskap av chefen för donationsprogrammet som har knarriga gympadojor. The End. Sällan har väl en serie lovat och velat så lite och ändå inte lyckats uppfylla det.

Men ljusglimtarna då? Grey’s Anatomy har haft en habil mellansäsong och The Good Wife har som vanligt hållit hög klass, men på ett sätt som man nu kommit att förvänta sig. Skönt att slutscenen på säsongen indikerade att stora ändringar är att vänta i seriens struktur. Vad gäller de lite yngre serierna är det som tidigare nämnt tunnsått.  Två klarade sig dock riktigt bra. Nashville försökte sig först på något slags nyanserat drama. Connie Brittons (Friday Night Lights) fantastiska sätt att tona ner och hitta gråskalan i de mest uppskruvade situationer kunde ha burit långt.  Tyvärr (eller tack och lov, beroende på hur man ser det) valde manusförfattarna att luta sig rätt långt ner i såpadiket och mot slutet av säsongen kastades nya spår in med blixtens hastighet. Jag hör till dem som tyckte att det var mycket underhållande (men andra på WS tycker precis tvärtom). Utöver Britton har också Hayden Panattiere och Charles Easton skickligt navigerat på randen, och i kombination med riktigt slagkraftig musik var serien mycket njutbar. I finalen stod frierier, graviditeter, faderskapsavslöjanden och nyktra alkoholister med en whisky i handen som spön i backen. Det var härligt.

En mer konsekvent genomförd såpa var Shonda Rhimes Scandal. Serien växte från en närmast urusel nivå i den korta första säsongen till ett högoktanigt, konspirationsteoretiskt, sexualattraktionsdrivet himmelrike i säsong två. Varje avsnitt fullspäckat med serietrådar om det politiska livet kring 1600 Pennsylvania Avenue, inte en lugn stund nånstans. Och dessutom för  första gången på närmare 40 år ett amerikanskt networkdrama byggd kring en kvinnlig afroamerikansk huvudkaraktär. Frågan om hudfärg är för övrigt helt odiskuterad i serien med – vad jag kan påminna mig – endast två undantag. I det ena fallet har  ämnet i ett handlingsspår krävt det, och i det andra har det använts som poäng i en dialog mellan Kerry Wahsingtons drivna fixarproffs Olivia Pope och den president hon har en het romans med. »I’m feeling a little Sally Hemings-Thomas Jefferson about all this«, säger Pope till sin älskare i en ordväxling som hon senare får klart för sig var ett slag under bältet. Referensen gäller förstås annan amerikansk presidents förmodade kärlekshistoria med sin egen slav i slutet av 1700-talet.

I stora drag är Scandal en effektivt berättad såpa med actioninslag och mycket driven dialog, berättad som om manusförfattarna tryckt i sig stora mängder druvsockertabletter mitt i natten. Beroendeframkallande likt ostbågar, men utan den läbbiga beläggningen på tänderna efteråt. Jag har med ålderns rätt slutat använda uttrycket guilty pleasure. Detta är bara pleasure.

Varning för såpa, Nashville!

2013-05-30  

Nashville. Det började så bra. Två sångerskor med olika ålder och image. Som tvingas samarbeta. Massor av musik. Det hade kunnat bli så sjukt bra.

Men vad händer sen? De sista avsnitten i säsong ett har jag tittat på med någonslags tillbakaryggning och ett skeptiskt ansiktsuttryck.

När går en dramaserie över i en såpa?

Jag har samlat några varningstecken:

  • Någon säger (med dramatisk konstupaus) »I’m pregnant«.
  • Folk börjar ligga med varandra i andra och tredje hand (Tex att Avery och Juliette får ihop det)
  • Någon använder en falsk identitet för att lura någon annan på pengar.
  • Nån har en bror som är skum och ställer till det för en
  • Någon dödar någon annan för att »rädda« den.
  • Alla rollpersoner snärjs in i en gemensam bubbla, som är rimlig om serien tex utspelar sig på ett fängelse där det inte finns några andra att umgås med.
  • När någon inte är far till sitt barn.
  • När det kommer fram vem fadern till sagda barn är och det blir ett jäkla drama av det.
  • Avsnitt börjar avslutas med cliffhangers, till exempel att någon voltar med en bil.

Plocka inte upp tvålen, Nashville! Du klarar dig så bra ändå. Det räcker med din grundpremiss, countrymusik, två sångerskor med olika värderingar. Folk med missbruksproblem, countryshowbiz. Det räcker. Det är när du håller dig till realismen som du är som allra bäst. Raynas dotter som vill bli som sin mamma. Juliettes kamp att hitta en vuxnare image. Raynas ansikte när hon frågar Deacon om han är full. Du behöver inte fläska på med korrupta politiker, mord och slemmiga solochvårare. Det är okej att bara handla om country. Helt okej.

Gamla skolan möter nya och ljuv musik uppstår

2013-02-12  

På ytan kretsar Nashville kring två countrystjärnor, en gammal och en ny. Rayna James (Connie Britton) har gjort skivor i över tjugo år och tillhör den gamla countryskolan som gärna bluesar fram en låt på gitarr och uppskattar det goda hantverket. Juliette Barnes (Hayden Panettiere) är nykomlingen som poppar till sina countrydängor, klär sig sexigt och distribuerar skivorna på Starbucks.

När publiken sviker Rayna läggs idén om en gemensam tour fram. Det gamla ska möta det nya. De två stjärnorna måste dela scen, publik och – ska det visa sig – kanske också delar av sina liv.

Jag älskar hur temat gammalt/nytt är så ständigt återkommande i Nashville, och på så många nivåer. Gammal country versus ny country är den första nivån. Tradition kontra nytänk och så vidare. Rayna i sina storbältade jeans och hes countrystämma, med ett backing band fullt av fårade, livserfarna män. Typ. Mot Juliettes kommersiella glitter och poppiga nycountry. Publiken respekterar Rayna men nynnar på Juliette. Redan i första avsnittet får vi reda på att försäljningen av Raynas skivor dalar medan Juliette ligger på topp. Skivbolaget har en ny VD och han har nya idéer om hur vi ska ta countryn in i den nya tidseran.

Sedan har vi temat gammal kärlek kontra ny, vilket tar sig flera skepnader (spoilers på ingång här!). Som förhållandet mellan Rayna och Deacon, som är djup, grundad och hålls uppe av genuin tillit och starka band. Det ställs mot Deacons nya, flyktiga, snärjande och sexiga passionskärlek med Juliette som är allt annat än grundat men fullt av heta känslor. Och som en tredje parallell finns Raynas make Teddy, som känner sig ganska hjälplös efter att ha strulat i någon fastighetsaffär och inte längre kan bidra till hushållet på det där traditionellt manliga sättet, alltså genom pengar. Kanske kan man gå så långt som att säga att han känner sig avmaskuliniserad. Det skulle i alla fall förklara hans annars hyfsat obegripliga move att sukta efter den mäktiskaste sitsen i staden Nashville…

En fin grej här är också parallellen mellan Raynas mammas kärleksliv och Raynas eget. Det går igen, ungefär som om det är en tradition eller ett arv, att älska på ett visst sätt. Rayna älskar ungeför som sin mor gjorde. Men får då kanske också samma resultat..?

I serien ställs också gammalt liv mot nytt liv. I Juliette Barnes fall är det (också) i form av hennes mamma, som i sin trasighet och irrationella närvaro påminner Juliette om det sociala arv hon själv bär på. Nog kan man tycka att det visas lite väl tydligt ibland, vad resultatet av mammans frånvaro inneburit i Juliettes fall (svar: kärlekstörst och uppmärksamhetsbehov). Men det gör å andra sidan Juliette till mer än bara en diva eller en ny popsensation som fått smaka på för stora framgångar alldeles för snabbt i en tid där kärlek mäts i antal likes på Instagram.

Okej, det sista var mossigt sagt, men många sociala markörer används faktiskt i seren för att betona generationsskillnaderna de två sångerskorna emellan så det är inte en galen sak att ta upp. Man pratar ju faktiskt om att lägga upp »teasers« på iTunes, distribuera musiken bortom »traditionella kanaler« och så vidare.

Jag tycker det är bra med skillnaderna och markörsnacket. I synnerhet när hela serien också sätts mot staden Nashville som backdrop. En stad som inte går att skilja från sitt musikhistoriska arv, som är ett med musiken som lever i den. Som utvecklar traditionen country men också vördar den och håller den hårt.

Allt detta, skulle jag säga, kommer samman i en och samma fantastiska scen. Alltså ren tevemagi där gammal och ny country kommer samman, där gammal och ny kärlek blandas upp och där nytt och gammalt liv vinkar smärtsamt till varandra från olika håll. När Rayna och Deacon sjunger den bitterljuva, törstande, längtande och vackra No One Will Ever Love You (Like I Do) på varsin pall på Bluebird Café, då märker jag inte ens själv hur otroligt rörd jag är förrän jag inser att jag faktiskt håller andan.