Weird Science
Härliga harmonier i Pitch Perfect

2013-02-08  

Mitt kryptonit är en väldigt specifik kategori filmer. En ragtag bunch of misfits, eller bara en misfit som hamnar i en främmande situation, som måste öva och träna (och bli ett riktigt lag och Lära Sig viktiga saker) för att vinna en stor tävling och rädda skolan/kyrkan/pappa/huset eller visa jocks/mobbare/pappa att de minsann inte är förlorare. Jag kan helt enkelt inte låta bli att se dem, till och med om det är uppenbart att de kommer att vara dåliga. Även om man vet att risken är extremt liten att det inte kommer att lösa sig, är det ändå så roligt att få se övningar och uppvisningar i saker som man eventuellt egentligen inte förstår så mycket av.

Som tur är finns det ganska många filmer av den här sorten. En värsting till syster, både ett och två, Bring It On med otaliga uppföljare, Chalet Girl, American Dreamz, Stick It, med många flera – och nu Pitch Perfect. Som är ett fantastiskt exemplar i genren. Inklusive extremvitsiga lagnamn, och knasig terminologi där saker är aca-awesome, någon kan bli pitch-slapped, och man kan behöva aca-scuse någon annan. Plus, förstås, underbara stämsångsarrangemang av både Ace of Base och Blackstreet. Vad mer kan man önska sig?

Samtidigt är den aningen mindre snäll än många andra liknande filmer. Lite vuxnare, lite mer bisarr humor, lite försiktigt halväcklig i förbifarten. Glee möter Bridesmaids. Kanske som en anpassning till att både rollfigurerna och målgruppen är lite äldre, kanske för att testa ett lite annorlunda grepp. Men det funkar överlag, det känns varken påklistrat eller överdrivet. Vissa av premisserna känns förstås lite ansträngda, men det är på något sätt inbyggt i konceptet. Man suspendar sin disbelief och sitt cyniska ögonrullande och bara flyter med. Elizabeth Banks och John Michael Higgins som blasé-entusiastiska kommentatorer gör det än mer tydligt att filmen inte tar sig själv på för stort allvar.

Men, framför allt: Rebel Wilson. Som den fantastiska grädden på en både söt och syrlig bakelse. Som improviserar sig genom scen efter scen så att man bara vill få hänga med henne alla årets dagar, och önskar sig en uppföljare som bara handlar om Fat Amy.