Weird Science
Kevin Spacey läxar upp teveindustrin

2013-08-25  

Kevin Spacey, som efter House of cards blivit den nya omslagspojken för kvalitets-tv, försöker nu övertyga (amerikanska) tv-chefer att överge sin konservatism. Vid Edinburghs tv-festival tidigare i veckan höll han ett mycket underhållande, medryckande och tidvis eldfängt tal, som dokumenterades och fångades på film av The Telegraph. Spacey höjde ett varningens finger till dem som inte hänger med i skiftet som digitaliseringen och framväxten av allt mer kompetenta streamingtjänster medför:

»You have this incredible confluence of a medium coming into its own just as the technology for that medium is drastically shifting. Studios and networks who ignore either shift – whether the increasing sophistication of storytelling, or the constantly shifting sands of technological advancement – will be left behind.«

 

 

Kevin Spacey lysande i House Of Cards

2013-02-07  

Att ge sig på en eller flera säsonger av en bra serie under kort tid är den ultimata tittarupplevelsen – så peppen var ju enorm när jag drog i gång PS3:an i fredags för att ge mig på House Of Cards, Netflix mastodontsatsning. Och jag blev inte besviken. Det är enormt påkostat med snyggt foto, stämningsfull musik, utmärkt regisserat och ett välskrivet manus. Men det som imponerade mest var skådespelarinsatserna.

Kevin Spacey är självklart lysande som Frank Underwood – en kall, hänsynslös och manipulativ politiker som inte skyr några medel för att knipa åt sig en maktposition i Vita huset. Och det tog inte lång tid innan jag satt där i soffan, indragen i ett spännande politiskt maktspel, smart regisserat av Frank Underwood. Att Frank dessutom bryter den fjärde väggen gör att jag själv blir delaktig och faktiskt lite av en medbrottsling. Ett listigt och mycket lyckat grepp som passar perfekt här (jag har inte sett originalserien). Jag är glad att det är Kevin Spacey som pratar med mig för jag tror inte det är många skådespelare som hade lyckats med det så övertygande som han gör. Och det märks att han fullständigt njuter av att spela Frank Underwood.

Till sin hjälp har Frank, hustrun Claire, briljant kallt spelad av Robin Wright, som inte heller skyr några medel för att få igenom Franks mål. Michael Kelly, som spelar Franks högra hand, är en favoritskådis sedan tidigare och perfekt i de här rollerna där han jobbar lite på ytterkanten – ett birollsgeni.

Det bästa är att birollerna fått stort utrymme med egna arc där man får en chans att lära känna dem på ett djupare plan. Samtidigt vet man att flera av dem är brickor i ett spel där Franks handlingar troligtvis kommer att leda dem ner i avgrunden. Karriärer raseras och trasiga människor blir trasigare. Som tittare är det inte helt lätt att bara acceptera Franks handlingar – det är ett mycket bra betyg.

Ni som sett den klassiska BBC-serien som ligger till grund för denna remake, hur tycker ni överföringen till Vita huset och amerikansk politisk jargong fungerar? Det skiljer ju också över 20 år mellan serierna, kanske är oceanen av tid mellan serierna mer avgörande än det transatlantiska avståndet? Och hur påverkas storyn och tonen av att Netflix-serien är tre gånger så lång som BBC-originalet?