Weird Science
Det charmiga ultravåldets återkomst

2013-03-21  

Banshee är slut för den här gången. Det betyder ingen mer omotiverad 1990-talsnakenhet, inga fler blaffiga smockor, ingen mer sadistisk tortyr. Saknaden är redan stor. Kanske till och med större än överraskningen man fick när Banshee visade sig vara riktigt, riktigt bra. På riktigt.

Det känns lite olustigt. Vad är det man tycker så mycket om, egentligen? Handlar det om kemi? Ens primala inre urdjur som bultar och vill ut? Som när man blir kär alltså, fast ett annat slags kärlek, likt den en annars frisk människa kan känna för en het psykpatient.

Banshee är den här löjligt rippade patienten. En semifascistoid serietidningsfantasi där det inte lämnas utrymme för petitesser som nyanser. Här är det vinna eller försvinna som gäller. Försvinner man så gör man det haltande med benet bortskjutet, munnen full av inslagna tänder eller med en kula i huvudet. Om man vinner är det lustigt nog nästan lika illa…

Ultravåld känns intressant igen fast kanske inte på samma sätt som i A Clockwork Orange. Måhända funkar det för att det trots allt alltid är den »elaka« som får mest stryk i slutänden och för att det är så överdrivet. Våldet dras till sin spets och förlorar slutligen sin realism. Underhållningsvåld? Hellz yeah! Men det är så snyggt, förföriskt och våldsamt att man inte kan få nog. En potentiell framtida fälla för serieskaparna och kanske Banshees ända problem: det blir snabbt lite tråkigt när det inte händer något, som om det rationella tänket hinner ikapp reptilhjärnan.

Lyckligtvis tycks man vara på det fulla klara med det här och slänger med jämna mellanrum in blodiga figher, nakna albinos eller hårdkokta mc-gäng. Och man lyckas alltid överträffa föregående extravaganser, hur omöjligt det än kan tyckas. Visst, jag var till en början tveksam till hur, ofrivilligt, retro allt kändes. Lite som en Coca-Cola reklam från ens barndom. Vad som var både snyggt och coolt då kändes lite löjligt. Sexscenerna som har allt utom ett vattenfall i bakgrunden. Och karaktärerna,  som tagna ur Pacific Blue.

Liksom Stefan, här, hade även jag inledningsvis stora problem med huvudrollsinnehavaren Antony Starr som »polisen« Lucas Hood. Det har jag inte längre. Hans karaktär saknar kanske dimensioner men fan vet om man vill att han ska ha några. För mig är Lucas Hood perfekt som han är, en impulsstyrd amfetamingödd iller som glömt bort vad rädsla är för länge sedan. Döden, vad är det liksom.

Finalen var förresten en alldeles magnifik uppvisning i hur man på bästa möjliga sätt polerar upp gammal 1980-talsaction till skinande guld. Man preparerade även väl för säsong 2 som förhoppningsvis kommer satsa ännu mer på allt som gjorde säsong 1 så bra. Lyxig neandertalsaction. Jag har verkligen saknat den genren.

It was a dark and stormy night…

2013-01-31  

Snobben (seriehunden) skrev en gång en bok: »Part 1: It was a dark and stormy night. Suddenly, a shot rang out! A door slammed. The maid screamed. Suddenly, a pirate ship appeared on the horizon! While millions of people were starving, the king lived in luxury. Meanwhile, on a small farm in Kansas, a boy was growing up.«

Lite grann samma tänk verkar New York-förortsförfattar-kompisarna Jonathan Tropper och David Schickler ha haft när de skrev manuset till Banshee som man kan se på HBO Nordic. Mästertjuv nysläppt från kåken jagas av ryska gangsters, tar en död sheriffs identitet i en liten håla i amish-trakter som styrs av en man som är ondskan själv, Kai Proctor som spelas briljant av Ulrich Thomsen. I ena avsnittet ligger Kai Proctor bakom de piller som säljs på en ravefest, nästa avsnitt ligger Kai Proctor bakom martial arts-matcher på det lokala kasinot… Man kommer onekligen att tänka på Bergeracs svärfar som ju dök upp överallt, vad helst Bergerac utredde. Men Bergeracs svärfar, Charlie Hungerford, skulle dock aldrig kunna skära av någons finger och slänga det till hunden och sedan lugnt fortsätta äta. Som tittare kommer man önska att han någon gång åker dit för sina brott och sin grymhet, men samtidigt vet man att han aldrig kommer att göra det. För jag säger som Kai Proctor själv, att han är Banshee. Han menar dock staden medan jag menar teveserien.

Antony Starr har huvudrollen som sheriffen Lucas Hood (som alltså egentligen är mästertjuv, nysläppt från fängelset och egentligen heter något annat). Han är högst osympatisk, situationer som skulle kunna lösas med att man bara arresterar skurken löser Hood genom att gå fram och mörbulta honom och kanske bryta av några fingrar och sen mörbulta honom lite till.
Nej, jag har svårt att heja på en sån kille. Scenerna när han vaknar på golvet efter en mardröm varpå han måste ut och springa snabbt kan nog också bli högst irriterande om de ska fortgå. Jag undrar om det vore bättre om man gillade honom… han skulle ju kunna vara som agent Cooper i Twin Peaks som ju också kom ny till en stad med märkliga människor. Men sen tänkte jag på sheriff Jack Carter i Eureka… Nej, Hood är nog rätt bra som han är ändå. Lite som en humorlös Wolverine, om man vill.

De här associationerna till andra teveserier dyker upp titt som tätt. Vi har tidigare kunnat läsa att bland annat Wiseguy dök upp i Kjells huvud när han såg Banshee. Själv får  jag huvudet fullt av förutom nämnda Twin Peaks och Eureka alla möjliga serier från Hulken och Falcon Crest till Murder One och Crime Story. Att se Banshee känns faktiskt nästan lite nostalgiskt.

Det är lätt att räkna upp exempel på hur dåligt Banshee är. Fånig handling, osannolika situationer, schabloner och märkliga karaktärer, överdrivet våld, blodiga närbilder och omotiverade sexscener… Men å andra sidan är det samtidigt väldigt snyggt, välskrivet och märkligt fängslande. Ser man True Blood känner man igen sig (Alan Ball finns bland producenterna), och att det är så välskrivet gör att jag faktiskt köper allt det dåliga, precis som jag en gång i tiden köpte allt osannolikt som hände i varenda gammal fredagsdeckare. Kort sagt: Jag älskar’t!