Weird Science
Supersizers vs. Historieätarna – fuloriginalet bättre än snyggkopian

2013-01-02  

Hörni vilka knasbollar de var förritiden! De åt liksom skitkonstiga grejer, typ bara pungkulor och ögonglober och hade kryddnejlika och/eller banan i allt!

Konceptet som Historieätarna bygger på leder till det rätt fåniga synsättet att vi i dag äter så himla gott, bra och normalt, men att folk i precis alla andra tider (och »andra tider« kan vara 1700-talet såväl som 1970-talet) var ena tokiga ena som hatade kryddor och inte fattade ett dyft av vad som passade ihop med vad.

(Hrm-hrm. Klarar strupen och läser upp slumpvis utvalt rätt på restaurang Esperantos meny, anno 2012:

»Marulk stekt och vilad i bränd lök med torkad oxbringa i brynt lök.«

Vilad i bränd lök?! Tillåt mig hånskratta. Att man i Stormaktstidens avsnitt fnissar över »Björktrast med kanelsås och snömos« när det finns rätter i dag som beskrivs med orden »vilad i bränd lök«… case closed.)

Men det är en parantes. Och visst. Historieätarna vore så klart ett bra mycket mindre roligt program om kockarna inte valt ut de mest spektakulära kött- och inälvsrätterna, eller om de istället serverade alla de där rotfrukterna som kockarna faktiskt i varje avsnitt påpekar att folk åt mest.

Så vi köper konceptet, och programmet var kul, intressant och framför allt ett riktigt ögongodis. Allt är så sabla snyggt. Från Lottas Lundgrens oklanderliga hår- och smink (hur kan till och med 1970-talspapiljotter se hipster ut på henne?) till Erik Haags olika skägg- och mustaschkombinationer, och musiken, där Oskar Linnros gjort vinjetten, det enormt snygga fotot och den oklanderliga klippningen.

Ändå kan jag inte älska Historieätarna reservationslöst. Är det för att det är för snyggt? Eller är det kanske känslan av att det är ett internt mediagäng som har kul ihop som stör mig?  Finns det verkligen ingen annan läkare än Henrik Schyfferts fru som Erik och Lotta kan stå och fnissa med när de pratar om skallmätningar i Sverige på 1920-talet? Varför är Henrik Schyffert själv med, när det är så uppenbart att han, Erik och Lotta är kompisar sedan innan? Vad gör Fredrik Lindström i programmet gång på gång?

Annars gillar jag både Erik och Lotta som tevepersonligheter. Även om jag kan tycka att många av deras dead pan-blickar in i kameran är omotiverade och dåligt tajmade. Eriks spexande kan också vara lite distraherande, ibland ville jag bara ropa tyst! åt honom när han då och då bara var tvungen att toka sig mitt i en intervju med svinintressant etnolog. Någon gång kunde jag störa mig på att det var som om Lotta fått rollen att vara den duktiga tjejen i klassen som måste hålla ordning på den charmiga bråkstaken Erik.

Själv visste jag inte att Historieätarna inte var ett originalformat, men oh vad lycklig jag blev när jag upptäckte originalet, BBC:s ljuvliga Supersizers Go och Supersizers Eat, som gick 2008–2009.

De som frossar sig genom tidsepokerna är Giles Coren, matrecenscent och journalist, samt min nya idol Sue Perkins.

Sue! I Supersizers är det inte snyggt och svalt och oklanderligt och stockholmshipster.  Framför allt är Sue inget av ovanstående. Äntligen är det snubben som oftast får leverera fakta och bruttan som är den roliga. Sue får svarta tänder. Sue trär en stekt fågel på huvudet. Sue halvkräks upp Bailey’s på bordet i 1980-talsavsnittet. Sue går bananas med moucher i hela nyllet när hon är Marie Antoinette (se bild) och kastar ur sig oneliners som »This is the colour of sadness« (om en grå gelé gjord på grisfot) eller »I’ve never before felt defeated by food«. Hon trillar runt i osmickrande outfits och är oftare packad än nykter, ah, hon är fantastisk!

Sue Perkins är radiopratare från början och den som gillar QI känner säkert igen henne då panelsittande i detta program är ännu en sträng på hennes tevelyra. Hon har vunnit engelska dirigentprogrammet Maestro och är kanske mest aktuell just som en av programledarna för det alldeles förtjusande programmet The Great British Bake Off. Alla Supersizers-avsnitt finns på You Tube, så grattis ni som inte sett det!

(»Vilad i bränd lök«. Förlåt, kan inte släppa töntigheten.)