Weird Science
Årets bästa skräckisar: läskig kyrkorgel och svävande balettjejer

2012-12-21  

De två mäktigaste skräckfilmerna jag såg i år är en reissue av en b-film så hypnotiskt långtråkig att bara det är skrämmande, och en hyperstiliserad saga av männen bakom den kanske vidrigaste film jag sett – jag pratar såklart om Carnival of Souls respektive Livid, som båda nyligen släppts direkt på dvd/bluray.

Carnival of Souls är en lågbudgetchiller från 1962, regisserad av Herk Harvey som här spelfilmsdebuterade efter en framgångsrik karriär som pålitlig leverantör av instruktionsfilmer och företagsdokumentärer i Kansas. Carnival gjorde inget väsen av sig då men fick på senare tid kultstatus och sägs ha inspirerat både Romero och Lynch i deras tidiga faser.

En ung kvinna som heter Mary Henry och hennes två väninnor ger sig in i ett misslyckat chicken race med några kaxiga snubbar, brakar genom ett broräcke över en sjö och försvinner ner i det svarta djupet. Polisen draggar men hittar inget, tills Mary plötsligt kommer upp ur vattnet flera timmar senare, förvirrad och med minnesförlust. Hon repar sig hjälpligt och åker till Utah för att ta jobb som organist på en kyrka, men på vägen får hon märkliga hallisar där en otäck flinande man (Herk Harvey själv i effektivt vitsmink) vill henne något. Och sen blir tillvaron mer och mer drömlik och konstig.

Carnival of Souls var  en av de första filmerna jag köpte, på en skolresa till Manchester april 1991, och jag kommer aldrig att glömma den hisnande känslan av att stå inuti ett kvalmigt HMV Mega Store (himmelriket, givetvis, för en enkel pöjk från Umeå) och bläddra bland de klossiga vhs-omslagen, nogsamt kontrollera att det stod »Widescreen Edition« på ryggen (inget j-a pan & scan här inte!) och räkna ihop i huvudet hur många Smiths-singlar man också hade råd med innan man trampade till kassan med bultande hjärta, livrädd för att inte prata perfekt brittisk engelska med det coola biträdet.

Det här var före internet så jag måste ha läst om Carnival of Souls i nån frän kultfilmsbok av Joe Bob Briggs, för jag hade koll på att det var ett bortglömt mästerverk, och framförallt en oerhört viktig byggsten i min självbild som filmnörd. (Det var den här utgåvan från Palace Video, som också hade oantastliga skräckklassiker som Evil Dead och Basket Case på sin etikett.)

Väl hemma i Sverige blev jag lite besviken på Herks epos, men nu tjugo år senare är det kalas framför teven. Långsamheten känns nu som en styrka, det taffliga skådespeleriet spär bara på den drömlika, underliga stämningen, och den tafatta regin gör det bara skevare. Styrkan i Carnival of Souls är framförallt orgelmusiken, som ligger som ett dovt täcke över ljudspåret och skapar en ödslig, kvävande, klaustrofobisk stämning. Det är inte svårt att se hur David Lynch gick igång på det här, det finns samma mardrömslika aura över Eraserhead (där huvudpersonerna Mary och Henry döptes efter Carnival of Souls Mary Henry som en hommage) och samma kreativa användande av ljud, även om Lynch föredrog industrislammer före läskigt kyrkorgel.

Candace Hilligoss (ett av filmhistoriens bästa namn för övrigt?) som efter detta bara gjorde ett par filmroller till är oförglömlig i huvudrollen med sin lätt drogade spelstil, och en man vid namn Sidney Berger är sjukt slipprig som Mary Henrys pilske granne, som snabbt slår om till vit kränkt man när han inte kommer till first base med den tankspridda Hilligoss. Ett sömnigt mästerverk!

Den andra av årets höjdpunkter är alltså Livid, en ny film av fransmännen Julien Maury och Julien Bustillos, (ö)kända för sin debutfilm Inside från 2007, om en gravid kvinna som softar hemma kvällen innan planerad födsel när Beatrice Dalle dyker upp som en svartklädd mordängel i stripigt hår och sätter igång en blodig händelsekedja så sinnessjukt brutal att det knappt går att titta. Lätt den mest obarmhärtiga, våldsamma och obehagliga skräckis jag sett, en iskallt grym home invasion-film i en trång lägenhet som bara blir mer och mer vidrigt otäck… Fast, eh, på ett bra sätt. Ett måste för fans av ny fransk skräck, men kanske ingen mysfilm för gravida.

Livid är något helt annat, en surrealistisk och mörk saga tydligt inspirerad av Argento. Lucile, en ung tjej som gör sin praktik som sjuksköterska i en liten fiskeby där flera barn försvunnit under mystiska omständigheter, hittar en överdådig herrgård där en åldrad balettdansös ligger i koma och tillsammans med sina kompisar bestämmer sig Lucile för att plundra huset på prylar. Men därinne möter gänget allehanda kusligheter såsom suveränt läskiga balettjejer utan ögon, en stram och oerhört sträng balettlärare, uppstoppade djur, läbbiga speldosor och vampyrer. Tror jag. Livid är ofta obegriplig, mer som en ruskig mardröm än en rak berättelse, med sanslöst snygga slow motion-sekvenser och årets vackraste foto. Mums!

Vilka är de bästa skräckfilmerna ni sett i år?