Weird Science
Hämnarna 2

2013-04-12  

Någon gång kring lunch torsdagen den 11 april tog den svenska debatten om film ytterligare några pinnkliv ner efter Carsten Jensens DN-artikel om Kathryn Bigelows film Zero Dark Thirty.

Men orsaken var inte Jensens text i sig, utan snarare den twittermobb som började och slutade läsa artikeln någonstans mot slutet, där den danske journalisten på ett idiotiskt misogynt sätt beskriver filmens kvinnliga huvudperson så här:

»Man ger henne två ansiktsuttyck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongera. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar.«

Jag har full förståelse för (vissa) reaktioner men hör inte till skolan som anser att en bisats stjälper en i övrigt briljant text. En text av vilka det – vill jag påstå – skrivs alldeles för få i Sverige.

Jag tror nu inte att reaktionerna enbart handlar om den här bisatsen. Vissa av kritikerna – som Emma Gray Munthe – vänder sig helt och hållet emot att Jensen senare i texten diskuterar skådespelaren Jessica Chastains utseende. Emma går till och med så långt att hon menar att detta är en ickedebatt. Och jag tror att det är här vi måste börja bärga möjligheten till framtida filmdebatter som kan innefatta alla de viktiga pusselbitar vi behöver för att tala om film som film.

Först och främst: naturligtvis färgas Jensens senare resonemang om Chastain av hans misogyna bisats. Men med det sagt bör det vara möjligt att hålla isär saker i huvudet, eller åtminstone kunna diskutera vikten av det senare. Och eftersom flera kritiker tycks tycka att det senare resonemanget är minst lika illa (»en misogyn dansk sandlåda jag vägrar sätta min fot i« för att citera Emma) så vill jag börja där.

Mårten Schultz frågade mig via twitter apropå att jag påpekade väsentligheten i att skriva vilka reklamkampanjer en skådespelare medverkar i, om jag menade att Chastains »förflutna reducerar henne från att vara skådespelare till ett slags militarismens tvåreklam?«.

Nej. Det är inte en reduktion att beskriva vilka val en skådespelare gör i sitt yrke eftersom dessa val alltid  – i det yrket – blir en del av den persona hen bygger upp gentemot publiken, liksom mot arbetsgivare in spe. I min avhandling tar jag upp manskroppar en hel del: diskuterar kvalitet på magmuskler i bild hos Brad Pitt och Joakim Nätterqvist. Tar upp Pitts kalsongreklamer. I föreläsningar gör jag detsamma med Mikael Persbrandt, och jag drar in löpen om hans »superkropp« i diskussioner om Hamilton-filmerna. När jag pratar om mediabilden av Alexander Skarsgård i USA talar jag enbart mediakampanjer, reklam, True Blood och kropp.

Det är helt väsentligt för vilka dessa män och skådespelare är som mediala produkter och hur vi uppfattar dem.

När Bigelow bestämmer sig för att Chastain ska spela huvudpersonen i sin film gör hon ett aktivt val – »vad ska x utstråla, och varför«. Det är aldrig en slump i film. Till och med den regissör som inga pengar har, gör ett val bland de gratisarbetande vännerna för att ta den hen tror spelar rollen och situationen bäst för syftets skull.

Och Jensens diskussion om Chastain är i det här avseendet ett direkt svar på hans egen – med tanke på hans artikels uppbyggnad och dominerande tes, som jag snart landar i – väsentliga och högst relevanta fråga:

»Kathryn Bigelow, regissören bakom Zero Dark Thirty, historien om jakten på Bin Ladin, stod inför en av filmhistoriens mest utmanande uppgifter. Hur heroiserar man en flock inkompetenta psykopater?«

Jag ska för att exemplifiera ytterligare  (och kanske börja ge Jensen och läsarna och kritikerna, ett tydligare svar på just den här frågan, ett svar med rötter i mediet själv) återvända 40 år i filmhistorien – och till min gårdagskväll. Då plockade jag nämligen fram den nya Blurayutgåvan av Terrence Malicks debutfilm Badlands från 1973.

Att överhuvudtaget ge sig in på en diskussion av Badlands och den spänning och laddning som finns i filmen och mellan paret som spelas av

Martin Sheen och Sissy Spacek är helt omöjlig, utan att diskutera Sheen och, i synnerhet, Spacek. Vi satt i soffan och talade om vad som gjorde Sheen attraktiv; om hans tätt sittande ögon var en fördel eller nackdel. Självfallet funderade vi lite grann kring vad James Dean-personan betyder i sammanhanget – det är ju den Sheens karaktär är uppbyggd kring. Vad säger denna om det USA filmen skildrar, och om den irrande duons tillvaro? Vad betyder symbolen James Dean – och vad skulle han ha betytt utan sin fysionomi som Malick filmen igenom låter Sheen riffa på?

Men mest tänkte vi på Spacek. Hur skulle en framtida filmdebatterande generation överhuvudtaget kunna komma åt att beskriva laddningen i Badlands utan att prata om hur Spacek ser ut? Den otroligt späda, nästan genomskinliga, fräkniga flickan med det röda håret – en bild som i den nya restaurerade kopian är nästan löjligt tydlig när Malick placerar Spacek mot allt det blåa i Sheens denim och mot himlen – hon som balanserar mellan oskuldsfullt naivt barn och erotisk, sexuell, kvinna.

Bara att skriva den meningen får mig efter gårdagen att känna mig dansk.

Men utan den meningen, eller variationer av den, kommer vi inte åt vad Badlands är. Så enkelt är det.

Och vi kan för tydlighetens skull fortsätta: utan Badlands, och utan sitt utseende, hade Spacek aldrig spelat Carrie tre år senare. Den filmkritiker som inte drar i de trådarna, och diskuter vad Spaceks kroppsliga uppenbarelse betyder för de två rollerna, hen är inte värd sitt salt. Precis så enkelt är det i vårt yrke; skådespelare är kanske inte boskap, men vi har rätten och uppgiften att diskutera dem och deras kroppar.

Deras kvinnliga eller manliga attribut har avgörande betydelse i filmer – väldigt väldigt ofta.

Liksom reklamkampanjerna de medverkar i (varför tror ni att de flesta amerikanska skådespelare hellre medverkar i japanska reklamfilmer än inhemska?).

Det är grunden till vikten av att diskutera hur den allt mer härdade huvudpersonen ser ut – eller att hon ser ut som att hon har varit hos frissan, eller att hon bevarar sin hy. För faktum är ju att Jensen tyvärr har rätt, och det är vad jag menar med att filmen skulle få en helt annan läsning om huvudpersonen var en man, eller en kvinna som inte bara härdades lite utan skitade ner sig rejält.

Här vill jag väva in något Kerstin Gezelius skrev i morgonens DN apropå tortyr på film, och torterande amerikaner (för övrigt anser jag att DNs betalvägg bör förstöras) och som skär in i de olika teorier om vithet och vita män och kvinnor jag skriver om i avhandlingen:

»Amerikanen fick inte längre representeras av en muskelbyggande österrikare utan måste framstå som moraliskt överlägsen, en tänkande humanist och man av handling (som Jack Bauer i 24 timmar) som mot sin vilja är tvungen att tortera och behandla människor som djur för att rädda västerlandet.«

Så mycket bättre kan inte situationen i Zero Dark Thirty beskrivas. Möjligen med tillägget att vår huvudperson för det mesta kan slippa få sina händer skitiga genom att det görat läggs på de vita männen (som just för att de står i kontrast till kvinnan i huvudrollen, kan framstå som rätt villiga – i synnerhet i ett fall).

Precis så framställer Bigelow psykopaten (för att tala med Jensen) i chefsställning som heroisk. För i slutändan handlar det inte – som till exempel Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till – om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att filmen skildrar tortyren som ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. Och jag hade varit betydligt mycket gladare om Zero Dark Thirty  – som genom det budskapet kör en käpp rätt in i en sårig amerikansk samtidsdebatt (som i allra högsta grad borde vara relevant för oss också) – var mindre låtsasliberal och mer konservativt tydlig.

Här sällar jag mig till Slavoj Žižek som i en upprörd intervju med Cinema Scope (#53/ 2013) apropå den senaste dokun om hans filmintresse, »The Perverts Guide to Ideology», dels uttryckte sin beundran för just 24 på grund av seriens tydlighet – både Jack Bauer och den liberala presidenten bryter samman eftersom det inte finns några enkla lösningar – dels sa så här:

»I despide what is usually called ‘the Hollywood Left’, like James Cameron or Robert Redford, and so on. I’m opposed to that liberal Left. Probably we use this example: All the President’s Men (1976). It appears Left, like ‘Ooh, even the president can be corrupted!’. But where is ideology in the film? In the underlying message, which is, ‘My God, what a great country we are, where two ordinary guys, journalists, can overthrow the most powerful man in the world.’I hate it.«

Så hamnar vi och filmen då – äntligen – i samtidspolitiken och samhällsdebatten. Manusförfattaren Peter Birro twittrade – även han upprörd över Jensens »USA-hatande«-text – igår och undrade varför konst skulle ses i ideologisk/ politisk ram. Det första svaret är det självklara: all konst produceras i ett sammanhang; den går inte att lösgöra från sin samtida kontext och får i många fall sin styrka från denna. Guernica är en fantastisk tavla – men den bär sin politik i sitt namn, det kan ingen tvivla på. Vi kan inte ens börja spekulera om den utanför sitt sammanhang.

Det gäller Zero Dark Thirty också. Och det gäller alldeles oavsett om man gillar filmen eller inte. Jag har aldrig riktigt fattat det där hos dem som vänder sig mot ideologikritik: visst finns det filmer där ideologin blir väl magstark och förstör mycket annat i en upplevelse – diskussionen om Leni Riefenstahl kommer väl till exempel aldrig att lägga sig – men i det stora hela kan jag se en film som skrotar runt med lite tveksamma budskap jag inte är helt nöjd med, och ändå njuta av den. Så var till exempel fallet med Zero Dark Thirty – en film som är bra men mycket långt ifrån Bigelows Hurt locker

Problemet med Zero Dark Thirty för mig var i och för sig högst ideologiskt (och hur kan någon se filmen utanför sitt sammanhang: hur roligt och spännande är dramat egentligen: vitingar torterar araber i ett decennium tills de kan skjuta en gammal gubbe?): jag minns lite för väl hur inte bara FOX log sina hyenasmil, utan hur även SVT lät postmordfesten fortgå (en kritisk text om detta här på Weird Science när det begav sig).

När bin Laden dog var det svårt att ens försöka diskutera vidrigheten i sanktionerade statsmord i cowboy-stil:  jag skrev en annan text där jag satte UBL och mediabevakningen i liknande sammanhang som Jensen gör och funderade kring filmer, media och jämförde med andra avrättningar och deras syften.

Att sätta Zero Dark Thirty i de sammanhang som Jensen gör i sin text är det enda rätta: vad har hänt med demokratierna som förr ordnade rättegångar, och som nu iscensätter både krig och mord i enlighet med westernfilmer (det sista tillägget mitt från den här texten)? För det är vad större delen av Jensens text handlar om. Man kan sedan, som bloggaren Jessica som står bakom The Velvet Café, ohederligt kapa citat ur texten för att stärka sin egen politiska vinkel:

 

@hynekpallas Enligt förf var BL”bara en beskedlig hantverkare”. ”Tvingad av omständigheterna, främst bristen på pengar, nödgades han…”

— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

…för att påstå att:

@hynekpallas Han uttrycker stark förståelse för bin Laden. Relativiserar, bagagelliserar, demoniserar USA och filmen. Extrema åsikter.

— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

Det är rätt osmakligt, vilket var och en som faktiskt bemödar sig om att läsa hela Jensens text förstår.

För det Jensen gör, är något som idag nästan helt saknas i svensk filmdebatt: han bygger först upp ett resonemang av en politiskt samtid och ställer frågor om hur vi hamnade i denna, i en förändring av hur en demokrati agerar. Och sedan visar han  hur ett populärkulturellt verk samspelar i detta. Det är dels att ta populärkulturen på betydligt mycket större allvar än gårdagens twittrande kritiker, dels att sätta den i ett viktigt sammanhang där den samspelar med vår egen utveckling som varelser i nationer och i det globala.

Som till exempel i fråga om tortyr och mänskliga rättigheter.

Att då kalla den texten – som Emma gör – för »opublicerbar« och »vidrig«… ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

Men om det finns saker jag ska invända mot Jensens text, och då inte det uppenbara som lätt klarades av på 140 tecken twitter igår om vad man skriver och inte skriver när man beskriver en kvinnas reaktion på film, så är det att Jensen, liksom Hollywood, förenklar. Vi har idag minst ett krig som ett direkt resultat av terroristattackerna den elfte september 2001. Och drönarmord kan vi sedan kalla för vad som helst, dödar gör de, även civila. Det är en rätt allvarlig situation som Jensen målar upp som bakgrund till Zero Dark Thirty i sin text. Och jag tycker inte att Zero Dark Thirty är tillräckligt komplex och utmanande kring de trots allt två timmar tortyr filmen handlar om – eller hur de involverade reagerar på detta. Jag tycker att Bigelow kunde vara betydligt mycket tydligare istället för att fegt låta detta landa i de amerikanska sofforna; och då menar jag inte att hon har ett politiskt ansvar, utan att jag faktiskt tror att dramat skulle ha blivit bättre då. Vilket i sin tur får en politiskt effekt, men åtminstone är tydligt.

Ändå finns det ett försök till komplexitet som jag tycker att Jensen missar: hur Chastains karaktär härdas (om än rätt ytligt och minimalt) och det rätt öppna slut kring hennes känslor, och vad dessa betyder. Jensen läser den som en individuell karriärsproblematik (»var ta vägen nu«) som är lite fånig. Samtidigt är det en lockande läsning till skillnad från den existentiella kris som jag och antagligen många andra läser slutet som: »tio år av slit och sedan tomhet; vad är det värt?«

Problemet är att soldater är människor med yrken som går vidare. Så att läsa som Jensen gör är inte fel; jag hade kanske önskat att han hade varit filmkunnigare och knutit ihop svansen med Bigelows förra film då, som ju nämligen handlar om just omöjligheten i att lämna detta yrke och hur det gör folk till galningar.

En annan aspekt av twitterreaktionerna igår (som i praktiken ignorerade den politiska aspekten)  är skillnaden mellan att se och debattera Zero Dark Thirty i USA och Sverige. Vi kanske inte riktigt förstår att det är ett nationellt trauma att presidenter sanktionerat tortyr, att det finns en spänning mellan olika politiska falanger om huruvida detta var okej. Nej – förlåt: huruvida detta är okej. För att vara amerikan idag innebär att du vet att presidenten i demokratin du lever i fortfarande inte har stängt det lilla tortyr-Disneyland man håller sig med några nautiska mil söder om landets gränser.

Det är rätt allvarligt.

Men det kan inte vara det enda svaret. För oviljan att se och förstå de ideologiska budskapen och deras konsekvenser är inte begränsad till Zero Dark Thirty. Fjolårets amerikanska storfilmer har gnagt i mig ända sedan jag var i Hollywood i vintras. När Argo vann Oscar för bästa film gick mina tankar till Žižeks ord ovan. Att Argo – som i mina ögon blir etter värre under resans gång eftersom inledningen har ett liberalt anslag av att vara mer förstående mot Iran men resten av filmen innehåller stereotyper så grova att de i praktiken sliter Gezelius hoppfulla framstegsteorier i stycken, vilket gör dessa stereotyper till än värre självklarheter på grund av inledningens urskuldande – vinner handlar både om »fy fan vad vi [amerikaner] är bra«, men också – vilket regissören John Landis mycket noga underströk när vi åt middag dagen efter galan och diskuterade akademins sammansättning – om att Hollywood älskar att vara the good guys som räddar USA.

I det här fallet var det inbyggt i handlingen. Men kikade man på skörden i fjolårets filmer ser vi om och om igen den fiber av mobiliserad amerikanism – patriotism – som gjort Hollywood till den tydligaste nationella filmindustrin någonsin. Förutom Zero Dark Thirty, som hur man än vrider och vänder på det firar ögonblicket då nationen torterade människor i ett decennium och sedan sköt UBL, och Argo (som när jag såg om den nyligen mjäkade ihop lite mer och irriterade skiten ur mig) har vi exempelvis Lincoln. En film som firar hur en vit gubbe avskaffade slaveriet och i förlängningen rasismen (»fy fan vad vi är bra«). Men det är är filmerna som enligt både LA Times och Quentin Tarantino (som i och för sig mest talade om sin egen irriterande ursäkt till film) signalerar att det går att göra »film för vuxna igen« eftersom de har haft stor publik på bio.

Det intressantaste är också vad som förenar dessa mer modesta kassasuccéer, som alltså också kramats av kritiker, med de riktigt stora pengafilmerna på bio i fjol: Hunger GamesDark Knight Rises och – framförallt – The Avengers. Om Batmanfilmen är Slavojs lilla husdjurshat, så är min den allmänt kramade Avengers. Kanske för att den ser så oskyldig och gullig ut i alla sina grälla färger och klatchigt komiska repliker. Den bär sin patriotism så oförblommat på – bokstavligt – vapenskölden att man förleds att tro att den är harmlös. Här finns lager av nostalgisk amerikabild (liksom traditionell manlighet) i Captain America och här finns den moderne kapitalisten (Starck) som tillsammans räddar USA (och världen).

Här finns extremt mycket mer att gå in på, men framförallt vill jag understryka att Avengers är en film som, än en gång, sondmatar världen med New York som ett ställföreträdande slagfält för just »världen«. Och att jag tror att det är den evigt vevade bild (och än mer så de senaste 12 åren än någonsin förut) som gör att man likt Jessica på twitter kan påstå att Jensen (i hennes ögon) reducerade och förringade elfte september genom att placera det i relation till 1900-talets industriella massmord. Hur är det ens möjligt att – 140 tecken eller inte – ens jämföra sådana saker?

Så: nej, filmer »säljer« inte bilder på det tydliga vis som ordet signalerar – den säljer dock in en idé om den, filmen, i en het samhällsfråga gör ett val (i synnerhet om filmen gör ett val som står mot historiska fakta i fallet – som i frågan om vilken roll tortyr spelade i att fånga in UBL).

För filmer existerar alltid i ett sammanhang om vilket man måste vara medveten. Man kan störas av detta; det kan hjälpa en att läsa en film, det kan stjälpa en film (jag älskar hur New Yorker ger sig på Judd Apatows This is 40 utifrån den socioekonomiska frågan om hur dagens vita amerikanska fyrtioåringar egentligen lever och hur svårt detta gör att ta filmen ens som komedi på allvar) men det är ofrånkomligen en del av filmen. I synnerhet när filmen släpps i sin omedelbara samtid.

Detta bör och ska diskuteras. Och det är i allra högsta grad relevant att föra sådana diskussioner utifrån skådespelarna som sätts i centrala roller i de historier som speglar vilka vi i dag är – och hur vi hamnade här.

Länge leve Amerikas förenta lobbyister!

2012-11-23  

Amerikas förenta stater skapades av jurister och lobbyister. Länge leve juristerna och lobbyisterna! Utan dem hade vi haft slavar än i dag. Kanske också riktigt märkliga polisonger och opraktiska kläder.

Det är budskapet som USAs alla åttondeklasser kommer att ta med sig när deras högstadielärare tar med dem på Lincoln, Steven Spielbergs två och en halv timme långa sömnpiller som handlar om hur en lag blir till.

Ingen skugga ska falla över Daniel Day Lewis som, såklart, gör en fantastisk insats som stel, underfundig, allt igenom god landsfader vars enda minus är att han inte är så bra på att älska sin fru. Men hey, fruar »förr i tiden« var ju ändå mest till för prydnad och barnafödande och Sally Field som spelar makan har inte en enda replik som hon inte antingen skrikgråter fram eller levererar med den där patenterade neddragna underläppen. Hon gör inte direkt kvinnoporträttet en tjänst, om man säger så. Och hon är en av endast två kvinnliga roller i denna politikerförhärligande film.

Lincoln framställs som den klokaste och rättvisaste man världen skådat. Det kanske han var också, vem vet, men med den speciella Spielbergtouchen som består av lika delar sentimentalitet och pampighet blir han nästan parodiskt god. Han leker med sonen i fridfullt motljus medan de andra politikerna gormar och kivas. Han tar sig tid och pratar med enkelt bonnafolk från Missouri, med tonåringar och med kvinnor. Han tar en slav i hand. Allt medan hans närmaste i kabinettet bråkar om det föreslagna tillägget i konstitutionen, det som gör slavar fria, och allt tyder på att förslaget kommer att röstas ned. Hur ska det gå?

Visst går det att se, säg, en film om Jesus, andra världskriget eller en version av Romeo och Julia och hitta spänning trots att man vet hur det kommer att sluta. Men att uppbåda entusiasm från en publik – i två och en halv timme – över ett tillägg i den amerikanske grundlagen, som alla vet finns där, är ändå svårt.

Men så är det. Hela filmen fokuserar på detta. I viss mån vill Spielberg säkert visa att denna lag som vi mer eller mindre tar för självklar var kontroversiell en gång i tiden. Inte nödvändigtvis för att folk generellt var mer dumma i huvudet förr (det motbevisas ju av huvudrollsfiguren om inte annat) utan för att frågan hade ekonomiska och kulturella implikationer. »Vilka är vi utan våra slavar?« säger senatorerna och generalerna som ska representera södern. »Vår ekonomi, hela vår struktur är beroende av slaveriet«.

Lagen går igenom såklart (spoiler?) men med hjälp av två saker:

1. Lobbyister. En tjock, glansig och hummerätande James Spader gör hembesök hos representanter som kan övertalas och bjuder på antingen mutor eller hot. Och som jurist kan Lincoln se till att fixa lite cleana papper.

2. Tommy Lee Jones som spelar parlamentarikern Stevens som med klatchiga oneliners och sarkastiska, stå upp-liknande övertalningstal lyckas få med sig en del röster. Men så har han också, får vi reda på ett ytterst personlig skäl att rösta för slavars frihet (SPOILER!). Det är inte nödvändigtvis så att han tror på jämställdhet mellan raser eller människans rätt till frihet oavsett. Nej, han vill kunna ligga med sin afro-amerikanska hushållerska. Ett skäl som genom Spielbergs lins förefaller ytterst ädelt. Eller så är jag bara aningen irriterad och elak här, det är möjligt.

Varför gör man en så här tråkig film? Det är inte ens en biopic, det är en avancerad diabildsserie från Pogo Pedagog. Vill Spielberg mest etablera sig på den amerikanska filmkartan som pedagogen som förklarade amerikas (och Europas) historia för skolbarn? Med tanke på vilka vallfärder som gjordes till visningar av Shindler’s List och i USA säkert också Amistad tyder mycket på detta. Gud vilket trist öde han valt åt sig själv i så fall. Oscarsspekulationer eller ej – Lincoln är utan tvekan den tråkigaste film jag sett i år. Mitt hjärta klappar för alla högstadieelever som kommer att behöva genomlida den framöver. Här, kids, har ni summeringen som ni kan skriva på ett papper och lämna in till lärarinnan sen: USA är världens bästa land. Lincoln var världens bästa president. När jag blir stor ska jag bli lobbyist för då kan man förändra världen.