Weird Science
Elliots snygga Hulk-täcke och Spielbergs magiska kvällsljus

2012-11-05  

Efter en titt på nyrestaurerade versionen av E.T. på stor duk kan jag först av allt lätta alla oroliga: bössorna är tillbaka (de som Spielberg i ett anfall av post-11 september-blödighet lät ersätta med walkie-talkies i nyversionen från 2002) men inte bara det: alla de där nya CGI-scenerna från 2002 – som den hemska där E.T. ligger i badkaret – är bortplockade.

Kvar är alltså originalet med piffad bild. Men inte så piffad att man tagit bort de feta konturer som ligger runt barnen t ex på slutet när (SPOILER) rymdskeppet lyfter, eller runt de små dockorna som cyklar i luften i slutjakten. Det är så jäkla GÖTT att Spielberg besinnade sig, troligen efter att ha tagit lärdom av det närliggande skräckexemplet George Lucas.

Kvar är en påtagligt, och underbart analog film. Det är uppenbart att E.T. ibland är en sofistikerad docka med organiska och mänskliga ansiktsrörelser, ibland en Warwick Davis i gummidräkt som klumpigt vaggar fram i helbilder – men det fungerar. Hen finns i rummet, jämte barnen, inte instoppad i efterskott av en proffsig ILM-slav.

Det är omöjligt (och kanske inte heller önskvärt) att frigöra sig från minnena av första gången man såg E.T. Det blir en ren fröjd att se filmen, från Coyotes nyckelskrammel i början till »Beeee gooood« och gråtkalaset på slutet.

Några random thoughts:

Genidraget att bara filma vuxna från halsen och neråt, eller med ansikten mörka av motljus, funkar så otroligt bra. Överhuvudtaget finns det många snygga, smarta lågbudgettänk-lösningar i filmen. Till exempel när myndighetsmännen närmar sig Elliots hus och han står vid grinden och tittar upp mot skogsgläntan. Man hör bara ljuden av deras rumstreranden, ändå är känslan av hot påtaglig.

Första scenen i huset när Michael och hans polare spelar brädspel väckte fortfarande samma känsla av avundsjuk lycka som för trettio år sen. Allt var så exotiskt då, för en nioåring i Umeå: hämtpizza, Dungeons & Dragons, stora Coke-burkar vid middagsbordet… Vilket paradis! Och ljussättningen! Det trolska, trygga kvällsljuset. Det har, varken förr eller senare, funnits ett filmhem som känns så mysigt som just den här familjens villa en sen kväll i oktober 1981. (Att barnens relativt fria lejd berodde på att deras utarbetade, sorgsna, nydumpade ensamstående mamma inte orkade/ville sätta gränser begrep jag givetvis inte då.)

Forskarna som letar efter E.T. I skogsläntan, vilket skönt Berkeley-gäng av ex-hippies gone rymdforskare, i bekväma mockajackor, Tony Danza-frisyrer och utsvängda jeans!

Drew Barrymore är så otroligt söt. Scenen där Elliot gömt E.T. på sitt rum och Gertie är på väg in med special effects-blomkrukan på sin lilla röda dragkärra blev helt magisk i hi-def, när man ser hur extremt busig och nära till skratt hon är i helbilden. (I närbilden sen har hon samlat sig.) Scenerna när hon gråter äkta gråt senare i filmen är såklart helt hjärtskärande.

Elliott har ett Hulk-täcke när han ligger ute i vilstolen med ficklampan och väntar in E.T. Fint!

Vart tog Peter Coyote vägen? Så snygg och bra här, med sin mysiga jacka och torra röst, så härligt sleazy i Polanskis Bitter Moon. Vad hände sen?

BMX-jakten på slutet framkallar exakt samma rysningar av välbehag då som nu. Då var det första gången man såg en BMX-cykel och tyckte det var asmäktigt, nu känns det som om man inte sett dem på några år. Det har gått varvet runt och är fränt igen.

Det är synd att Dee Wallace aldrig riktigt fick fart på karriären. Hon är så perfekt här, även om hon ibland blir en karikatyr på härjad single mom. Spielberg har väl aldrig varit kung på kvinnoroller, men Wallace lyfter fram mammans sorg, enamhet och starka kärlek till sina barn på ett fint och säkert sätt.

E.T. må kunna få apelsiner att sväva i luften och sår att läka men hans rymdskepp känns väldigt… bulligt. Hur är de aerodynamiska egenskaperna för en rymdfarkost som är formad som en gigantisk lök?

Slutet! Jesus H. Christ vad John Williams krämar på med både stråkar och blås i slutscenerna. Resultatet är precis så episkt som Spielberg ville. Sanslöst over the top. Kom det tårar? Check!