Weird Science
M som i motsatser

2013-01-14  

De två sista avsnitten av första säsongen av Elementary var väldigt olika. Nästan som att det var meningen att göra kontrasten så stor som möjligt, för att det andra skulle kännas ännu obehagligare.

Näst sista avsnittet, Dirty Laundry, var nästan parodiskt upplagd som en spionroman med något halvt sekel på nacken. Ryska spioner som skaffar barn på beställning och siktar på att få in dem i vita huset; spioner som nött bort alla spår av sitt ursprung men avslöjar sig genom gammalt folkskrock. Osynligt bläck. Det klantigt inkorrekta användandet av konceptet steganografi för något som inte funkar så som det förklarades. (Samt den vaga antydningen att ryska spioner förvarar sina filer i molnet? Lite oklart.) Allt med twist efter twist, skickligt uppnystade av Sherlock. Som, kanske lite övertydligt, inte bara ser det andra inte ser – utan även det som inte ens går att se, det vill säga bläcket. En traumatiserad tonåring, visst, men ett mer eller mindre lyckligt slut och en Sherlock (och Joan) som knappt verkar ha en enda direkt känsla under hela förloppets gång. Lite muntert, nästan skuttande hela avsnittet igenom.

Så säsongsavslutningen, mörk och tät och klibbig som tjära. Redan vid episodtiteln, M, anade man vart det var på väg. Inte kunde vi gå en hel säsong utan att träffa på vår och Sherlocks favoritnemesis? Och under tiden fick vi veta hur Sherlock hamnat där han är idag, vad som hände med Irene, och precis hur trasig vår favoritdeckare egentligen är. Hans iskalla hat och beslutsamhet, hans frustration när hans hämnd slog slit, och upptakten till en fortsatt jakt på mannen som förstörde honom.

Och så, som i förbifarten, Watson som får erkänna för sig själv att hon är alldeles för förtjust i arbetet för att dra vidare. Tillräckligt mycket för att erkänna för Holmes att hon gillar det, men inte tillräckligt för att erkänna att det är hennes eget val att stanna kvar. Gratis. Ett litet erkännande som fick bli grunden för en stor lögn. Förhoppningsvis får lögnen och dess konsekvenser inte ta allt för stort utrymme under nästa säsong.

The good, the bad, the sad

2012-10-08  

Hösten är de mustiga dramagrytornas tid. Eller de vattniga soppornas. Eder ödmjuka munskänk har tagit en titt på vad de amerikanska networksen bjuder på i år med sedvanlig brasklapp för svårigheten att bedöma en ny serie utifrån ett eller ett par avsnitt.  (Spoilerfritt, förutom vad gäller Chicago Fire).

Chicago Fire, på NBC. Ingen höst utan lite blåljus. Utryckningsverksamhet garanterar en jämn ström av action, men den här Dick Wolf-producerade varianten är närmast plågsamt generisk. Precis den brandman man tror kommer att dö inom de första fem minutrarna gör det, och sen är de kvarvarande kollegorna lite så där manligt sura på varandra med bar överkropp och typ hängslen och världens minsta handduk slängd över ena axeln. Jesse Spencer (House MD) spelar en lite mognare, känsligare kille vilket vi bland annat får reda på eftersom han lagar mat och ser plågad ut när han rensar den döde kollegan grejer ur skåpet i omklädningsrummet. (Bara en enda gång skulle jag önska att se hur grejerna ur ett sånt skåp eller från ett skrivbord nån just fått sparken från inte fick plats i en låda och var tvungen att kompletteras med en överfull plastkasse. Det händer aldrig.)

För att balansera testosteronet (stationschefen boxas!) har man kastat in två kvinnor som kör ambulans, varav en är så där galet risktagande och den andra homosexuell. Jag skulle kunna berätta om den storögde nybörjaren också men det behövs liksom inte. Synd på flera begåvade skådespelare som Monica Raymund (Lie to me) och David Eigenberg (Sex and the City). Någon Tredje skiftet lär detta inte bli.

 

Elementary, på CBS, är serien där Sherlock Holmes tar sig an Manhattan, med en kvinnlig Watson. Det går naturligtvis inte att jämföra med BBC:s Sherlock,  eller för den delen ITV:s klassisker med Jeremy Brett på 80-talet. Men på sitt eget Mentalist-doftande sätt är detta riktigt bra. På plussidan finns det snillrika sättet som Watson skrivs in i Holmes vardag som ledsagare efter behandling för missbruk, och den gnistrande kemin mellan Jonny Lee Miller och Lucy Liu i huvudrollerna. På minussidan känns det lite taskigt att säga det, men Sherlock har på något sätt blivit överglänst av sig själv. Det är så vanligt numera med kantiga manliga genier som ser svaren ingen annan gör att aha-effekten när Sherlock klämmer ur sig nån framanalyserad detalj riskerar att utebli. Ändock, klart lovande.

 

 

Emily Owens MD, är CW:s senaste försök i den medicinska världen. Mamie Gummer spelar en blivande kirurg i vad som luktar Grey’s Anatomy-kopia lång väg. Till och med den pling-plongiga bakgrundsmusiken känns bekant. Ändå finns tillräckligt många smart ihopsnickrade vändningar i pilotavsnittet för att inge hopp, och Gummer är precis lika bra här som i de fantastiska inhoppen i Good Wife. Riktat till tonårspubliken är det helt begripligt varför titelkaraktären tillåts rikta blicken så mycket bakåt, till gymnasietiden – men här balanserar man på en mycket slak lina. Lite nervositet gör det lätt att falla för en karaktär, för mycket får henne att framstå som ett UFO. Jag hoppas att Gummer får chansen att växa upp rätt fort här. Jag har redan slutat leta efter hennes mamma i anletsdragen, och önskar att hon fick chansen att fylla ut doktorrocken i roll som räcker lite längre än den i den förskräckliga och snabbt nedlagda Off the Map.

 

Made in Jersey på CBS kan man med fördel helt skippa. Istället för att se detta helt fantasilösa projekt – där en ung kvinnlig jurist från New Jersey försöker jobba sig upp på snofsigt advokatkontor inne i stan – kan man se om och njuta av filmen Working Girl.

 

Last Resort på ABC är helt klart höstens bästa pilot. Precis som Awakes inledande avsnitt tvingas man här att verkligen skärpa sig för att hänga med. Tempot är högt, manuset sitter som en smäck, skådisarna levererar på ett närmast hemtamt sätt. Förutom Andre Braugher, född att spela ubåtskapten, finns här många andra bekanta ansikten att glädja sig åt. Sott Speedman (Felicity) känns helt självklar i rollen som kaptenens närmaste man, och Daisy Betts snäppet under honom, är också riktigt engagerande ( och imponerade på mig redan i Persons Unknown.) Ju mindre jag skriver om handlingen desto bättre, men militäraction är en svår genre, så mycket är gjort. I Shawn Ryans trygga händer – mannen som skapade The Shield – är intrycket dock att man inte behöver oroa sig. Förutom att seriens första avsnitt känns väldigt påkostad, står klart att tittarna kommer att få en högoktanig resa sig till livs även fortsättningsvis. Hur länge är svårt att säga – kanske blir det pannkaka – men i så fall en mycket underhållande sådan.

 

I nästa del av genomgången kommer jag att ägna mig åt bland annat Revolution, Nashville och 666 Park Avenue.