Weird Science
Sitcomlistan 29/10-2/11: Inget kul med Halloween-vecka

2012-11-05  

Ganska lättglömd vecka, med en massa riktningslösa Halloween-plottar. Ingen serie var riktigt på topp, så ställ mig inte svars för den inbördes ordningen (förutom att Happy Endings är långt efter allting annat; det var ett riktigt bottennapp till avsnitt).

Nästkommande två helgen är jag bortrest och kommer inte kunna varken blogga eller kolla på teve. Det är möjligt att jag inte hinner kolla ikapp till helgen efter det heller. Det känns som ett bra tillfälle att utvärdera lite. Jag upplever inte att gensvaret har varit enormt, det tar med tid än jag hade tänkt att blogga varje vecka, och jag har inte varit jättenöjd med resultatet. Är det värt besväret? Tyck gärna om det i kommentarerna.

30 Rock
(NBC, S07E05, ↑)

Upplösningen på den tvådelade valrörelsestoryn fungerade betydligt bättre. Framför allt för att debatten för att vinna Jennas röst var väldigt rolig, och skämten över huvud taget lite vassare. Sidoplottarna med Kenneth respektive Pete tillförde i och för sig inte så mycket.

The Mindy Project
(Fox, S01E04, ↓)

The Mindy Project kan luta sig mot Mindy och Danny, även om ensemblen i övrigt är ett problem. Här bär de upp var sin halva av ett charmigt avsnitt. Jag bryr mig inte om sportadvokaten som Mindy dejtar, och inte särskilt mycket om Bill Hader som hennes ex (även om de hade en bra scen ihop) men jag bryr mig om hennes försök att hitta rätt i livet. The Great Pumpkin-parallellerna (för övrigt ett snyggt sätt att variera det urtråkiga Halloween-temat) handlar ju om mycket mer än en dejt med en kille som både vi och Mindy vet kommer att vara ute ur bilden om några veckor.

Jag bryr mig om Danny också. För att han är som ett litet barn som inte kan dölja sina känslor. Han är en intressant twist på en maskulin arketyp, lite på samma sätt som Ron Swanson (även om rollen än så länge inte förtjänar en sådan jämförelse i övrigt).

New Girl
(Fox, S02E06, ↓)

Ett lite spretigt avsnitt utan de riktigt vassa ögonblicken. Det gick lite plötsligt när Nick skulle in i spökhuset och varna Jess, men därifrån gillade jag slutet − både Nicks sammanbrott, Schmidts omvändelse (och vansinniga kostymbyte) och det oundvikliga slutet på Jess KK-relation. Winstons lilla del av handlingen funkar förstås sämre, för att Winston är så mycket sämre etablerad som rollfigur. Att han fick större plats än vanligt är kanske en anledning till att avsnittet kändes splittrat.

Raising Hope
(Fox, S03E05, ↑)

För andra veckan i rad tar Raising Hope ett rejält kliv framåt, och som av en händelse sammanfaller det med ett avsnitt helt utan Maw Maw. Det är alltid oemotståndigt när serien ger fritt spelrum för Burts naiva nyfikenhet på livet. Förvecklingarna mellan Jimmy och Sabrina fungerade också bra, med untantag för Jimmys överdrivet tramsiga intrigerande mot slutet.

Raising Hope har stryrkor. Det gäller bara att serien utnyttjar dem, istället för att försöka överträffa sig själv i äckliga gags.

Suburgatory
(ABC, S02E03, ↑)

Tre saker gjorde det här avsnittet. H. Jon Benjamin som Dallas lifschoach. Ryan Shaes oneliners, som Parker Young levererar med grym deadpan-tajming (definitivt bara en tidsfråga innan den grabben får större och bättre roller). Och fantastiska Cheryl Hines i en fin slutscen med George. Dallas narrativa båge är ganska lustig: hon utvecklas från att vara en karikatyr till att bli en riktig person. Om man bortser ifrån den bakvända sitcom-logiken i det, är det både lite rörande och riktigt intressant att följa. Hennes arc är egentligen den enda i Suburgatory som jag bryr mig om − till stor del för att Hines är så bra.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E02, ↓)

Det Don’t Trust The B får höga betyg i är självförtroende och experimentlusta snarare än hantverksskicklighet. Det händer allt möjligt i det här avsnittet, och långt ifrån allt fungerar. Chloes totala brist på proportioner i ränksmideriet gör det tydligt att hon är Barney Stinsons arvtagare i sitcomuppställningen nu när HIMYM går i graven (om DTTB inte hinner före, det vill säga…)

Ben and Kate
(Fox, S01E06, →)

Jag är som bekant rätt förtjust i Dakota Johnson som Kate, men hennes kärleksliv? Det engagerar mig inte allt, särskilt när grabbarna serien kopplar ihop henne med i det här avsnittet ser exakt likadana ut. Att plocka in klonade snyggingar som kärleksintressen för huvudrollfigurerna känns generellt sett som feltänkt casting. Det blir varken relaterbart eller kul.

Happy Endings
(ABC, S03E02, ↓)

Några enstaka bra repliker och scener. Men: Alldeles för mycket galna upptåg, i ett hysteriskt tempo, helt utan chans för tittaren att relatera till eller känna med rollfigurerna. Det här avsnittet av Happy Endings var ett bra exempel på hur man inte ska göra sitcom.

Uppehåll den här veckan:
Parks and Recreation, The Office, Go On

Nedlagda eller dödförklarade:
Animal Practice, Up All Night

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your MotherLast Man StandingMalibu County

Har inte haft premiär:
Whitney (14/11), Community (7/2)

Sitcomlistan 1/10-12/10: Ben and Kates subtila sentimentalitet

2012-10-15  

Nytt för den här veckan! En liten pil som visar om jag tycker att serien har varit bättre eller sämre än sist.

Ben and Kate
(Fox, S01E02-03, ⇗)

Tre avsnitt av Ben and Kate så här långt, och det har funnits ögonblick i vart och ett av dem som har gjort mig genuint känslomässigt berörd.

Det beror till stor del på att Dakota Johnson och Nat Faxon är fantastiskt bra. Båda två har en förmåga att hitta precis rätt tonläge för seriens vardagliga, allmänmänskliga sentimentalitet. De är dessutom väldigt roliga tillsammans. Bara den underbart bisarra dialogen i andra avsnittets cold open är ju nog för att man ska vilja se mer av Ben and Kate.

Särskilt Dakota Johnson har fullständigt knockat mig med sin kombination av komisk timing och romcommigt avig charm. Tjejen är 23, och om hon inte är en framtida superstjärna är det något fel på Hollywood.

Att de två, som seriens kärna, är så bra gör att Ben and Kate kan jobba med sina övriga beståndsdelar i lugn och ro. Jag är inte övertygad av Lucy Punch och Echo Kellum som syskonparets bästa polare, och det känns som att det finns ytterligare en växel i manusförfattandet. Det är den sortens brister som man räknar med hos en ny sitcom. Mer än något annat får de mig att se fram emot att Ben and Kate ska bli ännu bättre.

New Girl
(Fox, S02E03-04, ⇒)

Schmidt låtsas vara en Romney − och det är den sortens smarta men enkla storykoncept, den sortens känsla för rollfigurerna, som gör att New Girl får ut så otroligt mycket av Schmidt, Nick och Jess (ja, Winston är fortfarande där mest för att hålla dem sällskap).

Nick känner sig utnyttjad av Jess − och deras relation gör allt starkare anspråk på att ha den mest trovärdiga och intressanta will-they-won’t-they-dynamiken på en evighet. Vänskapen, bråken, den uttalade sexuella och romantiska spänningen — men serien har haft ett otroligt tålamod och varit rollfigurernas trogna. Inga konstlade yttre förvecklingar som ger deras kärlek förhinder. Nick och Jess har den relation de har för att de är dem de är.

Schmidt och Jess ålderskrisar, på olika sätt − men avsnittet med 21-åringarna som flyttar in i grannlägenheten var ganska lättglömt. Nicks practical joke är en ganska oraffinerad b-story för att vara New Girl, och funkar bara för att Jake Johnson spelar varje liten nyans i Nicks buttra livskrisande så otroligt bra. Och Winston är också med.

30 Rock
(NBC, S07E01-02, Ny)

En och annan kritiker kallade 30 Rocks säsongspremiär ett klassiskt avsnitt av långköraren, som ju gör sin sista säsong den här vintern. Jag såg inte riktigt samma kvalitéer där, men veckans avsnitt var strålande. Samtliga tre handlingsspår var på pricken, med metaparodin på valrörelsedriven humor som höjdpunkt (även om det bara vara den näst bästa satiriseringen av den amerikanska valrörelsen som underhållningsindustri den här veckan − den bästa finns här.)

Det här ju sista chansen för Tina Fey och hennes team att göra något riktigt bra med sin serie. Det vore väldigt kul om de gör det bästa av den.

Parks and Recreation
(NBC, S05E03 ⇒)

Jag känner fortfarande lite försiktigt på den här Parks & Rec-säsongen, försöker lista ut vad jag tycker om den. Leslies entusiasm är alltid en bra grund för ett avsnitt, och samspelet med Tom är fint (och nånting som serien har tappat bort litegrann i perioder − Amy Poehler och Aziz Ansari har alltid funkat bra ihop).

Så jo, det tredje avsnittet var nog det bäst hittills i höst, utan att övertyga mig helt och hållet om att serien inte har passerat sin topp. Gillar jag Ron Swansons begynnande flört med Xena − Krigarprinsessan? Ja, det tror jag att jag gör. Hon känns som en bra tjej för Ron.

The Mindy Project
(Fox, S01E02-03 ⇘)

Det är ett klassiskt sätt att bygga upp en sitcom: börja med att etablera huvudrollfiguren, fortsätt med att vidga fokus till resten av ensemblen. The Mindy Projects fantastiska pilotavsnitt var nästan bara Mindy. I avsnitt två och tre lägger serien i stor utsträckning pilotens styrkor åt sidan för att hitta sig själv som arbetsplatskomedi. Det är nödvändigt för att serien ska fungera framåt − en sitcom måste kunna bygga handlingen på mer än en stark rollfigur. Men än så länge är det bara Mindy och Danny Castellano som fungerar fullt ut. Det kan lossna snabbt, som det gjorde med Nick och Schmidt i New Girl, men det är definitivt en utmaning för den här serien, som jag fortfarande har höga förhoppningar om.

Go On
(NBC, S01E05-06 ⇗)

Jag tycker mer och mer om Go On för varje gång serien träffar rätt. Det händer inte hela tiden, inte ens i varje avsnitt. Men emellanåt får serien sitt galleri av seriefigurer och komiska arketyper att ge uttryck för ett verkligt, mänskligt känsloliv. Och då blir stödgruppen en engagerande liten gemenskapsfantasi, och de små berättelserna om att hantera sorg riktigt rörande. Det är inte lika inspirerat och egensinnigt, inte lika mångbottnat, inte ens i närheten av Community. Men just där, i förmågan att skapa en liten dysfunktionell men välkomnande bubbla som man vill vara en del av i 21 minuter, finns det likheter.

The Office
(NBC, S09E03 ⇒)

Gammal god form på cold open-sprattet, och oväntat fint samspel mellan Pam och Catherine Tates rollfigur (vars namn jag fortfarande inte har snabbt tillgängligt i huvudet). Regional manager Andy Bernard är fortfarande ett problem. Är det verkligen trovärdigt att Jim skulle smyga med sina nya planer för Pam? Kanske. Jag köper att han känner sig osäker inför beslutet och att det liksom blir på allvar när han berättar för sin fru. Men att det här ska bli någon slags konflikt dem emellan? Det känns en aning konstruerat.

Animal Practice
(NBC, S01E03-04 ⇒)

Jo, det är i någon mening ett slöseri med tid att skriva veckovisa uppdateringar om en medelmåttig sitcom som inte har en chans i världen att överleva säsongen. Men vad tusan − jag gillar Animal Practice. Inte med någon större övertygelse, men tillräckligt mycket för att fortsätta titta tills NBC kommer med yxan.

Animal Practice stora behållning, förutom att Justin Kirk lufsar omkring och är sardonisk, är att Bobby Lee gör Dr Yamamoto till en riktigt vass pajasfigur. Det han gör är mer klassisk sitcom än något vi är vana vid att se i en modern single cam-komedi, men han gör det med sådan geniun entusiasm att man har överseende med de mer överdrivna clownerierna.

Men visst, även om Animal Practice rör sig i rätt riktning är det här en serie som kommer att vara lätt att glömma när den, väldigt snart, försvinner från tablån.

Raising Hope
(Fox, S03E01-02, Ny)

Jag vet inte riktigt vad som hände efter »Jimmy’s Fake Girlfriend«, avsnittet i mitten av Raising Hopes andra säsong som är seriens överlägset bästa. Det är som att all inspiration, känsla och kreativ energi gick åt till de 20 minuterna perfekt tillskruvad sitcom-värme. Sedan dess har Raising Hope skruvat för hårt och värmt utan övertygelse. Höstens två första avsnitt är ett Jimmy-och-Sabrina-centrerat avsnit som saknar alla kvalitéer som gjorde »Jimmy’s Fake Girlfriend« så bra, och ett Maw Maw-avsnitt. Maw Maw har aldrig varit en av anledningarna till att jag kollar på Raising Hope − bara en av anledningarna till att jag aldrig kollar på den medan jag äter.

Up All Night
(NBC, S02E03-04, ?)

Jag får återkomma om Up All Night i nästa vecka. Tiden räckte inte riktigt hela vägen den här helgen. Och det återstår ju att se om Up All Night får fler än de 13 avsnitt som är beställda för den här säsongen. Diskutera gärna avsnitten ni som har sett dem.

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Suburgatory (17/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)