Weird Science
Rappa, roliga, romcom-besatta Mindy

2013-02-21  

Om Leslie Knope från Parks and Recreation är min snälla bästis som jag gråter ut hos och litar på i vått och torrt är Mindy Lahiri från The Mindy Project min roliga bästis jag går ut och partar med och dagen efter ligger bakfull och kollar på You’ve Got Mail med.

The Mindy Project är en komedi skapad av, delvis skriven av, producerad av och huvudrollsspelad av Mindy Kaling. Inga klockor? Kelly Kapoor då? För även om hon haft lite mindre roller i filmer (40 Year Old Virgin, till exempel) är det som den Ryan– och internetshoppingbesatta kontorskollegan Kelly i amerikanska The Office som Mindy Kaling är mest känd. Mindre känt är det tyvärr att hon även, vid 24 års ålder blev manusförfattare för samma serie, yngst, och enda kvinnan i skrivargänget. Till slut kunde hon skryta med Emmynominering för avsnittet där Jim och Pam gifter sig och hon blev både regissör och exekutiv producent av många avsnitt.

Men alla som fortfarande följer The Office vet att Kelly lämnade serien då hon drog iväg med en doktor. I verkligheten var det som drogs iväg i själva verket en pitch på Kalings alldeles egna serie.

Samma dag som Kalings mamma dog plockades hennes serie upp av Fox (först under titeln It’s Messy, gåshud av fasa, tack för namnbytet). The Mindy Project är en komedi om gynekologen/barnmorskan (samma yrke som Kalings mamma hade) Mindy Lahiri. Besatt av romcoms med lyckliga slut blir hon ständigt besviken av de söta men ruttna rövhål till karlar hon träffar.

Jaja, buuuuu vad klyschigt, säger ni, är hon intresserad av skor och äter glass när hon blir dumpad också…  Jo, men det är faktiskt svinaroligt!

Kaling är så pricksäker, replikerna levereras bara bam-bam-bam och i alla scener hon är med måste man vara på helspänn för att inte missa en enda kvickhet. Därför ser jag nu alla avsnitt som hittills har gått en gång till. Och scenen där en gästande Ed Helms rullar nedför en jättelång trappa, den har jag sett uppåt en fem, sex gånger. Ja här ser ni ett fan of ye olde trapptrillning! När Mindy försöker sitta värdigt i en ärtsäck är det Papphammar på hög nivå och jag skrattar högt.

Jag gillar verkligen att hon dessutom är en kompetent yrkeskvinna och inte en klåpig Bridget Jones rakt igenom (inget ont om Bridget annars!). Hon förlöser barn och läxar upp manliga kollegor som går bakom ryggen på henne på samma beslutsamma sätt. Scenen där hon stolpar upp till de holistiska flum-barnmorskorna (som spelas av de indiefilmskapande bröderna Duplass) och skäller ut dem efter noter är en favvoscen.

Antydan om att det kommer/borde bli något mellan den oförskämde och bittre kollegan Danny (Chris Messina) och Mindy håller spänningen uppe, och vi kan bara hoppas på att de har vett nog att dra ut på det några säsonger (tänker på Julias will they or wont they-resonemang angående New Girl och hur spänningen ofta försvinner ur serien när paret väl fått ihop det). Tills dess har Mindy det nog inte jättetråkigt då bland annat Bill Hader, Seth Rogen, BJ Novak och Ed Helms (Mindys kompisar i verkligheten) spelar hennes olika dejter.

Det är ett par saker jag inte gillar: piloten, pratet om vikt (även när det görs roligt som här), att det trots kul biroller nästan bara är så där fnitterkul i scener med Mindy själv och en scen var direkt hemsk: då Mindy byter ut sin galna härliga knallröda paljettklänning till en svart urringad liten svart bara för att (den ofta lite för taskiga) Danny insisterar på det innan de ska på dubbeldejt. Väldigt Sova med fienden.

Serien har fått blandade reaktioner men mest beröm och de flesta anser liksom jag att The Mindy Project kanske började trevande men att den bara blir bättre.

Kaling har annars fått kritik för att hennes författarstab består av vita män. Ja, för bara för att hon är kvinna av indiskt ursprung så är det tydligen framför allt hon som ska få skit för detta, inte så mycket de vita männen som anställer de andra vita männen, de behöver tydligen inte få uppmaningar om att tänka på mångfald. Jämför med Lena Dunham som också tydligen har större ansvar än alla andra i the biz att ha med karaktärer som inte är vita.

Lilla multitaskande underbarnet Kaling har också skrivit en bästsäljande biografi och har en charmig blogg om sig själv, The Concerns of Mindy. Här berättar hon om sin kärlek till kristallkronor (»buying one is like looking for a dope necklace for your ceiling« ) och hon försvarar sitt köp av soffkuddar som tillsammans stavar ordet L.O.V.E: »Yeah, it spells love. Yeah, I’m a fan of love. You want to give me shit for publicizing my love of love. Fine, go ahead, mean fascist.«

Kaling berättar i bloggen apropå att skriva manus för The Office att det är ett litet helvete att skriva för en annan förlaga: »there’s legions of smug Anglophilic acquaintances and reviewers who couldn’t possiby stand to live in a world where anyone might deign to remake their beloved British show.«
(Aargh! Träffad! Innan jag blev blixtkär i US-versionen förstås.)

Är inte det avväpnande så säg! Kalin erkänner därefter utan omsvep att hon var tvungen att se brittiska The Office textad, för hon förstod inte 30 procent av språket.

Jag hade velat påstå att jag har en girl crush på Mindy Kaling om det inte hade varit för att hon sagt:

»I hate it when people say »girl crush«.  No one’s gonna think you’re a lesbian if you just say crush.«

Sitcomlistan, 23/8-30/8: The Mindy Project börjar gåshudsbra

2012-10-01  

Den amerikanska tevesäsongen började officiellt i förra veckan, och den här veckan börjar sitcomsäsongen på Weird Science! Jag kommer att skriva (åtminstone nästan) varje måndag om den gångna veckans sitcomavsnitt. Jag tittar inte på allt, men jag tittar på mycket, och förhoppningsvis kommer det finnas något kul att diskutera varje vecka.

Den här premiärveckan blir det lite mer omfattande än det kommer att bli längre fram. Dels för att några serier tjuvstartat och redan sänt ett par avsnitt eller fler. Dels för att nya serier har haft premiär som kräver lite extra uppmärksamhet.

Jag tänkte från början göra en topp 10-lista, men jag tror att det blir för omständigt. Istället kommer jag att skriva om de serier jag har sett under veckan, från bäst till sämst. Längst ner, för komplettismens skull, noterar jag de serier som jag inte kollar på för närvarande, och de som inte har haft premiär ännu.

OK, då kör vi väl i gång.

The Mindy Project
(Fox, S01E01)

Ni som har läst det jag har skrivit om The Office genom åren vet att jag är ett stort fan av Mindy Kaling. Hon skrev The Injury, som jag håller som seriens bästa någonsin. Hon skrev Niagara, avsnittet med Jim och Pams bröllop, som var ett av de sena säsongernas höjdpunkter. Samtidigt var hon grovt underunyttjad som en av seriens mest effektiva birollfigurer. Kaling har en fantastisk, väldigt oansträngd komisk timing och en närvaro som stjäl uppmärksamhet. Hon har dessutom en rätt intressant bakgrund och utgångspunkt för en komiker (lyssna till exempel på intervjun hos Mark Maron, den rekommenderas). Jag såg helt enkelt väldigt, väldigt mycket fram emot att Mindy Kaling skulle få ge sin begåvning utlopp i en egen sitcom.

Och jag älskade The Mindy Projects pilotavsnitt! Det här är verkligen Mindy’s projekt, förankrat i hennes perspektiv och erfarenheter. Seriens Mindy Lahiri är gynekolog, precis som verkliga Mindy Kalings mamma. Det är tydligt att det är en miljö som är vald för att Kaling känner den väl, inte för att någon på Fox tyckte att det kändes hett med gynundersökningar den här hösten. Kalings alter ego är omedelbart greppbar som rollfigur − inte för att hon är en arketyp utan för att hon känns tredimensionell, för att detaljerna i Kalings porträtt är levda, och ärligt skildrade.

Piloten har ett klassiskt premissetablerande narrativ, men ett elegant sådant, och det är inte i de breda dragen som Mindy Project briljerar, utan i utförandet, i detaljerna. Avsnittet får sitt klimax i en gåshudsstark montagescen där Mindy sticker från sin dejt, springer barfota till sjukhuset, byter om till operationskläder och genomför en förlossning. Det är delvis den inspirerade musiksättningen − M.I.A:s Bad Girls − som gör det, men också detaljerna i foto och klippning när Mindy byter om från dejtsnygg till yrkeskvinna. Huvudrollfigurerna i sitcomserier är ofta framgångsrika yrkesmänniskor, men det är sällan man får en känsla av att deras jobb verkligen är på allvar. Det är en otroligt bra scen, och den etablerar så mycket av personligheten hos en rollfigur som började avsnittet i fyllecell efter sin expojkväns bröllop

Det är livsfarligt att få för stora förväntningar på en serie efter pilotavsnittet. Men jag har dem ändå — det här är för bra, och Mindy Kaling för begåvad både som manusförfattare och som komisk skådespelare, för att The Mindy Project inte ska bli en ny favorit.

New Girl
(Fox, S01E01-02)

Förra årets bästa nya sitcom fortsätter ungefär där den slutade, med väl utvecklade handlingsförlopp och effektiv rollfigursbaserad humor för Jess, Schmidt och Jake… och Winston är också där. Säsongens två första avsnitt är inga klassiker, men New Girl har blivit en väldigt jämn serie, som dessutom vet var den har sina komiska resurser. Förvecklingarna kring Jess utspårade dejtande den här veckan påminner om avsnittet med den trekantskåte vaktmästaren från säsong ett, och är tramsiga på en nivå som de flesta serier inte hade varit i närheten av att hantera utan att kvalitetskollapsa. New Girl gör det frejdigt, ohämmat och med total kontroll. Och det blir skitroligt, utan ett uns av underliggande substans. New Girl gör under bältet så bra att man inte ens reflekterar över att det är en ganska stor del av seriens register.

Ben and Kate
(Fox, S01E01)

Det märks att Ben and Kate till stor del är baserad på serieskaparen Dana Fox egna erfarenheter. Precis som The Mindy Project har den en slags uppriktighet i vad den vill berätta som är påtaglig trots sitcomformatets alla nedslipade hörn.

Ben and Kate handlar om ett syskonpar som växt upp med ständigt grälande föräldrar och fått uppfostra varandra. Piloten etablerar förutsättningarna direkt: Kate växte upp för snabbt, och Ben växte inte upp alls. Nu har hon en femåring och han kan dyka upp mitt i natten klädd i hockeymask med ett trumset i baksätet.

Det är inga komplicerade grejer. Styrkan ligger delvis i en stark personkemi mellan Ben (Nat Faxon), Kate (Dakota Johnson) och dottern Maddie. Dakota Johnson som seriens fasta punkt är riktigt bra − det skulle inte förvåna mig om hon är en av säsongens breakout-stjärnor när vi summerar framåt våren.

Och som sagt: Ben and Kate har dialog, och bredare än så, ett samspel mellan rollfigurera, som känns förankrat i någon slags verklighet. Även när pilotavsnittets handling är sitcommig och full av galna upptåg.

Det är svårt att säga säkert efter bara ett avsnitt, men jag tror att Ben and Kate kan bli riktigt bra.

Parks and Recreation
(NBC, S05E01-02)

Parks & Rec har nått en punkt i en seriens livstid när man kan förvänta sig att kvaliteten börjar svaja, för att så småningom störtdyka. Det är nästan omöjligt att föreställa sig i det här fallet — jag håller ju Parks & Rec som den som helhet starkaste network-sitcommen över huvud taget de senaste fem åren. Men säsong fyra spretade en del, och höstens två första avsnitt är lättglömda. Den här veckans b-story med Bens och hans Washington-praktikanter var nog det minst lyckade jag kan minnas att serien har gjort sen säsong 1. Cameos från John McCain och Olympia Snowe i säsongspremiären var mer plojigt än kul.

Jag tänker inte dra några förhastade slutsatser, och jag kommer hålla alla tummar jag har för att det här bara är en tillfällig svacka, men det är svårt att inte bli lite orolig.

Go On
(NBC, S01E01-04)

Det är så lite som krävs för att jag ska gilla Go On utan förbehåll. Bara en liten nedtoning. Särskilt av Matthew Perry, som ju kan spela innerligt och nedtonat, och vara rolig på samma gång. Här faller han in, inte alltid men lite, lite för ofta, i det gamla, trygga chandlerska överspelet. Jag antar att det är vad som förväntas av honom. Den version av Go On som man skulle kunna bli riktigt entusiastisk över blir inte den sitcomhit som NBC så desperat behöver. Det blir nog, å andra sidan, inte den här versionen av Go On heller.

Men det är en småmysig, småsorglig bagatell som kan bli ännu bättre om manusförfattarna (och Perry) kan få arbetsro och bygga upp ett självförtroende. Bitvis är de fyra avsnitten som har sänts så här långt riktigt engagerande. En sitcom om en stödgrupp för människor i sorg är ju trots allt betydligt mer intressant än en sitcom om en apa, för att ta ett osökt exempel. Här finns ambitioner att båda ta ämnet på allvar och att göra något vettigt med rollfigurernas utveckling och samspelet dem emellan. Jag är inte helt utan hopp om Go On.

The Office
(NBC, S09E01-02)

Herregud, säsong nio. Tack och lov blir det här den sista, och Greg Daniels som sjösatte den amerikanska versionen av The Office är tillbaka för att ta den i hamn med någon slags värdighet intakt. Bortsett från öppningsavsnittet var förra säsongen en enda lång eländig baksmälla efter Steve Carrells avsked. Nu är Robert California borta, och Daniels verkar satsa på att gå tillbaka till rötterna. Nu ska vi få ett tillfredsställande slut på historien om Jim och Pam, och det mer än något annat är nog den här säsongens existensberättigande. Ett par nya ansikten på kontoret, och en bisarr hatsexuell spänning mellan Dwight och Nellie Bertram, är mest utfyllnad. Mest orolig är jag för hur Daniels ska hitta något vettigt att göra med Andy och Erin. Så är långt har Andy tenderat åt självomedveten passiv-aggressivitet som chef, och det är inte särskilt kul.

Så visst, det finns problem kvar att lösa, men det känns ändå lite som att The Office har hittat fotfästet igen.

Up All Night
(NBC, S02E01-02)

Jag gillar fortfarande samspelet mellan Christina Applegate och Will Arnett. Att serien har rebootat deras omgivning i säsong 2 känns mest som ett steg åt sidan, för att inte säga bakåt. Luka Jones som Reagans bror är ny ordinarie rollfigur, och gör inte så mycket väsen av sig så här långt. Han är mest avslappnat snubbig och soft. Avas show har lagt ner (uppenbarligen ville serieskaparna, eller NBC, slippa arbetsplatsmiljön). Men det har löst några problem med hur serien ska använda Ava, och på köpet har de tappat Missy, som trots allt var en ganska charmig birollfigur.

Frågan är hur länge man orkar vänta medan Up All Night trevar efter ett upplägg som håller för mer än enstaka starka avsnitt.

Animal Practice
(NBC, S01E01-02)

Jag är ett stort fan av Justin Kirk och ett ännu större fan av apor, men jag är inte övertygad av kombinationen.

Animal Practice, med Kirk som butter veterinär och apan från Community och The Hangover 2 som hans sidekick, har en del bra beståndsdelar. Kirk är ju egentligen alldeles för bra för en high concept-sitcom på NBC. Resten av rollbesättningen funkar också bra. Serien har en irriterande tendens att klippa till apan för billig komisk effekt, men den är ingen fullständig katastrof (det är en väldigt begåvad apa).

Animal Practice problem är snarare att den är lite för ljummen. Det finns ingen laddning, och det verkar inte pågå särskilt mycket under ytan. Premissen, att Justin Kirks rollfigur älskar djur men hatar människor, är tänkt att skapa nån slags narrativ spänning, men manusförfattarna sticker hål på den alldeles för snabbt. De kan ju inte låta sin huvudrollfigur gå omkring och verka osympatisk.

Om Animal Practice vågar släppa sargen och hitta sätt att engagera är det inte omöjligt att den kan bli en rätt fin liten sitcom. Så länge är den inte värd mer än en axelryckning.

How I Met Your Mother
(CBS, S08E01)

Ted är outhärdlig. Barney är en tröttsam seriefigur. Skämten om att Marshall och Lily har blivit småbarnsföräldrar är så lata och enformiga att man zonar ut fullständigt så fort de är i bild. Skämten i övrigt är billiga, hafsiga och emellanåt rent stötande.

Framför allt: härvan av idiotiska relationsintriger som manusförfattarna har snärjt in sig i får alla inblandade att framstå som så hysteriska och verklighetsfrånvända att man undrar om HIMYM i själva verket är en förklädd skildring av ett utbrott av masspsykos. Hur många gånger kan en och samma serie basera sina storyförvecklingar på att någon blir lämnad vid altaret? Hur kan så lite av vikt och så mycket infantilt flams hända på så många tidsplan samtidigt?

Jag tänkte verkligen härda ut med How I Met Your Mother till det bittra slutet, men efter den här säsongsinledningen undrar jag om jag har tillräckligt mycket av självplågare i mig för att det ska vara möjligt.

Jag kollade inte på:

2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men

Har inte haft premiär:

Raising Hope (2/10), 30 Rock, (4/10), Suburgatory (17/10), Community (19/10), Whitney (19/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11),