Weird Science
Hellre Carrie än Lady Mary och Hannah

2012-12-26  

Efter att jag sett klart tredje säsongen av Downton Abbey har jag seriens catchphrase och butlerns eviga »problems with the new footman« ringande i öronen. Ett återkommande problem för honom, tydligen. Mitt största problem är att jag ogillar seriens främsta huvudpersoner så mycket att jag löper risk för blodpropp. »Problems with the new aristocracy«, snarare, i mitt fall.

De första två säsongerna kunde jag se med den förälskades milda blick och därmed förlåta intrigens Falcon Crest-nivå och Lady Marys allmänna äktenskapsidioti. Misstag gör vi alla i ungdomen. Men det hela sjönk ju sedan till Rederiet-nivå för att nu vara tillbaka i trevlig Falcon Crest-anda igen och alltså borde jag vara nöjd. Men i nyktert tillstånd kan jag numera inte se Lady Mary som annat än jobbig, världsfrånvänd och i behov av en hurring hur mycket jag än försöker. Jag känner inte med henne. Lady Edith kan jag ändå, i viss mån, få någon slags stackars lilla rika flicka-sympati för. Jag uppfattar henne som seriens mesta underdog och en sådan vill man ju alltid heja på. Lady Sybil har alltid sin höga moral och sin besvarade kärlek att falla tillbaka på. Lady Edith bara en väl grundad bitterhet som bara växer tillsammans med känslan av att alla springer om henne. Jag kan, i viss mån, sympatisera.

Sedan ser jag klart Girls på ren trots (jag gillar den inte heller och avskyr tjejerna i den) och blir sängliggande av trötthet. Nostalgisk också, och längtar tillbaka till den bekymmersfria tiden med Sex and the City då huvudpersoner var tillrättalagda och roliga och löste det mesta med en gruppkram.

För även om karaktärerna i Sex and the City var äldre än mig då det begav sig, hyfsat irriterande tunna på sina håll, så kunde jag ändå mycket lättare identifiera mig med dem. Ja, för att de var just endimensionella och därmed lätta att tillskriva egenskaper, säger den skeptiske.

Avbryt inte, säger jag då. Vad jag menar är att i både Downton Abbey och Girls finns faktiskt ett identifieringsproblem. I båda fallen har man försökt att göra karaktärerna inte bara komplexa utan också ge dem svärta. Lady Marys snedtramp med en viss diplomat, till exempel, och vit mans börda. Nej, rättelse: vit aristokratkvinnas börda. Hannahs uppvaknande i en kall och hård värld vi andra kallat verklighet ganska länge nu. Men har man kanske, i detta nymodiga försök att ge karaktärer flera lager, kanske brett på lite för mycket? För jag hittar ingen kärna, inget att tycka om. Faktiskt hittar jag inte så mycket alls utom förvuxna bebisar som sluppit ta snavar för någonting alls länge nog nu. Vad är det jag missar?

Jag är en Charlotte men en hälsosam dos Samantha. Detta vet jag med säkerhet. I Downton Abbey är Ms Hughes, den gamla gråhåriga hushållerskan, den enda jag eventuellt skulle kunna se mig själv liknas vid. Hos det halvt streetsmarta, halvt fårskockliknande gänget downstairs snarare än hos de uppbröstade anomalierna upstairs definitivt men ändå med visst personalansvar. Ja, jag är väl Ms Hughes då men det är ju inte på långa vägar lika kul som att vara en Charlotte. Och hon var ändå den rigida av dem!

I Girls avskyr jag allihop. Om någon jämförde mig med någon av tjejerna skulle den redan nämnda hurringen delas ut. Vem vill vara en tjurig, trulig, oresonlig egoist står med händerna i kors och lyssnar på Feist medan livet och alla möjligheter tickar förbi?

Serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham har presenterat Girls som ett slags osminkad Sex and the City. Det är så här det verkligen ser ut, tjejer och killar. Okej, hur ser den ut då? Den är rätt tom, ihålig, ointressant och allt annat än vad som känns äkta om du frågar mig. I Sex and the City (nu slutar jämförelserna) fick man ändå ganska tidigt köpa att det rörde sig om en fantasivärld, en amerikansk dröm och ett enda långt retuscherat vykort från New York. Brudarna hade å ena sidan fantastiskt overkliga problem som vilket party man bör gå på, men också väldigt verkliga sådana som cancer, barnlöshet och ensamhet. Och ja, man fick se dem jobba också även om det var låtsasjobb på viss nivå. Men i en säsong har Carrie verkliga pengaproblem och i en annan är det Mirandas omänskligt grymma jobbtimmar som pajar förhållandet med Steve. Men framför allt har tjejerna kul ihop, gillar varann och skulle vara roliga att hänga med. Alltså, vem i hela världen vill hänga med Girls-tjejerna? Och hängde jag med Lady Mary skulle jag förvandlas till Branson av ren överlevnadsinstinkt och det vill vi ju inte, naturligtvis.

Girls påstår sig ha verkliga avsändare, till skillnad från Sex and the City. Alltså blir ju tonen annorlunda och förväntningarna likaså. Girls handlar om hur dessa »flickor« (bebisar) måste klara sig själva. För Hannahs del innebär det att klara sig utan att hennes föräldrar betalar hennes hyra. I Downton Abbey handlar det om att Lady Mary ska hitta en make med pengar. Jag är ledsen men jag bryr mig inte. Dessa »problem« är löjliga.

När Hannahs föräldrar talar om för sin vuxna dotter att hon måste börja tänka på att försörja sig själv blir hon tjurig och sur. Precis som Lady Mary när Matthew vägrar ge henne sina arvepengar till en början. Plötsligt står både Hannah och Lady Mary inför en situation vi ska förväntas sympatisera med. De har fått navelsträngen bortklippt, något har ryckt bort mattan från under deras fötter. Men herregud, det var väl ändå på tiden?

Ja, jo. Men Lady Mary levde ändå i en annan tid under andra konventioner. Hon är ju en överklassdam och då förväntas man vara försörjd.

Kanske det, men det betyder inte att hon har mina sympatier. Eller att jag förstår henne när hon tjatar och tjurar till sig Matthews pengar. Eller att jag ska orka bry mig. Då uppskattar jag Lady Edith mer som i mångt och mycket har ännu mer gemensamt med Hannah i Girls. De sörjer bittert sitt tilltänkte, dystra öde som singelkvinnor utan större utsikt för giftermål utan att för en sekund reflektera över de privilegier de faktiskt har. Mer ärligt ändå, kan jag tycka. Jag känner igen den sortens personer mer än Lady Mary-sorten. Och då känner jag mer med poor old Charlotte som fick sig sin perfekta drömprins helt enligt hennes Upper East Side-konventioner men som vidade sig vara oförmögen att ge närhet. Också helt enligt rådande Upper East Side-konventioner. Se? Same same but different.

En genusgrej nu bara också, killarna i dessa serier har jag inte mycket större sympati för heller men det är inte de jag upplever som seriens huvudkaraktärer. En stor höjdpunkt i Downton var till exempel när Matthews skjorta försvann och han nödgades (nödgades!) äta middag i en smokingskjorta. Jag menar, sånt kan jag ju inte förväntas lägga min tid och ork på? Hellre fördjupar jag mig i Dr Treys impotens, hur glattig den än må vara.

Nej, jag måste sluta nu. Jag vet inte ens varför jag plågat mig igenom dessa serier över huvud taget, det är inte bra för mitt blodtryck. Mitt nyårslöfte blir därför att inte se varken säsong 2 av Girls eller kommande Downton om inte Lady Mary och Hannah tvingas ta sig i kragen ordentligt, klippa sig och skaffa ett jobb som får dem att åtminstone lite, lite grann lyfta blicken bortom det egna kvarteret, utveckla en empati för andra människor och en något nyktrare syn på sin omvärld.

Uppåt, nedåt

2012-10-02  

Man skulle nästan kunna få för sig att det började med Mad Men. Men vår, amerikanernas och i synnerhet engelsmännens i det närmaste perversa vurm för snygg klass-och-retro-porr fanns långt innan Don Draper blev genrens egen Playmate of the Year.

Det är inte klasskildringar som sådana som jag syftar på nu och som tv-publiken älskar. Det måste vila något estetiskt retroskönt över dem också. De bör utspela sig i en era man sedan kan göra H&M-kollektioner av, och skriva stylistböcker om. Men framför allt måste klasskildringarna ligga så pass långt borta att man själv inte behöver känna sig träffad men nära nog för att man ska kunna drömma godsägardrömmen, beundra de specialsydda kläderna och tänka att så där var det förr, tänk så långt vi har kommit idag. Som i Upstairs/Downstairs, Downton Abbey och nu Parade’s End. Det finns faktiskt ingen hejd.

Att dramerna utspelas på behagligt avstånd, förlagda till en svunnen tid, är en förutsättning för att de ska lyckas. För ju mer vi kan njuta av »dåtidens« vackra kläder och förarga oss åt underklassens arbetsvillkor, desto mer kan vi blurra ut alla eventuella likheter med nutiden och skaka på huvudet åt den dåtida och förlegade idén om att folk ska veta sin plats, och att det är det som håller samhället i gång.

För så har vi det ju inte i dag. Eller jo, kanske. Den konservative MP:n Andrew Mitchell kallade visserligen vakterna utanför 10 Downing Street för plebejer senast härom veckan och skrek åt dem att de skulle veta sin plats. Men ändå, de har ju försäkringar och så nu. Och alla föds ju med samma förutsättningar att lyckas och bla bla bla. Kom låt oss njuta av Lady Marys vackra klänningar i stället och se hur Mrs Patmore kämpar på i köket, så skulle man ju aldrig kunna jobba i dag.

Downton är verkligen värst. Gång efter annan får vi en påminnelse om att det ändå är ett privilegium att arbeta under den ständigt så moraliska Lord Grantham. På Downton får tjänarna i alla fall fira jul, det är det inte alla herrgårdar som tillåter. Och redan under den tredje säsongens tre inledande avsnitt har det vid ett flertal tillfällen påpekats att aristokratin på många sätt har det ännu svårare än underklassen och arbetarklassen ty de har plikter och skulder som de enkla arbetarna aldrig behöver känna på sina enfaldiga axlar. Aristokratins plikt är att bibehålla traditionen och visa respekt för historien. Detta sägs av Lady Mary som är förargad över att varken Matthew eller mormodern kan tänka sig att ösa in sina privata pengar över henne. Eller, mer konkret i godset i enda syfte att bevara det och den livsstil som krävs av de som bor där. Att aristokratins andra plikt är att förse underklassen med jobb berättar baronessan över en middag där det undras lite om man verkligen behöver ytterligare en tjänare.

Ja, jo, det är underhållning detta, inte en historieskildring som utger sig för att porträttera fakta. Men jag ser ändå en viss anledning till höjt ögonbryn över denna trend där det estetiska överdådet och det trygga tidsavståndet placerar en romantisk slöja över hela eran. Tidstypiska markörer som till exempel introducerandet av telefonen blir till en liten lustighet, eller lite övertydligt strategiskt ungefär som stundtals rasismen och kvinnoförtrycket i Mad Men. Detta betonar underhållningsvärdet och framför allt är det en fictionmarkör på realismens bekostnad. Det uppstår något halvbakat i detta.

Snart kommer en miniserie om Mr Selfridges också, amerikanen som grundade en av Londons mest exklusiva varuhus. Det kommer förstås bli ytterligare ett överdåd i skräddarsydda plagg och resultera i tröttsamma artiklar av typen »Så får du Selfridge-stilen« och, gissningsvis, en orgie i teorin om att alla kan lyckas och en man med en vision inte kan stoppas. Se bara – han började med tomma händer, han skapade ett helt varuhus.

Jag kommer förstås att kolla och njuta, precis som jag kollar och njuter av Downton Abbey. Men det är ett guilty pleasure, kanske mitt allra största. För inte för en sekund kan jag köpa hela den här lajvgrejen med att leka godsägare i sinnet, köpa Lady Mary-kläder på H&M (ja, eller Mad Men-kläder snarare) eller tro att aristokratin är förenad med ett ansvarstagande gentemot underklassen. Eller att allt gick åt helvete så fort vi slutade veta vår plats. För mig känns det ändå lite, lite äckligt varje gång jag sett ett avsnitt som gång efter annan försöker sälja på mig detta. Om än i en underbart ljuv förpackning.