Weird Science
Project Rädda Realityn

2012-12-05  

Fy vad trista och/eller otittbara många realitytävlingar blivit.  Det är som att de inte litar på att det vi gillar med dem framför allt är att få se deltagarnas kreativitet. Eller så har vi helt olika uppfattning om vad kreativitet innebär, för om det ordet betyder löjligt omöjliga utmaningar och fulklippta collage för att utmåla stackars deltagare som skurkar så… bingo. Men med tanke på att tittarsiffror och recensioner bara blir sämre och sämre för de mest berömda realitytävlingarna kanske det vore värt att se över. Vi tittar på några av de mest kända!


Top Chef

Senaste Top Chef började nyligen, den utspelar sig i Seattle, precis som en av de mest omtyckta säsongerna, och löftet som de gett till uttråkade kritiker är att den här gången ska kockarna få laga mer mat och det ska vara mindre spektakel. Fyra avsnitt har gått hittills, hittills har inget varit för crazy tack och lov. Den senaste, absurda Top Chef Texas var förfärlig. I princip varje utmaning var av typen att med ögonbindel göra beurre blanc på sand och skallerormsskelett, på tema »nykär«, och just det PS ni måste ha handbojor så använd röven till att knipa med kring köksredskapen.

Jag fattar inte hur domarna ens kan göra en seriös bedömning när omständigheterna i 9 fall av 10 gör att ingen kan prestera ordentligt, så det är totalt godtyckligt vem som åker ut.

 

Face Off
Face Off
 (som jag älskar) har precis avslutat sin tredje säsong och har väl, tippar jag, kanske en säsong till på sig (det är klart med en fjärde) innan idéerna börjar tryta, och man som vanligt förlorar mer och mer fokus om vad det handlade om från början. Nämligen fantasi och hantverksskicklighet. Det var lite varning nu i senaste, med lite för många krystat korsklippta deltagarintervjuer för att få deltagarna att verka vara i luven på varandra. Eller när de försöker få till det som att det håller på att gå åt helvete för någon, som Laura i cyborgutmaningen där man gjorde gigantisk song-and-dance av att hennes demonsminkade modell innan visningen gick på toa tänka sig oj oj korsklippt med oroliga blickar, spänningsmusik och Lauras tåriga ansikte.

 

Project Runway
Project Runway
hade i sin förra omgång av Project Runway All Stars miss Piggy som gästdomare. Miss Piggy – en mupp. En mupp!!! Tja, det säger väl ganska mycket om var det här en gång så excellenta formatet tagit vägen. I desperata försök att skapa spänning tar man den lätta vägen – dra ner på tiden de har för att klara utmaningarna. Tidsbegränsningarna har blivit helt absurda i Project Runway. Att paniksy haute couture av billigt syntettyg till en modell, en hund, en överviktig, en brud samt en rullstolsburen och make it work på en dag driver självklart deltagarna till stress, ilskeutbrott och tårar. Därför är det snarare de som är snabba och stresståliga än de som är duktiga på sömmad och bra designers som vinner. Auf weidersehen.

 

America’s Next Top Model
Går överhuvudtaget längre att se på. Jag vet inte ens vad det är för ett program längre, det är som att alla inblandade är vansinniga/höga/desperata efter tittare. Eller alla tre. Det handlar överhuvudtaget inte om att vara modell eller bli bra på bild, (det är på ett sätt rätt skönt, då slipper man tänka att man genom sitt tittande stöder en vidrig industri med utseendefixering och viktfixering och så vidare). Men nu är det mer American Horror Tyra Story än Americas Next Top Model. Ska vi dra några exempel från de senaste säsongerna? Modellerna har fått: ligga och posera i en gigantisk grekisk sallad. Lärt sig rump-puta sexigt men inte slampigt under mottot: »Say nooch to the hootchy tooch.« Fått ett varumärkesord av någon muppig PR-typ som skulle beskriva deras personlighet, de fick etiketter som »lovable«, »angelic« och »unique«. Sedan skulle de ta en bild där tjejerna fick komponera en varmkorv med tillbehör som de skulle äta upp på ett sådant sätt att bilden uttrycker deras varumärke. Åh nej du åt inte din korv speciellt änglalikt så sorry you’re out!

Eller en annan favorit: gången då Tyra gav alla tjejer en mantel och ett superhjältenamn. Grattis säger vi till Annaliese som fick superhjältenamnet »Excite-to-buy« eftersom hennes bilder var så bra för att sälja in saker. Eller Kyle – »Next-Doorsia« för att hon är som granntjejen bredvid. Stan Lee släng dig i väggen!

En sista kommentar om realitytävlingar i allmänhet. Det finns en vederstygglighet, som producenter panikslaget börjat slänga in för att piffa upp långkörare. Det är det här otyget med att publiken ska få lägga sig i. I Face Offs final fick tittare vara med och bestämma vem som vann i en livesänd final. Samma sak i Australias Next Top Model. Jag vill inte att kackiga nobodys (som jag själv) ska få avgöra vilka som vinner. Det är det som vi har extrautmaningen »fan favorite« till! Men det är inte bara kring finalister som det får tyckas till om. Senaste ANTM är skräckexempel, där otäcka fratboys runt om i landet via sociala medier tilläts tala om för modellerna att de var fula eller kassa. Eller i Project Runway Australia där det i längst ned i rutan hela tiden rullar olika undersökningar som pågår live under programmets gång, så man knappt ser vad som händer i rutan för att vi måste läsa tittares åsikter kring vem de anser vara den mest tävlingsinriktade deltagaren eller annat meningslöst. Det är som att alla producenter fått spel och bara: »interaktiviteeeeeet, det gillar väl alla?! 360 graders perspektivet va va va?!«

Nej. Gå tillbaka till hur formaten var från början. Skippa den värsta tokstolligheten, interaktiviteten, orättvisa grupputmaningar och hetsen med kortare och kortare tid. Annars kan de här en gång så roliga programmen lika gärna läggas ner och flytta till en snäll familj på landet.

May the geek be with you

2012-09-18  

En gång då en kompis aningslöst bekände att hon inte visste skillnaden på Star Wars och Star Trek fick jag ett så förfärat utbrott att hon började gråta. Jag tänkte bara tala om det för att understryka att Star Wars är något jag tycker är viktigt.

Första avsnittet på säsong tre av realitytävlingen Face Off (man tävlar i mask och smink och skapar framför allt fantasyvarelser) har det passande namnet A Force to be Reckoned with – det är Star Wars-tema. Jag sitter tårögd med klump i halsen. Rörelseklumpen framkallas av ögonblicket då ett av lagen står inför domarna och har presenterat sin varelse. Karaktären de skapat med latex, smink och kostym är en »bad ass female bounty hunter«. De har självklart tänkt ut en bakgrund: hon kommer från Dagobah System där det är träsk och fuktigt, men nu är hon på Tatooine och där är det ökenklimat så självklart måste hon ha en andningsgrunka som extra tillbehör till kostymen.

Laget består av Sarah och Laura som ser otroligt pirriga ut och tillägger lite generat: »we are such nerds« men ler så oerhört stolta och jag ler med dem.

Face Off som går på amerikanska kanalen Syfy är för den som inte sett det en kopia på det vanliga uttjatade realitytävlingsprogrammet, ni vet – utmaning, någon slås ut och den som till slut är kvar vinner får fint pris, det vill säga bil, pengar och ära.

Men i Face Off är det inga himla publikfriande mainstreamintressen man tävlar i, som att man ska laga mat, vara snygg eller göra coola kläder, utan här är det bäste geek som vinner. Ska man vinna utmaningarna där man skapar nya fantasy-, scifi-, eller skräckkaraktärer gäller det att man kan sina populärkulturella monster.  Samt att ha fantasi nog för att placera klassiska sagofigurer som Hans och Greta i rymden, låta Galne Hattmakaren drabbas av ett zombievirus, eller komma på ett monster där man kombinerat en giftig växt och ett farligt djur. Med inspiration av Star Trek, folksagor, Alice i Underlandet, varulvar, utomjordingar, steampunk och dinosaurier gör deltagarna karaktärer som i bästa fall är enastående och lätt hade platsat i en film (piccolon från Tim Burton-utmaningen i säsong 2!) och i värsta fall är totalt platt fall (piraten som såg ut som den hade orgelpipor i fejset).

Deltagarna i Face Off är en blandning av McGyver (»den här pet-flaskan kan jag sätta fast i ansiktet som snabel«) och illustratörer samt skulptörer, sminkörer, konstnärer, skräddare, mekaniker, elektriker och experter på anatomi.

Face Off är också det enda tävlingsprogram där jag kan ämnet tillräckligt väl för att kunna ha en åsikt som oftast stämmer överens med domarnas åsikter. (Jämför det med till exempel Project Runway där jag sitter som en fågelholk inför en lila tajt klänning med turtleneck-in-absurdum-krage som domarna jublande kallar för »perfekt att bära på jobbet«).

Tillbaka till de stolta tjejerna. Utmaningen löd: skapa en karaktär som fungerat i Mos Eisly-baren i den första Star Wars-filmen. Det är en perfekt utmaning för Face Off eftersom vi alla haft den här diskussionen:

»De gamla Star Wars-filmerna är så mycket bättre. Det är så bra att figurerna är hemmagjorda.«
»Ja, till skillnad från de fula digitala effekterna i de nya. «

(Eller så har ni inte haft den diskussionen. Det är okej.)

Man kunde se det vattnas i munnen på deltagarna när de får höra vad de fått i uppdrag: »I can’t believe we got Star Wars!«. Längtan hörs i deras röster när de pratar om möjligheten att på detta sätt få vara del av Star Wars-universumet… för skit i att det var 30 år sedan filmerna kom, som gjordes med plastgrunkor dinglandes på tråd och att den där Leia-bikinin kanske inte var så jäkla fräsch och att det är money money money det numera sjungs på i korridorerna på Lucas Arts istället för att nynna till Star Wars Anthem da DA da da da DA DAA da da da DA da Dadadaaaa för det är ju STAR WARS! Ahh!

»I hope the Star Wars-geeks out there appreciate it as much as we do«, säger Laura, hon och Sarah hamnar i topp vid bedömningen, de var inte ens var födda när Jedins Återkomst kom, men de kan så mycket om filmerna att de prisas för den mest genomtänkta bakgrunden för sin karaktär.

Själv fick jag som liten inte vara med killarna när de lekte med Star Wars-gubbarna och jag satt hemma och försökte flytta mina gosedjur med the force och jag vickade loss en tand utan att känna smärta när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka och jag förstår varför tjejerna står och tok-ler när de får beröm för sin alldeles egna barbesökare som i programmet får dansa till Mos Eisley Cantina-sången.