Weird Science
Skämshyllan: Teckningar i marginalerna

2012-09-15  

Jag skäms för att berätta om orsaken till den långa pausen i mitt skämshylleprojekt, men att komma ut som lite ogenomtänkt är väl egentligen hela idén, så here goes: strax efter mitt förra inlägg tappade jag min laptop i golvet, och på grund av många komplicerade orsaker som involverar fraser som »mot bättre vetande« och »osannolikt nog« så hade jag inga backuppar över huvud taget av något på den datorn. Inklusive bland annat alla mina texter, manus och artiklar från de senaste fem, tio åren, en podcastinfrastruktur som inte är att leka med, och de utförliga anteckningarna från mitt färska skämshylletittande av American Splendor (2003). Det snällaste jag kan säga om hur jag har mått kring detta är att det åtminstone känns lite renande att aldrig behöva städa de tretusen filerna som låg på min desktop.

Jag är generellt lite kluven till den amerikanskt öppenhjärtiga neurotiska gnällmanligheten. Larry David har jag knappt vågat ge mig i kast med, Woody Allen får mig ofta att gnissla tänder trots att jag också tycker han är genialisk, och hantverksmässigt felfria filmer som Sideways lämnar mig ändå i grunden kall bara för att jag inte känner mig inbjuden till deras värld. Just Sideways är antagligen orsaken till att jag väntade så länge med att se Splendor. Paul Giamatti är förstås fantastisk, men hans neurosgubbar är liksom inte folk man vill hänga med, tänkte jag.

Det skulle visa sig att American Splendor inte alls är provocerande på samma sätt. Detta beror framför allt på att Harvey Pekar inte är sjukt privilegierad. Han sitter inte på en vingård eller nånstans schysst i New York och gnäller. Till och med när han erbjuds privilegier andra eftersträvar (som uppmärksamhet i teve) saboterar han hellre situationerna än tackar och tar emot eftersom han genomskådar att mycket av statussystemet ändå bara är kattguld. Vilket får mig att fundera över hur mycket av de Plågade Kreative Mannens bitterhet och alienation i de andra gnällgubbshistorierna beror på att de inte vågar erkänna för sig själva hur tomt allt de sträcker sig efter egentligen ekar.

När Harvey Pekar, både den riktige och Giamattis tolkning (bägge har ungefär lika framträdande roller i filmen) är besviken på sitt liv och på världen känner jag att han har ett case – men jag önskar också att han kanske skulle få slappna av nån gång och vara lite lycklig. Huruvida han någonsin är det blir inte helt klart av filmen. Möjligen i någon utsträckning inom sin okonventionella familjekonstellation. Om du som jag har den brittiska dvd:n av American Splendor, missa inte extramaterialet där paret Pekar besöker Cannes-festivalen med filmen. De må vara framstående konstnärer på serieområdet, men de är fanimej också verklighetens folk. Deras inställning till glamouren känns ovanligt sund.

När American Splendor kom ut omhuldades den som ni säkert minns omedelbart som ett mästerverk. Jag missade den då men köpte dvd:n ganska snabbt, under ett specifikt småberusat besök till Borders kvällen efter min sista tenta i Oxford, en kväll då jag kom hem med väldigt många sannolikt mästerliga filmer av vilka jag ännu inte sett någon utom denna. Att filmen mycket riktigt visade sig vara ypperlig är knappast en överraskning så jag försökte närma mig den med en annan fråga i bakhuvudet: är den fortfarande lika bra?

Ja, och nej.

Objektivt sett är det här strålande filmkonst. Skådespeleriet är fortfarande på exceptionellt hög nivå, filmens art direction och de ständiga växlingarna mellan spelfilm och teckningar, pseudodokumentärt och helspelat, allt detta fungerar lika bra som förr. Men det finns också något nästan lite instängt i den genomkomponerade formen som man kanske inte framträdde lika tydligt för snart tio år sedan eftersom den då låg mitt i zeitgeisten.

När tio år till har gått kommer vi antagligen att betrakta American Splendor som ett lysande exempel på en älskad, tidigare estetik. Men idag hamnar den stilmässigt i ett mitt-emellan-tillstånd och känns liksom lite daterad. Den tonsäkra kombinationen av undergroundserie- och indiefilmsestetik blir liksom lite för perfekt, ansträngd på gränsen till krystad. Å andra sidan är det ständiga tomkrystandet och överanalyserandet en lämplig spegling av Harvey Pekars världsbild och den instängda känslan illustrerar förstås hans vardag alldeles ypperligt.

American Splendor är också ett intressant tidsdokument på ett annat sätt, nämligen för ögonblicksbilden av hur Harvey, Joyce och Toby åker till en annan stad för att se Revenge of the Nerds. Detta vid en tidpunkt då »nerd« verkligen var ett skällsord, så fult att det på engelska än i dag undviks av nördar till förmån för det återerövrade »geek«.
Harvey tillämpar något slags narrativ- och klassanalys på Revenge of the Nerds och ser den som föraktfull, dess nördar som karnevalkonungar som ändå ska ligga i rännstenen till kvällen. För Toby Radloff är nördens själva synligheten filmen i stället en vändpunkt, ett monument för självkänslan. Den resan dokumenteras sedan kärleksfullt av Pekar i American Splendor-serierna, vilket gör verklighetens Toby till något av ett kändisoriginal i sig självt – bland annat i Killer Nerd-filmerna – vilket sedan kan fiktionaliseras igen i denna film som i något slags mycket verkligare mening representerar en nördarnas revansch.

Även här är extramaterialet värdefullt, särskilt det gamla MTV-inslaget med Toby (se YouTube-material här) och klippet där han själv hyllar Judah Friedlanders tolkning av honom som klockren. Så blir American Splendor bland mycket annat trovärdig som kärleksförklaring till alla källartrollsoriginal där ute som kanske, men antagligen inte ens idag, fått den sociala upprättelse Revenge of the Nerds uppenabrligen för en del av dem var den första vårbrisen av. En grupp av källartroll som, när jag tänker efter, även Harvey Pekar på andra sätt själv tillhörde.

Harvey Pekar dog i juli 2010. En mycket sällsynt aspekt av American Splendor är att han själv hann medverka i den stora spelfilmen om sitt liv och se hur slutresultatet kom att hjälpa även hans serier att nå en större publik.

Utfall: Har du mot förmodan American Splendor osedd är den absolut värd din tid. Jag gav ändå bort mitt ex av dvd:n för att göra plats i hyllan för den alla seriealbum jag inspirerats att köpa.