Weird Science
Ensam freak-kavaljer söker

2012-08-27  

Förra säsongen försökte man poppa upp det hela, få en ungdomligare touch genom att ha med två unga, pigga morsor och en ung singelpappa från storstan  i Ensam mamma söker. Å ena sidan fick man in fler yngre, fräschare (manliga) kandidater och hetare dejter med både kyss i jacuzzi och flirtiga picnics. Men å andra sidan var de unga killarna betydligt mindre inställda på vad ett liv med en kvinna som har barn och vill stadga sig kan innebära. En 21-åriga kille förklarade att han hade en lista på saker han ville göra, och att »äga en Ferrari« var en av dem. Han ville också »vara galen och impulsiv och typ spontanflytta till en annan stad med bara 500 på fickan«.

Kanske inte den bästa kandidaten för en trygghetslängtande ensam mamma?

En annan framförde den egenkomponerade låten Fristad på gitarr, en låt som handlade om längtan efter att vara fri. En olyckligt riktad uppvaktning, kan jag tycka.

Nå.

I år har man gjort ett blandformat som mer speglar det gamla originalupplägget: två mogna kvinnor och en yngre. De mognare damerna (Jenny är urtypen av »tuff tjej« och Cecilia en typisk »känslomänniska«) uppvaktas av mestadels freaks men en och annan lugn, mogen karl som med åren lärt sig ta det lugnt, sluta tuppa sig så jävligt och istället prata om förhoppningar, behov och längtan.

Vi vet hur det kommer att gå: de första tre programmen har freak factor, står mer för komiken och de galna utfallen (en man ger the object of his affection en potta i gåva, en annan går ned på knä). Sen gallras de största galningarna bort och kvar blir då en del anonyma personligheter som går obemärkt förbi eller kliver fram och tar plötslig plats. Man hittar en favorit, man hittar någon att heja på.

För grejen med Ensam mamma är att bortom freak showen, som mer är att likna med diskotekens inkastare, ett sätt att locka tittarna att stanna kvar, så finns en bild av det moderna Sverige som är väldigt fin.

Det är ingen slump, till exempel, att man haft som regel att ljudlägga med enbart svenska, lättsmälta dängor som gränsar till dansband. Detta är sommar-Sverige. Detta är – som min spontana favorit MC-Danne uttrycker det – »längtan efter att bara komma hem,  ge henne en liten dask i rumpan, och sen pussa i nacken medan man lagar käk tillsammans«. Det finns flera program som försökt fånga just detta, den enkla svennevardagens värme. Bonde söker fru, till exempel, och Bara lite sällskap. Där den kitschiga realitystämpeln egentligen är en rökridå för vår allmänmänskliga önskan efter närhet och hur skönt vore det inte om någon annan presenterade alternativen för oss? Här är de du har att välja mellan, och alla vill de vara med dig. Ingen kan påstå att det inte finns något lockande i det.

Till skillnad från bönderna som söker fruar är tjejerna ofta väldigt på det klara med vad de söker. Bönderna längtar efter sällskap, mammorna längtar efter en delad trygghet, en stabil partner och en 2.0-version av livet. Det är befriande och väldigt vackert, att bevittna hur mogen kärlek faktiskt kan se ut. MC-Danne kör T-shirt med skön flanellskjorta och Limp Bizkit-shorts. Vaffan, han är den han är. Att då jämföra med alla del idel sportbilar, totalformade frisyrer, poser och missriktade uppvaktningsutfall som de yngre kavaljererna i förra säsongen visade upp. Här kör man med rosbuketter och »Det vore kul att ta med dig ut på en tur på bågen någon dag«. Ingen snack.

Program som Ensam mamma söker fyller ändå en roll i samhällstjänsten. Det är nyttigt och fint att visa äkta (well…) samtal om relationer, om vad man hoppas på att få ut av en sådan, om vad man längtar efter och behöver. Det är ett samtal vi borde föra oftare. Och gärna på prime time.