Weird Science
Småstadsutopia att förälska sig i

2013-02-01  

Om man som jag är ett fan av Gilmore Girls. Alltså ett sånt fan som sett igenom alla sju säsongerna två gånger sen serien slutade gå. Som kan nostalgiskt längta tillbaka till Stars Hollow, för att sen inse att staden inte finns på riktigt, och sen uppriktigt sörja det. Då undrar jag hur jag är funtad som har missat att skaparen av Gilmore Girls, Amy Sherman Palladino, har en helt ny serie som började sändas i somras på ABCfamliy. Serien heter Bunheads och utspelar sig i en idyllisk småstad i Californien kallad Paradise. En stad där blommorna alltid prunkar och ingen någonsin talar om pengar. Jag grämer mig. Så många månader utan Kelly Bishop bortkastade? Rättning genast. Jag ser naturligtvis alla de sända 13 avsnitten på cirka tre dagar. Ett filter av pastellig, mjuk lycka har nu lagt sig till rätta i min tevesjäl.

Nu kanske du, en teveseriehipster som dyrkar Breaking Bad rynkar på näsan. ABC Family? Verkligen? Lite mellanmjölk till det? Då ska jag berätta för just dig varför Amy Sherman Palladinos universum är så oerhört beroendeframkallande.

1. Dialogen
Rapp, oförutsägbar och surrealistisk. Pepprad med popkulturreferenser. Ofta uttalad av kvinnor i olika åldrar med vitt skiljda mått av självironi. Varning: Dock tar den efter ett tag över hela ens tankesätt och det kan vara svårt att tala som vanligt.

Typiskt citat:

»Melanie: She was Black Swan before you took her Ginger Rogers.
Ginny: Now that makes her Defcon Swan.
Melanie: She’s got nothing to lose.«

2. Casten
Amy S-P verkar ha sina favoritskådespelare, och om det i andra serier kan vara lite störande att skådisar återkommer, (tex tycker jag att Alexis Denisofs Sandy Rivers stör för att han ohjälpligen alltid kommer vara Wesley Windham-Price från Buffy/Angel för mig) så är det i Bunheads som att komma hem när Sean Gunn dyker upp och spelar ungefär samma person som Kirk i GG fast med hipsterskägg och med outhärliga baristaambitioner. Samma med Lisa Weil som spelar samma obstinata person i Bunheads som Paris Geller var i GG. Jag bara väntar på att Lauren Graham ska dyka upp, även om Sutton Fosters Michelle Simms är nästan samma karaktär, fast yngre. Till och med en av de unga flickorna som står i centrum (precis som i GG delar ungdomar och vuxna på berättelseutrymmet) är kusligt lik Alexis Bledel i både utssende och mimik, och jag älskar det.

3. Småstadsromantiken
Ingen är otrevlig eller begår brott. Alla hjälper varandra och har knasiga småstadsbohemiska personligheter. Konflikterna är på nivån, ska vi ha en galleria utanför stan eller inte? Är det okej att Luke har regeln »no cellphones« i sin diner? Bunheads Paradise är precis som Stars Hollow, fast med bättre väder. Det är alltid soligt och alla går omkring i lätta sommarkläder. Ibland regnar det men bara om det är en karaktär som är ledsen.

4. Det händer ingenting
Bunheads kretsar kring dansaren Michelle som är missnöjd med sin stagnerade karriär i Las Vegas. En kväll super hon sig aprak och gifter sig med beundraren Hubbell, som naturligtvis visar sig vara världens finaste människa och inte en stalker med massmördartendenser, som det skulle varit i alla andra serier som någonsin gjorts. Han tar med sig till sin hemstad Paradise där det visar sig att han bor med sin mor Fanny, som också driver en balettstudio för traktens unga. Tyvärr dör Hubbell (ingen spoiler, seriens premiss bygger på detta) i en bilolycka och Michelle inser att han lämnat allt han äger, inklusive moderns hus och ballettstudio till sin nyblivna fru. Det är bara att ta itu med det nya livet, som innebär att undervisa ungdomarna i balett och munhuggas med Kelly Bishops ljuvliga Fanny. Alltså, handligen i Bunheads är precis lika trivial som i Gilmore Girls, och precis lika beroendeframkallande. Självklart måste jag titta vidare för att se om Boo (en av de unga balettdansöserna som också är en av huvudpersonerna) kommer över sin nervositet för att våga erkänna att hon gillar sin danspartner Carl. Självklart måste jag titta vidare för att få veta om Fanny och Michelle får bygga sin utomhusteater.

5. Handlingen klarar Bechdel-testet med bred marginal
Både Gilmore Girls och Bunheads har kvinnor som huvudpersoner som får väldigt mycket handlingsutrymme och pratar om något annat än pojkar och män (även om en rätt stor del  av tonårsflickornas handling är kärleksrelaterad), som har agens och humor. Trogna läsare av denna blogg vet att det är viktigt för mig.

6. Jag blir lycklig av att titta
Jag blir olycklig av Californication, äcklad av The Following, ultravåldsslomoutmattad av Spartacus, och skämskuddepanikslagen av Girls, vilket för övrigt är övriga serier som jag just nu följer. Det säger ju sig själv att i jämförelse med dessa mörka avbildningar av mänskligt beteende framstår Bunheads som ett utopiskt paradis. Och man kan behöva lite sånt i sitt liv också.

Bekanta ballerinor i Bunheads

2012-07-19  

Amy Sherman-Palladino är långt ifrån ensam bland serieskapare att återvinna sig själv, men det är svårt att se Bunheads utan att tänka ganska mycket på att det redan på förhand utlovades typ Gilmore Girls-med-dans. Kelly Bishop gör mormor Gilmore igen, fast uppvridet till elva. Huvudpersonen är en långsmal snabbpratande brunett med en lite quirky skönhet och ännu mer quirky personlighet, i en charmigt knasig liten stad med charmigt knasiga invånare. Miss Pattys dansstudio från Stars Hollow har bytt kust och fått en egen serie, helt enkelt.

Jag fnissade i de första avsnitten åt att Sherman-Palladino inte heller kan släppa sin gitarriga bakgrundsmusik, det som av GG-fans kallades för »strummy strummy la-las«, men nu utan la-las – fram till fjärde avsnittet, där det dessutom  låter som att hon anlitat samma trallare.

Bunheads är inte utan förtjänster, men kunde eventuellt ha tjänat på att vara lite mindre knas-charmig. Premissen, ett fyllebröllop med snabbt efterföljande bilolycka och arv, är lagom ansträngd, men borde man inte kanske anstränga sig för att göra det lite mer trovärdigt att Michelle skulle 1) vilja stanna kvar och 2) bry sig så pass mycket om sin insta-svärmors känslor som hon gör? Vanlig mänsklig anständighet i all ära, men de flesta har en gräns för hur mycket de är beredda att bli förolämpade av främlingar, ingifta eller inte. Samt, förstås, elefanten i rummet – salig Hubble, en 48-årig man som lever med sin mamma och en gång i månaden åker till Las Vegas för att ge blommor och dyra saker till en tjej som gör det ganska tydligt att hon inte är intresserad. Visst, det skojas lite om att han är en stalker och tråkig, men det slätas ändå över att det hela är ganska bisarrt, på gränsen till obehagligt. Kanske lika bra att han snabbt rensas bort så vi kan fokusera på överspända kvinnor i stället?

Men det enda fullständiga stolpskottet är nog faktiskt det urkassa introt. Svartvitt med färgdetaljer, filmat och redigerat på ett sätt som gör att det känns som ett såsigt program som skulle gå på förmiddagen i Sverige med en extremt dåligt översatt titel, snarare än en wacky dramedy med snabba repliker. Ska man vara helt ärlig så var kanske inte Gilmore-introt ett under av smak alla gånger heller, men det kändes inte lika mycket på tvärs mot själva serien.