Weird Science
Skämshyllan: Conan och manligheten

2012-07-05  

På 25-årsjubileumsvisningen av Robocop när filmen strax ska börja vänder sig min vän Valde till mig och säger att det här, det var hans manliga förebild när han växte upp. Öh… vem? Robocop?

»Ja«, svarar han. »Ja, efter Conan då, förstås.«

Det undslipper mig att jag faktiskt inte sett Conan, ingen av filmerna faktiskt, och eftersom kamraterna känner till Skämshyllan hjälps inget annat än att omedelbart boka in en barbartittarkväll. Herrarna enas om att jag inledningsvis ska se den första filmen, av John Milius, och att jag ska se den i HD, eftersom ingen av dem har sett den i HD. (Därmed förpassas den gamla DVD:n omedelbart till historiens skrothög.) Sagt och gjort.

Jag medger att jag har haft en del fördomar om Conan. Visst har jag många närstående som älskar – och gärna citerar – filmen men jag har trott att det är lite samma som när dessa snubbar, ety det oftast är snubbar, också uppriktigt tycker att Dimmu Borgir är riktigt bra musik om man vill chilla lite. Alternativt att Conan-idoliserandet är en kärleksfull nostalgi, som den man kan känna för Willow tills man faktiskt ser om den. (Det har jag inte vågat men rapporterna är oroväckande.)

Orsaken till att jag hade filmen i hyllan har mer att göra med min inneboende komplettionism – den som kan sin fantasyhistoria vet att Robert Howard faktiskt är precis lika viktig som JRR Tolkien. Barbarfilmgenrens inverkan på fantasygenrens livaktighet i vår generation är helt avgörande. Utan Conan, ingen Game of Thrones, för att bara ett självklart exempel. Men i djupet av mitt hjärta trodde jag att det här, det skulle vara skit, och inte nog med det: sexistisk skit.

Jag hade fel. Conan the Barbarian (1982) är ett mästerverk. Jag vill inte spoila upplevelsen för er som inte har sett den, men gör det, och gör det i HD. Precis som Lawrence of Arabia bygger denna nämligen i förvånande stor utsträckning på episka landskap till episk musik (av Basil Poledouris).

Någonstans på de legendariska DVD-kommentarsspåren, som jag inte har hört, sägs det att filmen egentligen är att betrakta som något av en musikal. Trots att ingen sjunger förstår jag poängen: replikerna är få och musiken får tala, särskilt för de stridande männen. Kvinnor och trollkarlar har i något större utsträckning mål i mun. Under Conans hela relation till flickvännen Valeria säger han fem ord till henne on camera.

Detta har nog delvis att göra med den unge Arnold Schwartzeneggers starka brytning. Men inte bara. Det går fan inte att komma ifrån att den här filmen är genomkomponerad och konsekvent, och frånvaron av dialog är inte en fix, den är ett grepp. Bortsett från en kort dialogsnutt i början av filmen då Conan är liten går det hela 20 minuter tills han säger något, och då säger han så här: »To crush your enemies, see them driven before you, and hear the lamentation of their women.«

Conan the Barbarian är en film om ett krigarsamhälle av stam- snarare än feodaltyp, där en ung pojke kidnappas av ett annat folk och uppfostras i fångenskap till den perfekte krigaren. När han är fulländad blir han frigiven och så står han där, i världen, med ganska begränsade handlingsmallar och en enda drivkraft – inte heder, som hos tex Tolkien, utan hämnden. Vad ska han göra? Vem ska han bli? Det är ju rätt uppenbart att det som följer är en äventyrsroadmovie men det är inte dumt.

Även manuset är av Milius och min kompis snack om manliga förebilder blir superintressant när man tittar på vad denne halvt bortglömde filmskapare annars är ansvarig för. Jag skulle våga påstå att Milius är en av de osjungna nyckelfigurerna när det gäller konstruktion av maskulinitet under den senare halvan av 1900-talet. Han har varit inne i manusen till Jaws och Dirty Harry-filmerna (»Go ahead, make my day«), skrivit Apocalypse Now (med några andra) och uppfunnit the octagon (se där ett ord som skriker efter all caps: THE OCTAGON!!!!!), spelplanen eller ringen i Ultimate Fighting.

Milius må vara NRA-konservativ, och filmen innehåller självklart en hel del 1980-talsbyster i den fantasyomslagsestetiska traditionen, men det ska sägas att Conans flickvän är en kompetent doer som inte behöver räddas av honom – snarare tvärtom – och som dessutom skulle platsa på den ypperliga tumblrn Women Fighters In Reasonable Armour.

Men vänta, säger du kanske nu, Conans introreplik, är det inte rape & pillage där? Läs igen. En underlig grej med Conan är att han må vara en krigare med taskiga konfliktlösningsstrategier, men han är inte en douche. Åtminstone inte med genrens mått mätt. Slutscenen är ett fint exempel på det. En kvinna underkastar sig honom och i stället för att markera överhöghet räcker han henne handen.

Det som gör filmen allra mest sevärd är dock varken Arnold eller Milius, utan James Earl Jones i en av sina allra finaste roller. Hans ansikte är så trollbindande att man efter ett tag börjar tycka att till och ned den sinnessjuka pannluggen är fin. Karaktärens namn, Thulsa Doom, är ett slags barbarfilms-shibboleth. Om du aldrig kan ta en figur med det namnet på allvar ska du nog inte se Conan the Barbarian. Men om du kan sätta det åt sidan, eller till och med frammana en inre åttaåring som tycker det är awesome, då ska du bumpa upp den här filmen på tittlistan snarast.