Weird Science
The American Taliban

2012-08-30  

Säsongsfinalen av The Newsroom var årets bästa teve. Det kan vi redan nu konstatera. Där fanns en rikedom, en höjd, en kreativitet, en passion, i seriens samtliga beståndsdelar – i det politiska, i det journalistikskildrande, i det dramatiska, i det romantiska, till och med i det komiska – som knappast kan utmanas av någon annan dramatelevision inom överskådlig tablåtid.

Jag älskade den skruvade Sex and the City-spoofen, älskade att Sorkin drog på med musiken och vattenpölsduschen och Jims uppstickande huvud på busstaket.

Jag älskade hur avlyssningsstoryn vecklades ut, älskade den dramaturgiska tajmingen i hur trippelromansen flätades in med de andra trådarna i finalen (är verkligen djupt imponerad av hur allt verkligen sitter ihop nu i The Newsroom, precis som det gjorde under säsong 2 av Sports Night).

Men mest av allt älskade jag storyn om hur Will på sjukhuset fick höra om 96-åriga Dorothy Cooper (och hur man vävde in verkligheten i fiktionen via Wills »evil nurse«), som deltagit i presidentval under 75 år men nu inte skulle tillåtas att rösta på grund av att hennes hemstat Tennessee är en av de swingstates som infört det nya, omdiskuterade kravet på »voter id« för att komma till rätta med det icke-existerande »voter fraud«-problemet (i själva verket har flera företrädare för dessa republikanstyrda stater varit bisarrt öppna med att man egentligen bara gör denna begränsning av demokratin för att förhindra Obama-kärnväljare att rösta).

Jag älskade hur vi fick se redaktionen jobba hela helgen med att researcha och skapa innehållet för den nyhetstimme som skulle bli en rasande sågning av Tea Party-republikanismen, jag älskade den höga The Daily Show-nivån på detaljerna (som när Will förevisades Mitt Romney-klippen och instruerade: »Cut the film!«), men mest älskade jag hur segmentet sedermera avslutades i sändning.

»10 seconds… in three, two…«

Meningar börjar rullas upp punktvis medan Will McAvoy läser dem:

»Ideological purity.

Compromise as weakness.

A fundamentalist belief in scriptural literalism.

Denying science.

Unmoved by facts.

Undeterred by new information.

A hostile fear of progress.

A demonization of education.

A need to control women’s bodies.

Severe xenophobia.

Tribal mentality.

Intolerance of dissent.

And a pathological hatred of US government.

They can call themselves the Tea Party.

They can call themselves conservatives.

And they can even call themselves Republicans, though Republicans certainly shouldn’t.

But we should call them what they are:

The American Taliban.

And the American Taliban cannot survive if Dorothy Cooper is allowed to vote.«

Sorkin startar dialogmaskinen

2012-06-30  

Sigge Eklund sa någonting intressant i det senaste avsnittet av podcasten Alex & Sigge: att Aaron Sorkin i The Newsroom skildrar en arbetsplats där människor tror på vad de gör, där människor i grunden känner sig motiverade i sina yrkesidentiteter.

Eklunds poäng var att det naturligtvis inte är så på väldigt många arbetsplatser, och det fick mig att tänka på skillnaderna mellan Sorkins värld och den som Matthew Weiner och hans manusteam har skapat i Mad Men.

Ett av spåren i femte säsongen av Mad Men handlade ju om att Don Draper förvandlades till en medioker chef, inte på grund av sprit eller kvinnor, utan bara för att han liksom mer outtalat verkade vantrivas på jobbet. Först när firman skulle fixa Jaguar-kontraktet kunde han för en stund iklä sig rollen som Don Draper igen och trivas där. Hela femte säsongen av Mad Men tycktes handla om den där obehagliga frågan som säkert inställer sig i de flesta vuxna människors liv ibland: var det här allt?

Det är ett problem som Sorkins karaktärer knappast behöver formulera. Och om de gör det så är huvudsaken att frågan är snyggt formulerad. Hos Sorkin älskar man alltid att höra sin egen röst, som om livet var en pågående retoriktävling på ett Ivy League-universitet (i Mad Men är det bara Roger Sterling som pratar som en Aaron Sorkin-karaktär – eller snarare, vilket är nästan samma sak, som en karaktär ur en gammal screwball-komedi).

Den retronostalgiska öppningsvinjetten till The Newsroom – och Jeff Daniels omtalade ursinnesrant à la Network – fick mig att tänka på sentimentaliteten hos David Simon när Treme var som sämst: idén om att det någonstans där ute finns äkta, mer genuina värden som är värda att försvara i vår twitterfierade samtid. Märkligt nog känns Mad Men aldrig nostalgisk trots att serien är en orgie i dåtidskorrekt scenografi.

I Sorkins tokhyllade Fincher-samarbete The Social Network fungerade det, eftersom filmen saknade just det nostalgiska patoset. Det var film som var avstrippad alla känslor (som om Sorkin försökte säga att Facebookgenerationen består av psykopater). Men hur ska vi tro på de genuint goda motiven hos Sorkins nyhetsteam om de beter sig som om deras enda måttstock i livet är snygga formuleringar?

Som Kjell skrev i Expressen var säsongsöppningen av förstås starkt dramahantverk. Rent tempomässigt känns serien onekligen mycket samtid, precis som Facebookfilmen gjorde. Det är spännande hela tiden, även om man knappast kan upprepa samma formel i särskilt många avsnitt – just det här nyhetsteamet kan ju inte scoopa fem dagar i veckan, på varje nyhet? Och en sak jag aldrig förstod: vad hade de tänkt sända om de inte hade kunnat ägna en timme åt oljekatastrofen?

Det mänskliga kändes mer daterat. När regissören Greg Mottola zoomar in på relationsproblemen mellan de unga medarbetarna Maggie och Don, i början av avsnittet, märkte jag att började sakna Lena Dunham och den personliga fingertoppskänslan i Girls – det fanns absolut ingenting roligt eller originellt med en intrigtråd som handlade om att pojkvännen inte ville träffa tjejens föräldrar samma kväll. Nu kan man kanske säga att Aron Sorkin har ett annat ärende här, men för mig blir det för mycket konstruktion kring det hela: som om Sorkin rent tekniskt förstår att dramakaraktärer behöver inre demoner och privata liv, men inte förmår komma under huden på dem – som det heter – eftersom de alla egentligen bara är kugghjul i hans välsmorda dialog-maskin.