Weird Science
Sagor som spårat ur

2012-12-19  

Jag har en eventuellt något hårdnackad syn på det här med premisser. Jag blir vansinnig när fiktiva universa inte håller sig till sina egna regler, särskilt som det är skaparna själva som ställt upp ramarna.

Förra säsongen reagerade jag lite på att Once Upon A Time lite verkade ha lossat på konceptet. Serien handlar alltså  om att sagofigurer på grund av en förbannelse hamnar i vår värld, utan att känna till sina egentliga identiteter – förrän i säsongsavslutningen då en ny förbannelse gav dem minnena tillbaka.

Jag har redan nämnt i en tidigare text att jag störde mig på Disneyfieringen av sagovärlden – namnet Maleficent, Pinocchio som är en bok och inte en saga, de tillrättalagda versionerna av alla berättelser – men bestämde mig för att OK, det är så vi kör det. Det är Disney som är parametern, typ. I linje med det accepterade jag också hattmakaren ur Alice i Underlandet, även om jag fortsatte tycka att det var lite fel egentligen. Kapten Krok är en Disneyfigur ur en bok som här fick en helt annan backstory; Mulán är ju faktiskt en folksaga även om de flesta känner till henne från Disneyfilmen. Så, fine.

Min toleransgräns nåddes dock när Victor Frankenstein dök upp. Frankenstein och hans monster är inte en saga, det är inte en magisk berättelse, och det är inte en Disneyfilm. De eventuella reglerna blir alldeles för luddiga och jag börjar lacka.

Det som OUAT snarare börjar likna är något ur Jasper Ffordes bokserie om litteraturpolisen Thursday Next, som måste se till att böckernas invånare sköter sig, håller sig på plats och gör sina jobb. Och det är en teveserie jag med glädje skulle titta på. Om vi istället för sagovärlden hade multipla världar (som det i och för sig har hintats lite om) där olika lager av fiktion och mytologi existerar parallellt med vår värld; i stället för att varje val och handling gör att tiden delar sig i möjlighetsstrådar så väcker varje roman en ny verklighet. Och Emma skulle i stället för att jaga drakar försöka hålla ordning på uppkäftiga bifigurer som vill leva sina egna liv utan att agera fond åt tråkiga kärlekspar och tragiska hjältar.

Det vore något det.

Det var en gång ännu en gång

2012-06-11  

Sagofeber slår ner lite då och då i Hollywood. På senaste tiden har det kanske varit ännu värre än vanligt – till att börja med inte en utan två Snövit-filmer (plus en direkt-till-video) som kommer i princip samtidigt, tio år efter den kanske lite bortglömda men ganska sevärda tevefilmen Snow White: The Fairest of Them All, som tog en ganska intressant nyskapande spinn på historien. Årets två motpoler är Snow White and the Huntsman, som är lite mörkare och mer brutal (och där vi ska köpa att Kristen Stewart är vackrare än Charlize Theron) och den lite mer humoristiska  Mirror Mirror, som till exempel låter Nathan Lane göra ovanstående huntsmans jobb. Ehm. Ja.

Mirror Mirror verkar också ha norpat en del av sitt upplägg ur teveserien Once Upon A Time där Snövit blir något slags äppelkindad stråtrövare, som för en gångs skull får ha byxor på sig när hon härjar omkring. Den förra är dock klart mer upphottad och lättklädd än den senare, som känns lite mer verklighetstrogen om man får använda det ordet i sammanhaget. Oavsett vilket är det trevligt med en prinsessa med lite egen agens. Den senare ska också ha cred för att Snövit faktiskt har lite risigt hår ute i skogen, och inte ser ut som en schamporeklam trots hårda umbäranden.

Once Upon A Time bygger alltså på premissen att en förbannelse har förpassat alla sagovarelser till vår värld, och Snövits dotter som drällt omkring ute i världen i 28 år måste bryta förbannelsen. (Det är ganska mycket mer krångel inblandat men om ni bryr er har ni redan sett serien.) Det är intressant att se hur serien hanterat olika sagor – jag var särskilt förtjust i avsnittet om Lilla Rödluvan, och tyckte det var intressant när de mashuppade ihop Rumpelstiltskin med Odjuret, det har en viss etnologisk logik – men de har dragit sina gränser lite generöst så att de snarare handlar om Disney-filmer. Maleficent, både namnet och draken, är ett Disneypåhitt, och Pinocchio var mig veterligen inte en folksaga innan boken skrevs på slutet av artonhundratalet. Sånt gör mig lite irriterad – vissa skulle säga att det är fantasy, det är onödigt att snöa in sig på premisserna, men det är premisserna som gör att en historia håller eller inte håller, och det är störigt när någon inte håller sig till sina egna premisser. (Även förstås saker som en Skönhet som av outgrundlig anledning låter som att hon vore från Australien, eller att det måste finnas någon som kan visa Robert Carlyle hur man använder en spinnrock.)

Då är sagovarelser-i-vår-värld hanterat på ett helt annat sätt i Grimm, polisserien som började i princip samtidigt. Det handlar mer om mytologi och folktro, men det började ändå med en ganska klar Rödluve-anspelning och har också lekt med bland annat de tre små grisarna och stora stygga vargen. Grimm har dock också ibland problem med sin egna diegetiska logik, framför allt hur det är Nick faktiskt ser Wesen, alltså väsenas sanna, ja, väsen. I början verkade det vara lite som en slöja som lyfte, sen kanske som att han såg dem när han ansträngde sig, sen behövde de alla anstränga sig för att trycka fram sina ansikten för att visa varandra vilka de var, och nu senast ska det vara något slags våg av känslor eller hormoner som gör dem synliga? Det är ganska förvirrande om man tänker för mycket på det, så det är tryggast att låta bli. (Ungefär som i Charmed, då. Jag insåg för övrigt först efter att jag gick tillbaka och läste om min tidigare Grimm-text att jag redan gjort den jämförelsen. Vet inte om det betyder att den är rimlig eller att jag är ensidig.) Jag har tidigare nämnt det bisarra eurocentriska draget som mest verkar vara till för att ge lite exotisk glans och medeltida smuts, men det innebär också vissa logiska skutt bortom knasiga tyska namn.

Både Grimm och Once hade säsongsavslutningar där sanningen om de olika världarna kommit fram, om än på väldigt olika sätt och med väldigt olika utfall. Båda har utlovats en andra säsong; det ska bli intressant att se hur de utvecklas.

(Det bästa hittills med båda serierna var dock kanske när samma skådespelare dök upp i båda serierna inom någon vecka. I Grimm som motvillig succubus, och i Once Upon A Time som älva-slash-nunna. Väldigt lustig kontrast, och en som jag undrar lite om hon varnade castaren för.)

Filmer kommer i par, sägs det, oavsett om det handlar om insekter eller asteroider. Det brukar sällan vara fullt så här utstuderat, men frågan är om sagoskatten är uttömd vad Hollywood beträffar. Med tanke på att alla just nu letar efter nästa teen-blockbuster med övernaturliga inslag är svaret antagligen nej – vi kan nog vänta oss ett antal ytterligare variationer på temat »du trodde att du kunde historien men du hade så fel«. Till exempel ska Angelina Jolie snart börja spela in en film om ovan nämnda Maleficent, ur hennes perspektiv.

Vore det för mycket att önska sig att någon gick tillbaka till de tidigare, otvättade versionerna av folksagorna? Där alla onda styvmödrar egentligen är biologiska mödrar, där Törnrosa inte vaknar av någon kyss utan av en förlossning som är resultatet av en våldtäkt (hej Almodóvar), och där det ganska ofta slutar ganska mer eller mindre gräsligt?