Weird Science
Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.