Weird Science
Sitcomlistan 29/10-2/11: Inget kul med Halloween-vecka

2012-11-05  

Ganska lättglömd vecka, med en massa riktningslösa Halloween-plottar. Ingen serie var riktigt på topp, så ställ mig inte svars för den inbördes ordningen (förutom att Happy Endings är långt efter allting annat; det var ett riktigt bottennapp till avsnitt).

Nästkommande två helgen är jag bortrest och kommer inte kunna varken blogga eller kolla på teve. Det är möjligt att jag inte hinner kolla ikapp till helgen efter det heller. Det känns som ett bra tillfälle att utvärdera lite. Jag upplever inte att gensvaret har varit enormt, det tar med tid än jag hade tänkt att blogga varje vecka, och jag har inte varit jättenöjd med resultatet. Är det värt besväret? Tyck gärna om det i kommentarerna.

30 Rock
(NBC, S07E05, ↑)

Upplösningen på den tvådelade valrörelsestoryn fungerade betydligt bättre. Framför allt för att debatten för att vinna Jennas röst var väldigt rolig, och skämten över huvud taget lite vassare. Sidoplottarna med Kenneth respektive Pete tillförde i och för sig inte så mycket.

The Mindy Project
(Fox, S01E04, ↓)

The Mindy Project kan luta sig mot Mindy och Danny, även om ensemblen i övrigt är ett problem. Här bär de upp var sin halva av ett charmigt avsnitt. Jag bryr mig inte om sportadvokaten som Mindy dejtar, och inte särskilt mycket om Bill Hader som hennes ex (även om de hade en bra scen ihop) men jag bryr mig om hennes försök att hitta rätt i livet. The Great Pumpkin-parallellerna (för övrigt ett snyggt sätt att variera det urtråkiga Halloween-temat) handlar ju om mycket mer än en dejt med en kille som både vi och Mindy vet kommer att vara ute ur bilden om några veckor.

Jag bryr mig om Danny också. För att han är som ett litet barn som inte kan dölja sina känslor. Han är en intressant twist på en maskulin arketyp, lite på samma sätt som Ron Swanson (även om rollen än så länge inte förtjänar en sådan jämförelse i övrigt).

New Girl
(Fox, S02E06, ↓)

Ett lite spretigt avsnitt utan de riktigt vassa ögonblicken. Det gick lite plötsligt när Nick skulle in i spökhuset och varna Jess, men därifrån gillade jag slutet − både Nicks sammanbrott, Schmidts omvändelse (och vansinniga kostymbyte) och det oundvikliga slutet på Jess KK-relation. Winstons lilla del av handlingen funkar förstås sämre, för att Winston är så mycket sämre etablerad som rollfigur. Att han fick större plats än vanligt är kanske en anledning till att avsnittet kändes splittrat.

Raising Hope
(Fox, S03E05, ↑)

För andra veckan i rad tar Raising Hope ett rejält kliv framåt, och som av en händelse sammanfaller det med ett avsnitt helt utan Maw Maw. Det är alltid oemotståndigt när serien ger fritt spelrum för Burts naiva nyfikenhet på livet. Förvecklingarna mellan Jimmy och Sabrina fungerade också bra, med untantag för Jimmys överdrivet tramsiga intrigerande mot slutet.

Raising Hope har stryrkor. Det gäller bara att serien utnyttjar dem, istället för att försöka överträffa sig själv i äckliga gags.

Suburgatory
(ABC, S02E03, ↑)

Tre saker gjorde det här avsnittet. H. Jon Benjamin som Dallas lifschoach. Ryan Shaes oneliners, som Parker Young levererar med grym deadpan-tajming (definitivt bara en tidsfråga innan den grabben får större och bättre roller). Och fantastiska Cheryl Hines i en fin slutscen med George. Dallas narrativa båge är ganska lustig: hon utvecklas från att vara en karikatyr till att bli en riktig person. Om man bortser ifrån den bakvända sitcom-logiken i det, är det både lite rörande och riktigt intressant att följa. Hennes arc är egentligen den enda i Suburgatory som jag bryr mig om − till stor del för att Hines är så bra.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E02, ↓)

Det Don’t Trust The B får höga betyg i är självförtroende och experimentlusta snarare än hantverksskicklighet. Det händer allt möjligt i det här avsnittet, och långt ifrån allt fungerar. Chloes totala brist på proportioner i ränksmideriet gör det tydligt att hon är Barney Stinsons arvtagare i sitcomuppställningen nu när HIMYM går i graven (om DTTB inte hinner före, det vill säga…)

Ben and Kate
(Fox, S01E06, →)

Jag är som bekant rätt förtjust i Dakota Johnson som Kate, men hennes kärleksliv? Det engagerar mig inte allt, särskilt när grabbarna serien kopplar ihop henne med i det här avsnittet ser exakt likadana ut. Att plocka in klonade snyggingar som kärleksintressen för huvudrollfigurerna känns generellt sett som feltänkt casting. Det blir varken relaterbart eller kul.

Happy Endings
(ABC, S03E02, ↓)

Några enstaka bra repliker och scener. Men: Alldeles för mycket galna upptåg, i ett hysteriskt tempo, helt utan chans för tittaren att relatera till eller känna med rollfigurerna. Det här avsnittet av Happy Endings var ett bra exempel på hur man inte ska göra sitcom.

Uppehåll den här veckan:
Parks and Recreation, The Office, Go On

Nedlagda eller dödförklarade:
Animal Practice, Up All Night

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your MotherLast Man StandingMalibu County

Har inte haft premiär:
Whitney (14/11), Community (7/2)

Sitcomlistan 22/10-26/10: New Girl huvudet högre än allt annat

2012-10-29  

Bortsett från New Girl och Don’t Trust The B**** In Apartment 23 var den här veckan rätt jämntjock, så ta inte den inbördes ordningen så allvarligt.

New Girl
(Fox, S02E05, ↑)

Schmidt köper en kaka till Nick, och utifrån det väver New Girl en liten story som inte bara är väldigt rolig, utan också riktigt rörande, på ett känslomässigt handikappat sätt. En lite ofokuserad utekväll med modellerna blir minnesvärd med en enkel vändning, och total tilltro till Zooey Deschanels förmåga som fysisk komiker.

New Girl gör ju det här bättre än alla andra just nu. Det är inte en unik eller banbrytande serie, den hittar bara en, två, tre extra nivåer i utförandet.

Det är värt att poängtera att New Girl inte har charmen som främsta egenskap. Det här är inte en mysig sitcom med emfas på myset. New Girl är skitrolig. Mycket tack vare den centrala trion skådespelare, förstås, men manusförfattandet är ofta briljant. Det sitter i detaljkänslan, och i förmågan att nästan alltid hitta ett skämt som inte är det förutsägbara.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Don’t Trust The B inleder säsongen med en metaattack som hade kunnat vara ett outhärdligt internskämt. Men den här serien har så roligt med sina Dawson’s Creek-referenser, plockar isär dem (eller spränger dem i luften, snarare) med sådan frejdig respektlöshet att det är totalt oemotståndligt.

Här finns kanske små sprickor att peta i, men det har jag helt enkelt inte göra. Jag älskar hur mycket självförtroende den här serien har, hur den förhåller sig till sitt absurda universum som om det vore fullständigt självklart.

Meta i kubik: Är gravbålet i det här avsnittet seriens sätt att lämna Beek from the Creek-skämten och utveckla James van der Beek till mer än en referenshumoristisk åskledare?

Parks and Recreation
(NBC, S05E05, ↓)

Jag tyckte egentligen om det här avsnittet, men jag var ändå vagt besviken när det var slut. Slutscenen innehöll ju en av de mest omvälvande händelserna i serien över huvud taget, och den kändes… inte tillfredsställande. Som att det borde ha varit mer, och som att Mike Schur och hans team inte hittade riktigt rätt känsla den här gången.

Jag oroar mig fortfarande för Parks & Rec; min känsla är att de olika beståndsdelarna svävar iväg, utan att serieskaparna får riktigt grepp om dem. Det är väl oundvikligt − jag kan ärligt talat inte minnas en modern sitcom som fortfarande var på topp efter fem säsonger. Men Parks & Rec har varit så bra, så länge, att man på något sätt inbillade sig att den var ett undantag. Så verkar det, tyvärr, inte vara.

30 Rock
(NBC, S07E04, ↓)

Det här känns mer som de sena säsongernas 30 Rock. Inte särskilt inspirerat, inte särskilt vasst. Vi får väl se hur det fortsätter, men får vi några fler avsnitt som förra veckans innan det är över, så ska vi nog vara ganska nöjda.

Ben and Kate
(NBC, S01E05 →)

Det Ben and Kate saknar innan jag vill kalla den en bra serie på riktigt, är handlingar som är mer än veckans galna upptåg. Värmen som jag har skrivit om förut är hela tiden där, och rollfigurerna är starka, men just nu träffar vi dem lite grann i ett vakuum. Jag vill ha mer känsla av värld, och mer känsla för vart Ben, Kate, och de andra är på väg. Och jag vill nog ärligt talat ha lite mer lugn, ett litet steg tillbaka i tempo, än i de senaste två avsnitten.

Happy Endings
(ABC, S03E01, säsongspremiär)

Happy Endings börjar sin tredje säsong med att leverera exakt vad man förväntar sig av Happy Endings. De sex i kompisgänget har väldigt väl etablerad rollfördelning och inbördes dynamik vid här laget, och frågan är om manusförfattarna är lite väl bekväma med vad de har. Relationen mellan Dave och Alex är totalt oengagerande, och att Jane och Brad inte bråkar på riktigt har serien slagit fast med emfas. Återstår då att bry sig om Max och Penny, som är så mycket seriefigurer i det här avsnittet att det är svårt att ta på allvar. Visst, Happy Endings är en charmig hang out-serie men det är en låg ribba att ta sig över, och i jämförelsen med till exempel New Girl − en mysig hangout-serie som samtidigt är fruktansvärt rolig och kreativt inspirerad − är det här inte särskilt imponerande.

Go On
(NBC, S01E07 →)

Jag tycker fortfarande att Go On är en ganska hyfsad sitcom, med en del väldigt charmiga ögonblick (i det här avsnittet gillade jag, lite överraskande, b-storyn med John Cho och kattjejen). Det som bekymrar mig en aning är att Go On inte har utvecklats särskilt mycket. Det är samma serie, med samma kvalitéer och svagheter, som i piloten.

Suburgatory
(ABC, S02E02, ↓)

Urtråkig Halloween-plot, som ändå blev ganska snyggt ihopknuten mot slutet. En fundering: det var längesen jag tänkte på Cheryl Hines som Larry Davids fru. Hon spelar Dallas med sån entusiasm att det är svårt att se henne som något annat. Det är imponerande med tanke på att rollen är skruvad till tusen.

Jag vill säga att Suburgatory borde ha haft Dallas och Dalia i centrum från första början, men risken är väl att den serien hade blivit Kath & Kim.

Raising Hope
(ABC, S03E04, ↑)

En litet kliv uppåt jämfört med säsongens övriga avsnitt. Förmågan att tramsa med omdöme saknas fortfarande i stor utsträckning, men här fanns i alla fall ögonblick rollfigurerna emellan som kändes genuina och engagerande. Martha Plimpton och Garret Dillahunt är en högklassig sitcomduo när de får lite mer att göra än att bete sig som sjuåringar, Wilmer Valderramas gästspel var småcharmigt, och den lilla parentesen med Barney och Maw Maw var riktigt fin. Inte ett fantastiskt avsnitt teve, men åtminstone en påminnelse om vilka kvalitéer Raising Hope har när serien träffar rätt.

Up All Night
(NBC, S02E06, →)

Jag har inte så mycket att tillägga om Up All Night vid det här laget. Ok ett par saker: Med Sean Hayes som sidekick känns det mer än någonsin som om Ava befinner sig i sin helt egna serie. Det går nog att konstatera: makeovern i början på säsongen har inte bidragit med så mycket mer än en märklig känsla av att ingen av rollfigurerna har något vettigt att göra på dagarna. Nej, jag ska inte göra en metapoäng av den saken… I övrigt, se förra veckans summering av seriens problem.

The Office
(NBC, S09E05 →)

Andy är ingen mobbare den här veckan, men han är fortfarande ett sänke för The Office. Ja, Michael Scott var också självupptagen och osäker, men det fanns en helt annan värme i hans strävan efter att bli sedd och älskad. Andy är bara patetisk och bufflig, och den enda som orkar med honom är Erin (för att hon, antar jag, minns honom som han var innan han blev chef och The Office manusförfattare började skriva honom som outhärdligt patetisk och bufflig).

Och Stephen Colbert − är det första gången han är med eller har jag förträngt något? Det här gästspelet kändes hur som helst väldigt krystat. Det är definitivt inte första gången The Office stuntcastar en gästroll…

Storyn med Pam och Jim är jag mer ambivalent inför. De har varit ljummet lyckliga i så många säsonger, och det borde vara en bra idé att skriva in en riktig konflikt, med riktiga insatser,dem emellan. Men det känns bara olustigt. Jag är inte riktigt säker på om det är manusförfattandet det är fel på, eller om det bara handlar om samma gamla återvändsgränd: det är en fundamental naturlag i The Office universum att Pam och Jim ska vara tillsammans, och varje antydan till något som slår in en kil dem emellan kommer att få tittaren emot sig.

Animal Practice
(NBC, S01E06, ↓)

Nja, det här var inte så kul. Halloween brukar vara högsäsong för fåniga påhitt i amerikanska serier, och Animal Practice är inte främmande för att plocka billiga, enkla poäng ens i vanliga fall. Det här avsnittet föll väldigt platt, och nu börjar jag vackla om huruvida jag bryr mig om att se de kvarvarande avsnitten av Animal Practice.

Som diskuterades i kommentarerna förra veckan har serien alltså lagts ner av NBC. Två avsnitt finns kvar att sända. Jag vet att jag var väldigt positiv för en vecka sedan och att det här låter ombytligt, men ärligt talat: är en dödsdömd Animal Practice värd ytterligare 43 minuter av mitt liv? Antagligen inte.

Uppehåll den här veckan:
The Mindy Project

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som nog sitter rätt bra på avbytarbänken)

Har inte haft premiär:
Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan 15/10-19/10: Tina Feys tramsiga triumf

2012-10-22  

30 Rock
(NBC, S07E03, ↑)

Det var som fan, Tina Fey. Jag minns inte när 30 Rock var så här vasst senast. Om man bortser från de här 2 minuterna måste det vara åtskilliga säsonger sedan.

Här återvänder Tina Fey till »diskussionen« om kvinnor och humor, men oändligt mycket smartare och roligare än sist hon lät ämnet vara fokus för ett avsnitt. Det är precis tillräckligt mycket pamflett för att man ska inse att Fey tar de underliggande frågorna på allvar, och samtidigt exakt så bottenlöst tramsigt som den specifika frågeställningen förtjänar.

Alec Baldwin är också i högform (roligast: scenen i hissen precis i början) och stuntcastingen av Ryan Lochte i Jacks b-story är fantastisk bara genom att vara så totalt oväntad och meningslös. Att plocka in en olympisk superstjärna i två scener bara för att få till en extra knorr på ett perifert skämt är ett tecken på antingen desperation eller kreativt flow − här känns det definitivt som det sistnämnda.

Parks & Recreation
(NBC, S05E04, ↑)

Jag börjar bli bekymrad över Ben och April i Washington − de har inte med något annat att göra, och så är långt har deras b- och c-storys den här säsongen har i bästa fall varit ljumna, i värsta fall riktiga snedträffar.

Men hemma i Pawnee har Parks & Rec hittat tillbaka till sina styrkor. Och äntligen ett bra avsnitt för Aziz Ansari igen, när Tom ratt-twittrar in i en brandpost och blir dömd till totalt skärmförbud i en vecka. Också snyggt av manusförfattarna att väva in Toms vilsenhet i storyn, som en liten metakommentar till att de själva har tappat riktningen i hur de använder rollfiguren.

Abstinence only-storyn är ett snyggt sätt för serien att nosa på allvarliga politiska ämnen. Att sticka hål på just den här sortens faktablind moralpanik ligger ju helt i linje med seriens grundläggande humanism.

Ben and Kate
(Fox, S01E04, ↓)

Inte ett dåligt avsnitt, men ett lite ofokuserat. Den där förmågan att göra ohämmad sentimentalitet och få mig att älska det finns här också, men i slutet av en story som inte riktigt fångade mig.

Jag förklarade för en vecka sen varför jag verkligen gillar Ben and Kate, så det behöver jag inte upprepa. Vi tar det här som ett mellanavsnitt.

Suburgatory
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Tessas lillgamla tonårsbekymmer är småputtrigt halvengagerande, men frågan är om man inte tittar på Suburgatory mest för Dalias tomma blick och obetalbara deadpan-monologer. Ärligt talat hade serien nog vunnit på att vara en mer utpräglad high school-serie, och hålla igen på de vuxna rollfigurerna.  Jag vill ha mer samspel mellan Dalia, Tessa och Lisa!

Animal Practice
(NBC, S01E05 ↑)

Jag tror att det är dags att sluta försvara Animal Practice och bara ta serien på allvar som en inte särskilt subtil men oväntat bra sitcom. Rollfigurerna är distinkta och avsnitten har drivet tempo och effektiv rytm. Det enda som jag inte gillar är att sjukhuschefen Dorothy verkar ha sin dåliga självkänsla som mest framträdande egenskap. Varje avsnitt måste inte handla om att hon försöker få någon att tycka om henne.

Up All Night
(NBC, S02E03-05, →)

Jag hittar fortfarande inget att bli uppspelt över i Up All Night. Några vassa oneliners, visst, och kemin mellan Christina Applegate och Will Arnett har inte försvunnit. Men Up All Night befinner sig alldeles för ofta i något slags håglöst mellanläge där det varken finns engagerande känslotoner eller humoristisk puls. Det är småtrevligt, entonigt, och jag förstår inte riktigt varför. Den här serien borde kunna vara mycket mer än så.

The Office
(NBC, S09E04, ↓)

Det fanns sympatiska och roliga inslag i a-storyn, som gick lite djupare med Jim och Dwights faktiskt ganska komplicerade frenemy-relation. Men jag hade svårt att ta dem till mig − Andy Bernards vuxenmobbande av Nellie blev så obehagligt i det här avsnittet att det öveskuggade allt annat.

Andys småaktiga, ängsliga behov av att göra Nellys liv på kontoret till ett helvete har skavt hela säsongen, och gjort honom problematisk som bärande rollfigur redan i de tidigare avsnitten. Men sättet det går över gränsen på i det här avsnittet är inte bara bristfälligt teveberättande, det är olustigt på ett rent mänskligt plan. Jag kan liksom inte begripa hur resonemanget har gått − det verkar inte finnas någon insikt om vilket enormt allvar det finns i Andys beteende.

Nu verkar det visserligen som att den här narrativa bågen har nått sin slutpunkt, men frågan är om Andy kan komma tillbaka som en sympatisk rollfigur efter att vi har sett honom som det äckel till översittartyp han är i 90 procent av det här avsnittet. Några smickrande meningar i ett rekommendationsbrev räcker kanske för Nellie, men jag vet inte om det räcker för mig.

Raising Hope
(Fox, S03E03 →)

Egentligen inget nytt att rapportera sen förra veckan. Mycket galna upptåg, väldigt lite finess, och det enda som gjorde mig känlomässigt engagerad var när Maw Maw hotade att mörda en katt. Frågan är om Raising Hope har gjort sitt som sevärd sitcom.

Uppehåll den här veckan:
New Girl, The Mindy Project, Go On

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.