Weird Science
Dags att släppa: House of Lies, Revenge och Cult

2013-03-15  

Egentligen borde jag skriva en vanlig veckolista, med tanke på hur extremt mycket bra teve vi fått från England och USA de senaste veckorna. Men jag sparar lite till på diamanterna och går på kråkguldet i stället – som ett slags självterapi. Jag syftar alltså på sådana serier som glimrar precis så mycket att man inte kan låta bli att kolla på dem,  och inte klarar av att avsluta dem, trots att de egentligen är… tja, skräp. Tomt godispapper som reflekterar solen och förblindar för stunden. Här är mina tre värsta. Måtte jag få kraft att överge dem snart.

 

1. House of Lies

Har aldrig tidigare följt, och bara fortsatt följa, en serie som jag tyckt så intensivt illa om som denna. Jag tycker illa om rollgestalterna (sånär som på den underbare queer-tonårssonen), tycker illa om tonaliteten i stories och dialog, tycker illa om det okänsligt bekymmerslösa hedonistiska, tycker illa om hur illa de mixar in emotionell dramaseriositet tvärs igenom det satiriska… ändå kan jag alltså inte låta bli att titta. Ett tag var det så illa att jag undrade om det var för att jag saknade Veronica Mars som jag tittade, för Kristen Bells skull (hoppas bara inte House of Lies saboterat min bild av henne för mycket inför den kommande Veronica Mars-filmen).

Men, nånstans smyger det sig alltid in en liten, liten belöning just som man är i färd med att lägga ner serien. I år kom den med Matt Damons gästspel som en nidbild av sig själv, i behov av en konsultfirma som kunde ta fram något lagom schysst välgörenhetsprojekt där han fortfarande kunde vara action-cool i de hjärtnupna PR-filmerna. Damon var helt briljant.

Sedan var det dock tillbaka till kråkguldet igen, fullt med usla repliker som »You’re like me but with extra mean-sauce«, och klumpiga placeringar för att leda in till kul oneliners, som att låta en klient säga att han ska ge Marty »a glowing report« bara för att Marty ska få svara med att säga »glowjob«…

Och, vad gäller hedonismen: Californication gör samma sak och där gillar jag det – för att serien har hjärta. House of Life är bara ett stycke pacemakerplast.

 

2. Revenge

Lika mycket som jag älskade första Revenge-säsongen har jag hatat den andra. När allt spann vidare i en ny cirkel av konspirationer utanpå den gamla kände jag bara att här har vi en trädstam som kommer att fortsätta addera cirklar, säsong efter säsong, och allt vi kommer att ha i slutändan är… samma trädstam fast lite tjockare. Av någon anledning sitter jag i en soffa framför ett träd bara för att, vecka efter vecka, se det växa.

Som jag skrev för några veckor sedan var jag oerhört nära att skippa serien när en spänningsepisod byggde på hur snabbt man kunde skyffla tillbaka kaffebönor i en säck (ja, rena Fångarna på fortet) och det är väl att betrakta som den här tevevårens största misslyckande att jag fortfarande är kvar i seriens gråtrist trådiga garn.

 

3.  Cult

Måste erkänna att jag tyckte introt var toppen. En När lammen tystnar-läbbig inledningssekvens som visade sig föreställa en thrillerserie-i-serien, vars Manson-psykologiska seriemördarkult dock har en motsvarighet ute i verkligheten, med serien-i-seriens fankultur som mylla. Och även fortsättningsvis är metaperspektivet intressant – Cult fångar upp fan-fiction och lajvarkultur på vägen mellan fiktiv och verklig kult. Problemet är bara att det så vansinnigt kackigt gjort. Som det där fiket där teveseriefansen samlas och hänger, och specialstuderar random avsnitt av serien på jakt efter dolda meddelanden – en sådan uppenbar skrivbordskonstruktion. Och nu har huvudpersonerna börjat hitta ledtrådar genom att sakta ner den fiktiga teveseriens ljudspår också, och spela upp dem baklänges…

Men återigen finns här en liten detalj som gör att jag har svårt att släppa spektaklet. Nämligen den fiktiva seriens skapare och manusförfattare – en levande legend som inte visat sig för någon utan bara skickar manusen till studion, fyllda med dolda budskap inte bara till fansen utan till en reell våldskult. Man vill ju veta mer om den där manusförfattaren, se hur han ser ut…

Fler finalfester: Harry’s Law och Revenge

2012-05-28  

Två finaler jag verkligen uppskattat, och som Christina inte inkluderade i sin finalspecial i helgen, var Revenge och Harry’s Law.

Den ena markerade både ett magnifikt avslut och ett kittlande avstamp inför en andrasäsong; den andra en closure-klämtande seriefinal (NBC:s nedläggningsbeslut om Harry’s Law kom för ett par veckor sedan men måste ha förhandsmeddelats David E Kelley, med tanke på episodens utformning). Den ena ung, nervig och full av energi; den andra lugn, vuxen och – full av energi.

Jag har ju alltid varit hängiven fan av David E Kelleys speciella ton och sätt att bygga serier och det lustiga med Harry’s Law är, som jag beskrev här, hur han – efter supersuccén med Boston Legal med 00-talets smartaste tandempar i Spader och Shatner – inte lyckades hålla sig till första säsongens strategiskt nedtonade premiss utan praktiskt taget kastade sig tillbaka in i Boston Legal-korridorerna igen med säsong 2.

Och vilket avslut! Precis som vanligt ett par rejält underhållande och topic-starka rättsfall (hur Ollie och Cassie grälade sig igenom affirmative action-temat var vintage David E Kelley!) och så ännu en show-extravaganza på slutet (efter det jag beskrev här) med ett uppsluppet företagsparty med enormt mycket folk (har nog aldrig sett en bar packas så tokfull i en teveserie tidigare) och två totalt överraskande, jättefina musiknummer på slutet, dels en vild livebandtolkning (med Cassie och affirmative action-domaren vid sångmickarna) av Fun-låten Some Nights (som everybody in the whole damn house sjöng med i, var den en stor hit i USA..?), dels Kathy Bates själv ensam vid pianot tolkande Tom Waits Take Me Home, fast med textraden nyckelraden genusändrad till »you’ve got to take me home, you silly boy«, syftande på att hennes, Harry Korns, första man hade dött. Detta var i sig ett känsligt och utsökt utfört emotionellt ram för finalstoryn, där slutligen hela gänget när partynatten tonat ut överraskade Harry med att sluta upp vid gravstenen.

Kan en seriefinal bli mer… final?

Och kan en säsongsfinal bli mer… ge-mig-nästa-säsong-genast än den Revenge levererade?!

Jag ska inte spoila någonting nu, för jag rekommenderar verkligen alla som ännu inte gett sig på serien att kolla ikapp – dvd-boxen släpps i slutet av sommaren. Men ett (av många möjliga) mått på seriens unicitet var toksvängningen under det näst senaste avsnittets sista tio minuter: från en fullständigt over-the-top snyftscen vid en död trotjänarhund (!), som dessutom ändade i hångel, givetvis med ett skvallervittne utanför glasdörren, till ett överraskande cliffhangerthrillerslut där jag gulpslukade mina egna hjärtslag av spänningen. På dessa tio minuter (eller var det rentav bara fem?) täcktes så mycket in av vad som gör denna märkliga serie till rena drogen. Det är en känslodrypande såpa, det är en superstorysmart psykologisk thriller, det är klichéer som ständigt pendlar mellan skamlöst och meta, det är retrokänsla i just det såpiga men också contemporary modern i tonen av amerikansk målgruppskommersialism, men också ständigt något helt annat. Skulle jag försöka sätta fingret på alla kvaliteter skulle jag sitta med alla tio fingrar i bordskanten som i ett fullskaligt Jimmy Webb-ackord.

Well, så kom finalen på det. Och gav både en tillfredsställande konklusion på hyfsat mycket av det man längtat efter att få se löst under säsongen – och samtidigt så mycket mer av frustrerande omöjlighet i ett allt större pussel. Som om man äntligen känner att man börjar bli färdig med ett tusenbitarspussel och så häller någon ner tusen bitar till i en hög på bordet.

Vi har nu ett helt nytt spelfält inför säsong 2 och det skvalar redan av mitt och alla andra fans dregel.