Weird Science
Hellre Carrie än Lady Mary och Hannah

2012-12-26  

Efter att jag sett klart tredje säsongen av Downton Abbey har jag seriens catchphrase och butlerns eviga »problems with the new footman« ringande i öronen. Ett återkommande problem för honom, tydligen. Mitt största problem är att jag ogillar seriens främsta huvudpersoner så mycket att jag löper risk för blodpropp. »Problems with the new aristocracy«, snarare, i mitt fall.

De första två säsongerna kunde jag se med den förälskades milda blick och därmed förlåta intrigens Falcon Crest-nivå och Lady Marys allmänna äktenskapsidioti. Misstag gör vi alla i ungdomen. Men det hela sjönk ju sedan till Rederiet-nivå för att nu vara tillbaka i trevlig Falcon Crest-anda igen och alltså borde jag vara nöjd. Men i nyktert tillstånd kan jag numera inte se Lady Mary som annat än jobbig, världsfrånvänd och i behov av en hurring hur mycket jag än försöker. Jag känner inte med henne. Lady Edith kan jag ändå, i viss mån, få någon slags stackars lilla rika flicka-sympati för. Jag uppfattar henne som seriens mesta underdog och en sådan vill man ju alltid heja på. Lady Sybil har alltid sin höga moral och sin besvarade kärlek att falla tillbaka på. Lady Edith bara en väl grundad bitterhet som bara växer tillsammans med känslan av att alla springer om henne. Jag kan, i viss mån, sympatisera.

Sedan ser jag klart Girls på ren trots (jag gillar den inte heller och avskyr tjejerna i den) och blir sängliggande av trötthet. Nostalgisk också, och längtar tillbaka till den bekymmersfria tiden med Sex and the City då huvudpersoner var tillrättalagda och roliga och löste det mesta med en gruppkram.

För även om karaktärerna i Sex and the City var äldre än mig då det begav sig, hyfsat irriterande tunna på sina håll, så kunde jag ändå mycket lättare identifiera mig med dem. Ja, för att de var just endimensionella och därmed lätta att tillskriva egenskaper, säger den skeptiske.

Avbryt inte, säger jag då. Vad jag menar är att i både Downton Abbey och Girls finns faktiskt ett identifieringsproblem. I båda fallen har man försökt att göra karaktärerna inte bara komplexa utan också ge dem svärta. Lady Marys snedtramp med en viss diplomat, till exempel, och vit mans börda. Nej, rättelse: vit aristokratkvinnas börda. Hannahs uppvaknande i en kall och hård värld vi andra kallat verklighet ganska länge nu. Men har man kanske, i detta nymodiga försök att ge karaktärer flera lager, kanske brett på lite för mycket? För jag hittar ingen kärna, inget att tycka om. Faktiskt hittar jag inte så mycket alls utom förvuxna bebisar som sluppit ta snavar för någonting alls länge nog nu. Vad är det jag missar?

Jag är en Charlotte men en hälsosam dos Samantha. Detta vet jag med säkerhet. I Downton Abbey är Ms Hughes, den gamla gråhåriga hushållerskan, den enda jag eventuellt skulle kunna se mig själv liknas vid. Hos det halvt streetsmarta, halvt fårskockliknande gänget downstairs snarare än hos de uppbröstade anomalierna upstairs definitivt men ändå med visst personalansvar. Ja, jag är väl Ms Hughes då men det är ju inte på långa vägar lika kul som att vara en Charlotte. Och hon var ändå den rigida av dem!

I Girls avskyr jag allihop. Om någon jämförde mig med någon av tjejerna skulle den redan nämnda hurringen delas ut. Vem vill vara en tjurig, trulig, oresonlig egoist står med händerna i kors och lyssnar på Feist medan livet och alla möjligheter tickar förbi?

Serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham har presenterat Girls som ett slags osminkad Sex and the City. Det är så här det verkligen ser ut, tjejer och killar. Okej, hur ser den ut då? Den är rätt tom, ihålig, ointressant och allt annat än vad som känns äkta om du frågar mig. I Sex and the City (nu slutar jämförelserna) fick man ändå ganska tidigt köpa att det rörde sig om en fantasivärld, en amerikansk dröm och ett enda långt retuscherat vykort från New York. Brudarna hade å ena sidan fantastiskt overkliga problem som vilket party man bör gå på, men också väldigt verkliga sådana som cancer, barnlöshet och ensamhet. Och ja, man fick se dem jobba också även om det var låtsasjobb på viss nivå. Men i en säsong har Carrie verkliga pengaproblem och i en annan är det Mirandas omänskligt grymma jobbtimmar som pajar förhållandet med Steve. Men framför allt har tjejerna kul ihop, gillar varann och skulle vara roliga att hänga med. Alltså, vem i hela världen vill hänga med Girls-tjejerna? Och hängde jag med Lady Mary skulle jag förvandlas till Branson av ren överlevnadsinstinkt och det vill vi ju inte, naturligtvis.

Girls påstår sig ha verkliga avsändare, till skillnad från Sex and the City. Alltså blir ju tonen annorlunda och förväntningarna likaså. Girls handlar om hur dessa »flickor« (bebisar) måste klara sig själva. För Hannahs del innebär det att klara sig utan att hennes föräldrar betalar hennes hyra. I Downton Abbey handlar det om att Lady Mary ska hitta en make med pengar. Jag är ledsen men jag bryr mig inte. Dessa »problem« är löjliga.

När Hannahs föräldrar talar om för sin vuxna dotter att hon måste börja tänka på att försörja sig själv blir hon tjurig och sur. Precis som Lady Mary när Matthew vägrar ge henne sina arvepengar till en början. Plötsligt står både Hannah och Lady Mary inför en situation vi ska förväntas sympatisera med. De har fått navelsträngen bortklippt, något har ryckt bort mattan från under deras fötter. Men herregud, det var väl ändå på tiden?

Ja, jo. Men Lady Mary levde ändå i en annan tid under andra konventioner. Hon är ju en överklassdam och då förväntas man vara försörjd.

Kanske det, men det betyder inte att hon har mina sympatier. Eller att jag förstår henne när hon tjatar och tjurar till sig Matthews pengar. Eller att jag ska orka bry mig. Då uppskattar jag Lady Edith mer som i mångt och mycket har ännu mer gemensamt med Hannah i Girls. De sörjer bittert sitt tilltänkte, dystra öde som singelkvinnor utan större utsikt för giftermål utan att för en sekund reflektera över de privilegier de faktiskt har. Mer ärligt ändå, kan jag tycka. Jag känner igen den sortens personer mer än Lady Mary-sorten. Och då känner jag mer med poor old Charlotte som fick sig sin perfekta drömprins helt enligt hennes Upper East Side-konventioner men som vidade sig vara oförmögen att ge närhet. Också helt enligt rådande Upper East Side-konventioner. Se? Same same but different.

En genusgrej nu bara också, killarna i dessa serier har jag inte mycket större sympati för heller men det är inte de jag upplever som seriens huvudkaraktärer. En stor höjdpunkt i Downton var till exempel när Matthews skjorta försvann och han nödgades (nödgades!) äta middag i en smokingskjorta. Jag menar, sånt kan jag ju inte förväntas lägga min tid och ork på? Hellre fördjupar jag mig i Dr Treys impotens, hur glattig den än må vara.

Nej, jag måste sluta nu. Jag vet inte ens varför jag plågat mig igenom dessa serier över huvud taget, det är inte bra för mitt blodtryck. Mitt nyårslöfte blir därför att inte se varken säsong 2 av Girls eller kommande Downton om inte Lady Mary och Hannah tvingas ta sig i kragen ordentligt, klippa sig och skaffa ett jobb som får dem att åtminstone lite, lite grann lyfta blicken bortom det egna kvarteret, utveckla en empati för andra människor och en något nyktrare syn på sin omvärld.

Adam – hjärtlös eller bara skjortlös?

2012-07-04  

Ett pervo utan vett och utan skjorta – ja, Adam i Girls tillbringade så mycket tid i serien tröjlös att hans bara bringa fått ett eget twitterkonto: Adam Sackler’s chest.

För att vara en serie om tjejer så har författaren, regissören och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham gett en av de mest intressanta rollerna i Girls till en manlig karaktär. Hannahs liggpartner-blir-pojkvän Adam Sackler må påminna om en näsapa i pottfrilla, och därtill en näsapa med diskutabla sexuella preferenser som ser ut att lukta hela vägen ut genom tv-rutan. Men han gick från att vara i princip Satan till en snubbe som, vad jag kan se efter att ha stalkat nätet på Adam-kommentarer, nu många tjejer dreglar över.

Adams snusko till sötis-vändpunkt kom i partyavsnittet där Hannah med vänner inte bara såg honom med skjorta för första gången utan även fick veta att Adam var med i AA. Där Hannah insåg att hon faktiskt inte visste speciellt mycket om honom. Så blev Hannah och Adam ihop »på riktigt«.
Tusan! Varför är man så förutsägbart romantiklängtande! Ett gigantiskt kollektivt naaaaaawwww gick genom oss när vi i avsnitt åtta fick ta del av Adams och Hannahs (snudd på normala) parförhållande.  De pussas, köper glass, tittar på barndomsbilder, och i säsongens kanske snyggaste (men mest o-Girls-aktiga) scen försöker han be henne om ursäkt med hjälp av hundratals klistermärken med ordet »sorry«. Vi förlåter honom också, även att han i de sju föregående avsnitten behandlat Hannahs hjärta som apkött. Hur kan vi då förlåta honom så lätt? Jo, för bara det finns en anledning till att en svinig karaktär beter sig som ett as, så vi kan låta honom komma undan med all skit. Ha bara en taskig barndom eller lässvårigheter, var vampyr eller alltså i Adams fall, var en före detta alkoholist.

Det finns dock en sak som är svår att överse med även med den »nya« Adam. Även om de flesta föredrar bad boysen före de mer träbockiga hjältarna (Logan vs Duncan, Spike vs Angel, Dean vs Jess etc) så har Adam en grej som skiljer honom från de andra antihjältarna – han är rätt… ja, rent ut sagt: äcklig. Objekten för (kvinnliga) huvudkaraktärers trånad är ibland hemska – grymma, själviska, nedlåtande – till och med missbrukare, stalkers, massmördare eller bokstavliga monster. Men de är aldrig vidriga på det sättet. Det är svårt att slå Adams uttalanden som »would you have fucked the four-year-old me?« eller hans runka-medan-bli-förnedrad-scen.

Och visst, den enes äckligt är den andres härligt och vem är väl jag att döma ut sexuella preferenser och så vidare men majoriteten av oss skulle ändå reagera precis som Hannah gjorde när Adam bytte gullegull mot golden shower – med ett vrål av fasa.

Enligt skådespelaren Adam Driver kommer många fram och vill tala om sin kärlek till Adam-karaktären, och går längre än så: »De vill prata om sexscenerna: »Jag gör samma sak!« Oftast är deras partners där och det blir obekväm stämning.« Samtidigt gör en Adam-hatande kritiker analysen att Adam definitivt är mentalt instabil – möjligen schizofren.

Jag själv har, tillsammans med många andra, fortfarande svårt att bestämma mig om jag gillar honom eller inte.

En sak är säker – vi kommer få fortsätta grunna över Adam. Om ungefär ett halvår kommer säsong två av Girls, och visst är han med i den. Kanske kommer vi då få svar på Jessas fråga om Adam:

»Is he like a great thinker or just a total fucking idiot?«

Hannah tänker efter före

2012-06-20  

Jag tror att jag har lyckats nåla fast för mig själv vad som är Girls styrka och svaghet samtidigt, det som skaver så skönt: Det är den där jävla skrattspegeln. Lena Dunham visar oss – oss. Alltså, hon visar oss så som vi är och så som vi är rädda att vi är, så som andra är när vi stör oss på dem. Vi vet inte riktigt vem vi hejar på, vem vi identifierar oss med. Vi vet inte om vi skrattar med eller åt, vi vet inte vem vi skrattar åt. Är vi med eller mot Hannah? Är vi Hannah? Vill vi vara Hannah, eller är vi rädda för att vi är Hannah? (Disclaimer: Jag har också en stor tatuering på ena armen, ett pärlband av mer eller mindre ogenomtänkta allianser bakom mig, kreativa pretentioner och vad som generöst kanske kan kallas en okonventionell skönhet. Okej?)

Det är som med hipsters. Det säkraste tecknet på att man är en hipster är att man säger att man inte är en hipster, men är snabb med att peka ut andra hipsters. Girls låter en känna sig lite tryggare i att man har i alla fall inte skämtat om date rape på en anställningsintervju (men visst har man sagt dumma saker), man har inte försökt förföra sin chef, man har inte fått kondylom av sin garderobiga första pojkvän (fast…)

Säsongsfinalen handlade lite om inte veta vad man vill ha, att få vad man vill ha och inte veta vad man ska göra av det – kanske en lite tung metafor för tjugofyraårsåldersförvirringen som är seriens hela raison d’être, men må så vara. Marnie fick en (ex-)pojkvän som ville sätta på henne mot ett handfat och stod handfallen. (Dock tror jag att en glasögontjockis som gillar tårta kan vara en vinnare. Ahem.)

Hannah fick en utskällning av Adam för att hon inte ville flytta ihop med honom. Hon har jagat honom i sex månader och sen när han vill satsa så backar hon. Hon har löjlig ångest för sina sex extrakilon, hon tror att hon är så jävla speciell, men hon känner inte honom, hon känner inte ens sig själv! Och så vidare. Det var som en filmatisering av scenen två tredjedelar in i typ vilken Marian Keyes-roman som helst, när huvudpersonen måste inse att hon är ganska gräslig, att hon behandlar folk omkring sig illa och inte alls är offret.

Det sved lite av igenkänning, av bittersöt självspäkelse, tills jag insåg att vafan. Det är väl inte så jävla konstigt att hon backar. Hon har jagat honom i sex månader, och varför har hon det? För att han aldrig har saktat in så att hon kan fånga honom. Han har varit svår och konstig och impulsstyrd, och han kallar henne »kid« som om han kommit så himla mycket längre i sin egen utveckling. Jag skulle nog också ta det lite piano när det plötsligt kommer stora kärleksförklaringar och flyttaihopförslag. Det är eventuellt det vuxnaste Hanna gjort hittills, att inte vara impulsstyrd själv utan tänka någorlunda nyktert när hon plötsligt får det hon trodde att hon ville ha. Att han förlorar en del av sin glans i vardagens ljus kanske inte bara beror på hennes ytlighet och romantiska ådra.

Man kan skratta åt att Hannah faktiskt är »thirteen pounds overweight, and it has been awful for me my whole life«, men egentligen – vem bestämmer exakt vilka hekton som innebär gränsen för legitim ångest? Ja, det finns en skala av lidande, och rent objektivt har hon det ganska bra, men när man är 24 och livrädd, för sig själv och för allt vad världen omkring en innebär är det inte särskilt mycket lindring att veta att det finns folk som är både tjockare och fattigare. Hannah är överdramatisk, hon är lite hysterisk och hon är självupptagen, men vem fan är inte det. Låt den som är utan synd kasta första trendiga träskon.

Jösses flickor

2012-05-01  

Girls har fått en hel del uppmärksamhet bland annat för sin närmast totala vithet (läs till exempel hos Gawker och Jezebel). Jag funderade ett tag på om det kunde vara möjligt att det helt enkelt fanns så vita kompisgäng i New York och Lena Dunham utgick från sina egna erfarenheter, men flera skribenter har vittnat om att hon haft mångfald i klasskamrater i mer än en skola, så det är inte heller fallet. Oavsett vilket känner jag att jag inte har mer att bidra till just den diskussionen för tillfället – däremot har jag reflekterat över något helt annat, nämligen hur utstuderad serien känns, hur medveten, på mer än ett sätt.

Det största medvetandeproblemet är hur medveten jag själv är. Hela tiden medveten om underfundiga repliker och vassa iakttagelser, på ett sätt som inte är helt positivt, för att det lägger ett filter mellan mig och upplevelsen. Det är lite för smart, på något sätt. Självmedvetet, if you will.

Jag känner mig också väldigt medveten om att figurerna är påhittade av Lena Dunham. Kanske låter lite givet, till och med korkat – en fiktiv serie har påhittade figurer, de kommer ur skaparens huvud (ibland med lite hjälp från verkligheten, förstås). Men problemet är att de känns inte som att de kommit ur Lena Dunhams huvud. Det är något som gör att de känns som personer som Lena Dunham har lärt sig finns. De känns konstruerade i tredje hand, som att hon läst att det finns tjejer som älskar Sex and the City och vill bestämma vilka alla i ett gäng »är«, att det finns jetsetglassiga europeiska kusiner som sveper in, och så vidare. Det är ytterligare ett filter, men då mellan Dunham och hennes figurer.

Det som känns lite mindre konstruerat är interaktionen med den sanslöst slemmige Adam (är jag barnslig om jag fnissar åt att han heter Sackler i efternamn? eventuellt), för den är lagom hudlös och obehaglig. Möjligen är det ett område där Dunham inte försöker göra något slags större poäng, eller för den delen plocka några smarthetspoäng, utan det är bara en illustration av något ganska många kan känna igen sig i, en inte helt konstruktiv nästan-relation – även om också den är lite utstuderad i sitt utförande.

Kanske är problemet att jag inte är målgruppen. Kanske är jag tio år för gammal, fel sorts cynisk och inte lika övertygad om min egen förträfflighet. Jag kommer nog ändå  att fortsätta titta på Girls, ge det några avsnitt till och se om jag glömmer bort att jag tittar på en teveserie.