Weird Science
Spretig dramatrio i sur säsong

2013-06-22  

Senaste säsongens amerikanska draman på networksidan har varit en grådaskig skara besvikelser från början till slut. Bara ett par har hållit för att se, de nyaste båda som såpor. Men mer om det senare.

När David E Kelleys senaste drama hade premiär på TNT i februari gnuggade jag händerna av förväntan. Sällan har jag känt mig mer sviken av en sjukhusserie.

Upplevelsen i nästan varenda del av bygget är den av good enough-tänk. Skådespeleriet är basalt, de medicinska manusspåren fullkomligt grundläggande och de omotiverade närbilderna på enskilda läkares egenheter – gnisslande gympadojor, en inbakad fläta – låtsas bära mening utan att göra det.

Jennifer Finnigan var utmärkt i rollen Brookes oskyldigt storögda tonårsdotter i The Bold & the Beautiful (svensk titel: Glamour). Hon kunde titta precis så där fuktigt anklagande/sorgset i slutet av varje scen som krävs i en dagssänd såpa. Att casta henne som skarp neurokirurg minst sagt förbryllande. Flera andra träiga skådisar dök också upp, Ving Rhames är till exempel akutens egen »House« (svårt att trycka ner tangenterna för att skriva detta, det är så absurt). Jamie Bamber (Battlestar Galactica) spelar en neurokirurg som har gott självförtroende. Och är snygg. Och får ligga. De komplexa personporträtten lät vänta på sig ända till serien lades ner efter tio avsnitt.

Värst av allt var David E Kelleys försök att göra om sjukhuset till en rättssal minst en gång per avsnitt. Då ställde högsta läkarhönset Harding Hooten (Alfred Molina) läkare till svars. De står bakom en liten pulpet av plexiglas och Hooten avrättar dem muntligen, sittande vid ett skrivbord placerat på ett podie, på brittisk engelska. Ibland hällde han upp ett glas vatten j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t.

Hela angreppssättet känns väldigt omodernt; modern sjukvård rör sig ju generellt mot att hitta stora patientsäkerhetsbrister i strukturer i stället för att peka ut enskilda syndabockar. Tanken var väl att åklagargreppet skulle vara dramatiskt. Synd att tempot var så lågt att den genomsnittliga tittaren hinner kolla på klockan tre gånger under varje rättegångsscen. Lägg till utdragna bilder på läkarkollegorna i publiken som vrider sig i medkänsla med den som just denna dag står inför rätta. Gäsp.

Manus är inte bra. Valen av ämnen är sådana andra sjukhusserier avhandlat för tio år sedan och mycket bättre. Allvarligt talat, ett helt avsnitt om att nån som förlorat sin mamma inte tycker att det känns bra att hon ville donera organ? 2013? I de första avsnittet trodde jag hela tiden att det skulle komma en twist på slutet, något som ställde allt på sin spets och skakade om mig som tittare. Men nej. Alla avsnitt slutar med att Ving Rhames sitter på samma barstol och tänker över sitt liv. Ibland får han sällskap av chefen för donationsprogrammet som har knarriga gympadojor. The End. Sällan har väl en serie lovat och velat så lite och ändå inte lyckats uppfylla det.

Men ljusglimtarna då? Grey’s Anatomy har haft en habil mellansäsong och The Good Wife har som vanligt hållit hög klass, men på ett sätt som man nu kommit att förvänta sig. Skönt att slutscenen på säsongen indikerade att stora ändringar är att vänta i seriens struktur. Vad gäller de lite yngre serierna är det som tidigare nämnt tunnsått.  Två klarade sig dock riktigt bra. Nashville försökte sig först på något slags nyanserat drama. Connie Brittons (Friday Night Lights) fantastiska sätt att tona ner och hitta gråskalan i de mest uppskruvade situationer kunde ha burit långt.  Tyvärr (eller tack och lov, beroende på hur man ser det) valde manusförfattarna att luta sig rätt långt ner i såpadiket och mot slutet av säsongen kastades nya spår in med blixtens hastighet. Jag hör till dem som tyckte att det var mycket underhållande (men andra på WS tycker precis tvärtom). Utöver Britton har också Hayden Panattiere och Charles Easton skickligt navigerat på randen, och i kombination med riktigt slagkraftig musik var serien mycket njutbar. I finalen stod frierier, graviditeter, faderskapsavslöjanden och nyktra alkoholister med en whisky i handen som spön i backen. Det var härligt.

En mer konsekvent genomförd såpa var Shonda Rhimes Scandal. Serien växte från en närmast urusel nivå i den korta första säsongen till ett högoktanigt, konspirationsteoretiskt, sexualattraktionsdrivet himmelrike i säsong två. Varje avsnitt fullspäckat med serietrådar om det politiska livet kring 1600 Pennsylvania Avenue, inte en lugn stund nånstans. Och dessutom för  första gången på närmare 40 år ett amerikanskt networkdrama byggd kring en kvinnlig afroamerikansk huvudkaraktär. Frågan om hudfärg är för övrigt helt odiskuterad i serien med – vad jag kan påminna mig – endast två undantag. I det ena fallet har  ämnet i ett handlingsspår krävt det, och i det andra har det använts som poäng i en dialog mellan Kerry Wahsingtons drivna fixarproffs Olivia Pope och den president hon har en het romans med. »I’m feeling a little Sally Hemings-Thomas Jefferson about all this«, säger Pope till sin älskare i en ordväxling som hon senare får klart för sig var ett slag under bältet. Referensen gäller förstås annan amerikansk presidents förmodade kärlekshistoria med sin egen slav i slutet av 1700-talet.

I stora drag är Scandal en effektivt berättad såpa med actioninslag och mycket driven dialog, berättad som om manusförfattarna tryckt i sig stora mängder druvsockertabletter mitt i natten. Beroendeframkallande likt ostbågar, men utan den läbbiga beläggningen på tänderna efteråt. Jag har med ålderns rätt slutat använda uttrycket guilty pleasure. Detta är bara pleasure.

Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

Skandal mot bättre vetande

2012-04-22  

Amerikanska teveskaparen Shonda Rhimes lämnar med sin nya serie medicinen och ger sig rakt in i den amerikanska politikens allra makttätaste korridorer. Det är egentligen ganska skönt – risken är att ytterligare ett sjukhusdrama efter Grey’s Anatomy och Private Practice hade haft svårt att mäta sig med tittarsuccéerna.

Om nya serien Scandals första tre avsnitt finns en hel del att klaga på och ändå är jag, som vanligt, fast i Shonda Rhimes nät.

Piloten är närmast plågsam att se – tempot är uppskruvat förbi alla gränser, berättelsens trovärdighet flyger ut genom fönstret inom de första tio minuterna och värst av allt: Shonda kör rookiegreppet. En nybörjare ska tas in i fixaren Olivia Popes grupp av jurister som hanterar dilemman och suddar bort skandaler, och genom henne får vi möta huvudpersonen och hennes posse. Det blir många klyschor (»do you wanna be a gladiatior in a suit«) och en hel del scener där olika karaktärer närmast faller på knä inför Olivia Pope för att beskriva för oss hur tuff/smart/fantastiskt unik hon är.  Det är allt annat än subtilt.

Vad Pope ska ha nybörjaren till är oklart, så tafatt som hon verkar. Men Olivia gillar att fixa saker, får vi veta, och nybörjaren behöver tydligen också fixas. I gruppen finns också en dataexpert och lite annat löst folk – ingen av dem har ens en halvhygglig bakgrundshistoria. De liksom hänger med som mänsklig kuliss bara och är duktiga på att tejpa upp bilder på en vägg som vår hjältinna använder för att få överblick (ehem). En man presenteras med klassisk commitment-fobi, som Olivia med inte särskilt varsam hand får honom att komma över. Jag bryr mig inte ett dugg. En annan gruppmedlem är självklart kär i tidigare nämnda snubbe och jag bryr mig inte ett dugg om det heller.

I brist på hjärtstillestånd och behov av att snabbt förpassa folk till operationssalen går Olivia och hennes team riktigt snabbt i korridorer för att driva upp tempot.

Om det vore gjort med större finess hade man kunnat se det som en hommage till West Wing – hela Scandal luktar liksom West Wing fast på det där glättigt ytliga sättet som i romantiska komedier där presidentens dotter blir kär i sin livvakt utan att veta om att han är livvakt.

Och ändå. Det är något med Kerry Washingtons sätt att spela huvudrollen som liksom skruvar sig in i mig. Och serien Molly-tångar på något sätt den där skruven bakom mitt gipsväggsskal så att den sprider ut sina grenar och blir omöjlig att dra ut igen. Washington är i full on diva mode och vädjar närmast med de stora bruna ögonen i känslomässigt besvärliga partier och är lika fullkomligt iskall i nästa.

Kända birollsskådisar som Tony Goldwyn och Jeff Perry dansar skickligt på gränsen till det trovärdiga i rollerna som landets president och stabschef. Och när Joshua Malina (West Wing) dyker upp som Olivias vänligt leende vän/fiende-åklagare … ja, då är jag ändå insugen i den här skiten mot min vilja. Det är tamejfanken omöjligt att värja sig. Och då tycker jag ändå att 75 procent är skit.

Det söker mig att jag inte kan sätta fingret på hur hon gör det. Jag har blivit Shondad.