Weird Science
Årets snyggaste robotserie

2012-04-16  

Det var väl inte mindre än att en hel genre för första gången gjorde intåg i svensk teveproduktion i februari, när den nyligen avslutade robotserien med Leif Andrée hade premiär. Jag talar alltså inte om Äkta människor – science fiction har trots allt gjorts tidigare, och så mycket mer snällt har jag inte att säga om den – utan om SvtB:s steampunk-spelprogram Labyrint.

Trött på allt vad Wild Kids och Piraterna heter förfasades jag över att min sjuåring ville börja titta på vad jag trodde var ännu en barn-Robinson med överdrivna läskighetsambitioner, men det räckte med en blick på roboten Taurus för att mitt hjärta skulle börja mjukna.

Och ju mer jag tittade, desto mer fanns att tycka om. Dels visade det sig att själva spelupplägget är ganska rakt, enkelt och okrystat, med en spännande men godmodig stämning som liksom låtsas vara lite farlig, fast inte alls på samma skräckvis som i Piraterna. Labyrint- och robotkonstruktören Daidalos är flärdfull och självgod, låter teatraliskt hotfull som en sorts superskurk-wannabe – jag får känslan av en Baron Harkonnen light – som får nöja sig med att utmana barn på klurigheter. Leif Andrée spelar honom med ett väldigt sympatiskt, naturligt tonfall.

Men framför allt bygger den mysiga stämningen till stor del på att det ganska enkla spelkonceptet är inrymt i världens läckraste lilla presentask, liksom stiligt snidad i ädelträ med sirliga mässingsdetaljer. Steampunkdesignen är inte bara en bekväm gimmick, utan fungerar på något sätt som en ersättning för en ingående ramberättelse – och den är dessutom så välgjord, så snygg, så uppenbart gjord med genuin känsla för genren. Kanske har det skådats liknande grejer tidigare (barnteve har förvisso presenterat gott om robotar och rymdskepp genom åren) men sällan så gediget och njutbart bara för sin egen skull.

Detta måste undersökas!

Programidén Labyrint föddes ur en undersökning bland sjuåringar om vad de tyckte saknades i utbudet. Ingredienserna monster, slajm och labyrint fanns med i första versionen, men först när projektledaren och övergripande producenten Sanna Ekman kom in i bilden såddes fröet till den visuella formen:

»Jag har en dotter som nu är vuxen men som lajvat en del och varit influerad av steampunken under sin uppväxt«, berättar hon för mig. »Eftersom jag själv gillar stilen, och tyckte att det kunde passa det här projektet, föll det sig naturligt att gå den vägen.«

Efter en tids sökande hittade Sanna scenografen Pelle Magnestam, konstnären Andreas Hammar och kostymören Cilla Rörby (som jobbat med Pelle tidigare, senast med Tjuvarnas jul). Pelle ritade miljöerna och grundskisser till robotarna, Taurus, Bulten och Mutter; Andreas tog över och gjorde robotarna praktiskt genomförbara.

»Bulten och Mutter blev ganska exakt som Pelle ritat dem«, säger Andreas. »Taurus blev en blandning av flera skisser av praktiska skäl. Och Flip [Daidalos »husdjur«] var ganska mycket min design. Men det kändes bra att utgå från Pelles lite cartooniga skisser, då det kändes som att robotarna lätt skulle bli alltför läskiga, och rostiga, om jag skulle byggt dem enligt min ›vanliga‹ steampunkstil.«

Till skillnad mot Andreas, som först leddes mot steampunken genom rollspelet Space: 1889 under tidigt 1990-tal, hade Cilla Rörby ingen tidigare relation till genren i sig, men »ju fler olika epoker, desto roligare blir det för mig«, som hon säger.

»Personligen, som klädintresserad, designer, sömmerska och mönsterkonstruktör, så har slutet av 1800-talet alltid varit den ultimata tiden rent formmässigt. Daidalos gick jag loss på lite, vilket var riktigt kul. I det fallet så fick det inte bli för mycket ›barnprogram‹ och inte för läskigt. Färg men ändå inte gulligt. Gärna något kvinnligt och en känsla av att han är lite möglig, lite fuktig, lite från havet.«

Det är väl nästan oundvikligt att Labyrint-miljöerna visar upp sin beskärda del av steampunk-klichéer – de närmast obligatoriska runda glasögonen förstås, och en hel massa kugghjul (»även jag kan bli trött på kugghjul«, säger Andreas Hammar), men allt känns ändå berättigat, naturligt, och… än en gång hamnar jag på ordet »gediget«. Och påkostat.

»Jag skulle nog säga att scenografin till Labyrint är mer påkostad än många andra barnproduktioner«, säger Sanna Ekman. »Det var också ett val av mig att satsa mycket på det visuella. Men att det är så snyggt beror ju givetvis på att vi har haft så duktiga och säkra kreatörer och medarbetare.«

Labyrint går att se på SVT Play fram till den 20 april, och åtta nya avsnitt kommer i höst.