Weird Science
Tack, Tina

2013-01-29  

I veckan går finalen av 30 Rock. Senaste avsnittet var nästan som en liten minifinal, där man fick ett smakprov av Slutet. Alla lämnar TGS och Liz får börja om från början med sina mini-marodörer.

Och så förstås försmaken av insikten att det är slut nu. Nu får vi sitta ensamma med vår sabor de soledad, utan Liz Lemon som dysfunktionell storasyster. I sju säsonger har hon koncentrerat och personifierat alla de skruvade trasiga bitarna av våra personligheter, de där som vi gömmer undan. Oavsett om man känner igen sig i de konkreta neuroserna eller inte, så är det något nästan trevligt med någon som inte ens kan hantera ett lyckligt slut.

Men som ändå är ganska vettig, under allt kaos. Som gång på gång visar sig vara den enda domptören som får allt att funka. Kanske inte harmonisk, men i det långa loppet ändå på topp. Jag har sagt ibland att när jag blir stor skulle jag vilja bli Tina Fey, men jag kommer aldrig bli mer än Liz Lemon. Så här i efterhand finns det faktiskt värre saker att bli.

Som något slags avsked försökte jag fundera på om jag kunde välja ut mina favoritscener (och jag är långt ifrån ensam på internet om det). Satan vad svårt det var. Kvaliteten har varit hög i princip jämt, både i absurditeter och känslosåser. Nästan varje avsnitt innehöll minst ett par stycken extremt citat- eller gif-vänliga sekvenser.

På riktigt, kan man välja favoritavsnitt? Kan ni?

Sitcomlistan 29/10-2/11: Inget kul med Halloween-vecka

2012-11-05  

Ganska lättglömd vecka, med en massa riktningslösa Halloween-plottar. Ingen serie var riktigt på topp, så ställ mig inte svars för den inbördes ordningen (förutom att Happy Endings är långt efter allting annat; det var ett riktigt bottennapp till avsnitt).

Nästkommande två helgen är jag bortrest och kommer inte kunna varken blogga eller kolla på teve. Det är möjligt att jag inte hinner kolla ikapp till helgen efter det heller. Det känns som ett bra tillfälle att utvärdera lite. Jag upplever inte att gensvaret har varit enormt, det tar med tid än jag hade tänkt att blogga varje vecka, och jag har inte varit jättenöjd med resultatet. Är det värt besväret? Tyck gärna om det i kommentarerna.

30 Rock
(NBC, S07E05, ↑)

Upplösningen på den tvådelade valrörelsestoryn fungerade betydligt bättre. Framför allt för att debatten för att vinna Jennas röst var väldigt rolig, och skämten över huvud taget lite vassare. Sidoplottarna med Kenneth respektive Pete tillförde i och för sig inte så mycket.

The Mindy Project
(Fox, S01E04, ↓)

The Mindy Project kan luta sig mot Mindy och Danny, även om ensemblen i övrigt är ett problem. Här bär de upp var sin halva av ett charmigt avsnitt. Jag bryr mig inte om sportadvokaten som Mindy dejtar, och inte särskilt mycket om Bill Hader som hennes ex (även om de hade en bra scen ihop) men jag bryr mig om hennes försök att hitta rätt i livet. The Great Pumpkin-parallellerna (för övrigt ett snyggt sätt att variera det urtråkiga Halloween-temat) handlar ju om mycket mer än en dejt med en kille som både vi och Mindy vet kommer att vara ute ur bilden om några veckor.

Jag bryr mig om Danny också. För att han är som ett litet barn som inte kan dölja sina känslor. Han är en intressant twist på en maskulin arketyp, lite på samma sätt som Ron Swanson (även om rollen än så länge inte förtjänar en sådan jämförelse i övrigt).

New Girl
(Fox, S02E06, ↓)

Ett lite spretigt avsnitt utan de riktigt vassa ögonblicken. Det gick lite plötsligt när Nick skulle in i spökhuset och varna Jess, men därifrån gillade jag slutet − både Nicks sammanbrott, Schmidts omvändelse (och vansinniga kostymbyte) och det oundvikliga slutet på Jess KK-relation. Winstons lilla del av handlingen funkar förstås sämre, för att Winston är så mycket sämre etablerad som rollfigur. Att han fick större plats än vanligt är kanske en anledning till att avsnittet kändes splittrat.

Raising Hope
(Fox, S03E05, ↑)

För andra veckan i rad tar Raising Hope ett rejält kliv framåt, och som av en händelse sammanfaller det med ett avsnitt helt utan Maw Maw. Det är alltid oemotståndigt när serien ger fritt spelrum för Burts naiva nyfikenhet på livet. Förvecklingarna mellan Jimmy och Sabrina fungerade också bra, med untantag för Jimmys överdrivet tramsiga intrigerande mot slutet.

Raising Hope har stryrkor. Det gäller bara att serien utnyttjar dem, istället för att försöka överträffa sig själv i äckliga gags.

Suburgatory
(ABC, S02E03, ↑)

Tre saker gjorde det här avsnittet. H. Jon Benjamin som Dallas lifschoach. Ryan Shaes oneliners, som Parker Young levererar med grym deadpan-tajming (definitivt bara en tidsfråga innan den grabben får större och bättre roller). Och fantastiska Cheryl Hines i en fin slutscen med George. Dallas narrativa båge är ganska lustig: hon utvecklas från att vara en karikatyr till att bli en riktig person. Om man bortser ifrån den bakvända sitcom-logiken i det, är det både lite rörande och riktigt intressant att följa. Hennes arc är egentligen den enda i Suburgatory som jag bryr mig om − till stor del för att Hines är så bra.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E02, ↓)

Det Don’t Trust The B får höga betyg i är självförtroende och experimentlusta snarare än hantverksskicklighet. Det händer allt möjligt i det här avsnittet, och långt ifrån allt fungerar. Chloes totala brist på proportioner i ränksmideriet gör det tydligt att hon är Barney Stinsons arvtagare i sitcomuppställningen nu när HIMYM går i graven (om DTTB inte hinner före, det vill säga…)

Ben and Kate
(Fox, S01E06, →)

Jag är som bekant rätt förtjust i Dakota Johnson som Kate, men hennes kärleksliv? Det engagerar mig inte allt, särskilt när grabbarna serien kopplar ihop henne med i det här avsnittet ser exakt likadana ut. Att plocka in klonade snyggingar som kärleksintressen för huvudrollfigurerna känns generellt sett som feltänkt casting. Det blir varken relaterbart eller kul.

Happy Endings
(ABC, S03E02, ↓)

Några enstaka bra repliker och scener. Men: Alldeles för mycket galna upptåg, i ett hysteriskt tempo, helt utan chans för tittaren att relatera till eller känna med rollfigurerna. Det här avsnittet av Happy Endings var ett bra exempel på hur man inte ska göra sitcom.

Uppehåll den här veckan:
Parks and Recreation, The Office, Go On

Nedlagda eller dödförklarade:
Animal Practice, Up All Night

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your MotherLast Man StandingMalibu County

Har inte haft premiär:
Whitney (14/11), Community (7/2)

Sitcomlistan 22/10-26/10: New Girl huvudet högre än allt annat

2012-10-29  

Bortsett från New Girl och Don’t Trust The B**** In Apartment 23 var den här veckan rätt jämntjock, så ta inte den inbördes ordningen så allvarligt.

New Girl
(Fox, S02E05, ↑)

Schmidt köper en kaka till Nick, och utifrån det väver New Girl en liten story som inte bara är väldigt rolig, utan också riktigt rörande, på ett känslomässigt handikappat sätt. En lite ofokuserad utekväll med modellerna blir minnesvärd med en enkel vändning, och total tilltro till Zooey Deschanels förmåga som fysisk komiker.

New Girl gör ju det här bättre än alla andra just nu. Det är inte en unik eller banbrytande serie, den hittar bara en, två, tre extra nivåer i utförandet.

Det är värt att poängtera att New Girl inte har charmen som främsta egenskap. Det här är inte en mysig sitcom med emfas på myset. New Girl är skitrolig. Mycket tack vare den centrala trion skådespelare, förstås, men manusförfattandet är ofta briljant. Det sitter i detaljkänslan, och i förmågan att nästan alltid hitta ett skämt som inte är det förutsägbara.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Don’t Trust The B inleder säsongen med en metaattack som hade kunnat vara ett outhärdligt internskämt. Men den här serien har så roligt med sina Dawson’s Creek-referenser, plockar isär dem (eller spränger dem i luften, snarare) med sådan frejdig respektlöshet att det är totalt oemotståndligt.

Här finns kanske små sprickor att peta i, men det har jag helt enkelt inte göra. Jag älskar hur mycket självförtroende den här serien har, hur den förhåller sig till sitt absurda universum som om det vore fullständigt självklart.

Meta i kubik: Är gravbålet i det här avsnittet seriens sätt att lämna Beek from the Creek-skämten och utveckla James van der Beek till mer än en referenshumoristisk åskledare?

Parks and Recreation
(NBC, S05E05, ↓)

Jag tyckte egentligen om det här avsnittet, men jag var ändå vagt besviken när det var slut. Slutscenen innehöll ju en av de mest omvälvande händelserna i serien över huvud taget, och den kändes… inte tillfredsställande. Som att det borde ha varit mer, och som att Mike Schur och hans team inte hittade riktigt rätt känsla den här gången.

Jag oroar mig fortfarande för Parks & Rec; min känsla är att de olika beståndsdelarna svävar iväg, utan att serieskaparna får riktigt grepp om dem. Det är väl oundvikligt − jag kan ärligt talat inte minnas en modern sitcom som fortfarande var på topp efter fem säsonger. Men Parks & Rec har varit så bra, så länge, att man på något sätt inbillade sig att den var ett undantag. Så verkar det, tyvärr, inte vara.

30 Rock
(NBC, S07E04, ↓)

Det här känns mer som de sena säsongernas 30 Rock. Inte särskilt inspirerat, inte särskilt vasst. Vi får väl se hur det fortsätter, men får vi några fler avsnitt som förra veckans innan det är över, så ska vi nog vara ganska nöjda.

Ben and Kate
(NBC, S01E05 →)

Det Ben and Kate saknar innan jag vill kalla den en bra serie på riktigt, är handlingar som är mer än veckans galna upptåg. Värmen som jag har skrivit om förut är hela tiden där, och rollfigurerna är starka, men just nu träffar vi dem lite grann i ett vakuum. Jag vill ha mer känsla av värld, och mer känsla för vart Ben, Kate, och de andra är på väg. Och jag vill nog ärligt talat ha lite mer lugn, ett litet steg tillbaka i tempo, än i de senaste två avsnitten.

Happy Endings
(ABC, S03E01, säsongspremiär)

Happy Endings börjar sin tredje säsong med att leverera exakt vad man förväntar sig av Happy Endings. De sex i kompisgänget har väldigt väl etablerad rollfördelning och inbördes dynamik vid här laget, och frågan är om manusförfattarna är lite väl bekväma med vad de har. Relationen mellan Dave och Alex är totalt oengagerande, och att Jane och Brad inte bråkar på riktigt har serien slagit fast med emfas. Återstår då att bry sig om Max och Penny, som är så mycket seriefigurer i det här avsnittet att det är svårt att ta på allvar. Visst, Happy Endings är en charmig hang out-serie men det är en låg ribba att ta sig över, och i jämförelsen med till exempel New Girl − en mysig hangout-serie som samtidigt är fruktansvärt rolig och kreativt inspirerad − är det här inte särskilt imponerande.

Go On
(NBC, S01E07 →)

Jag tycker fortfarande att Go On är en ganska hyfsad sitcom, med en del väldigt charmiga ögonblick (i det här avsnittet gillade jag, lite överraskande, b-storyn med John Cho och kattjejen). Det som bekymrar mig en aning är att Go On inte har utvecklats särskilt mycket. Det är samma serie, med samma kvalitéer och svagheter, som i piloten.

Suburgatory
(ABC, S02E02, ↓)

Urtråkig Halloween-plot, som ändå blev ganska snyggt ihopknuten mot slutet. En fundering: det var längesen jag tänkte på Cheryl Hines som Larry Davids fru. Hon spelar Dallas med sån entusiasm att det är svårt att se henne som något annat. Det är imponerande med tanke på att rollen är skruvad till tusen.

Jag vill säga att Suburgatory borde ha haft Dallas och Dalia i centrum från första början, men risken är väl att den serien hade blivit Kath & Kim.

Raising Hope
(ABC, S03E04, ↑)

En litet kliv uppåt jämfört med säsongens övriga avsnitt. Förmågan att tramsa med omdöme saknas fortfarande i stor utsträckning, men här fanns i alla fall ögonblick rollfigurerna emellan som kändes genuina och engagerande. Martha Plimpton och Garret Dillahunt är en högklassig sitcomduo när de får lite mer att göra än att bete sig som sjuåringar, Wilmer Valderramas gästspel var småcharmigt, och den lilla parentesen med Barney och Maw Maw var riktigt fin. Inte ett fantastiskt avsnitt teve, men åtminstone en påminnelse om vilka kvalitéer Raising Hope har när serien träffar rätt.

Up All Night
(NBC, S02E06, →)

Jag har inte så mycket att tillägga om Up All Night vid det här laget. Ok ett par saker: Med Sean Hayes som sidekick känns det mer än någonsin som om Ava befinner sig i sin helt egna serie. Det går nog att konstatera: makeovern i början på säsongen har inte bidragit med så mycket mer än en märklig känsla av att ingen av rollfigurerna har något vettigt att göra på dagarna. Nej, jag ska inte göra en metapoäng av den saken… I övrigt, se förra veckans summering av seriens problem.

The Office
(NBC, S09E05 →)

Andy är ingen mobbare den här veckan, men han är fortfarande ett sänke för The Office. Ja, Michael Scott var också självupptagen och osäker, men det fanns en helt annan värme i hans strävan efter att bli sedd och älskad. Andy är bara patetisk och bufflig, och den enda som orkar med honom är Erin (för att hon, antar jag, minns honom som han var innan han blev chef och The Office manusförfattare började skriva honom som outhärdligt patetisk och bufflig).

Och Stephen Colbert − är det första gången han är med eller har jag förträngt något? Det här gästspelet kändes hur som helst väldigt krystat. Det är definitivt inte första gången The Office stuntcastar en gästroll…

Storyn med Pam och Jim är jag mer ambivalent inför. De har varit ljummet lyckliga i så många säsonger, och det borde vara en bra idé att skriva in en riktig konflikt, med riktiga insatser,dem emellan. Men det känns bara olustigt. Jag är inte riktigt säker på om det är manusförfattandet det är fel på, eller om det bara handlar om samma gamla återvändsgränd: det är en fundamental naturlag i The Office universum att Pam och Jim ska vara tillsammans, och varje antydan till något som slår in en kil dem emellan kommer att få tittaren emot sig.

Animal Practice
(NBC, S01E06, ↓)

Nja, det här var inte så kul. Halloween brukar vara högsäsong för fåniga påhitt i amerikanska serier, och Animal Practice är inte främmande för att plocka billiga, enkla poäng ens i vanliga fall. Det här avsnittet föll väldigt platt, och nu börjar jag vackla om huruvida jag bryr mig om att se de kvarvarande avsnitten av Animal Practice.

Som diskuterades i kommentarerna förra veckan har serien alltså lagts ner av NBC. Två avsnitt finns kvar att sända. Jag vet att jag var väldigt positiv för en vecka sedan och att det här låter ombytligt, men ärligt talat: är en dödsdömd Animal Practice värd ytterligare 43 minuter av mitt liv? Antagligen inte.

Uppehåll den här veckan:
The Mindy Project

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som nog sitter rätt bra på avbytarbänken)

Har inte haft premiär:
Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan 15/10-19/10: Tina Feys tramsiga triumf

2012-10-22  

30 Rock
(NBC, S07E03, ↑)

Det var som fan, Tina Fey. Jag minns inte när 30 Rock var så här vasst senast. Om man bortser från de här 2 minuterna måste det vara åtskilliga säsonger sedan.

Här återvänder Tina Fey till »diskussionen« om kvinnor och humor, men oändligt mycket smartare och roligare än sist hon lät ämnet vara fokus för ett avsnitt. Det är precis tillräckligt mycket pamflett för att man ska inse att Fey tar de underliggande frågorna på allvar, och samtidigt exakt så bottenlöst tramsigt som den specifika frågeställningen förtjänar.

Alec Baldwin är också i högform (roligast: scenen i hissen precis i början) och stuntcastingen av Ryan Lochte i Jacks b-story är fantastisk bara genom att vara så totalt oväntad och meningslös. Att plocka in en olympisk superstjärna i två scener bara för att få till en extra knorr på ett perifert skämt är ett tecken på antingen desperation eller kreativt flow − här känns det definitivt som det sistnämnda.

Parks & Recreation
(NBC, S05E04, ↑)

Jag börjar bli bekymrad över Ben och April i Washington − de har inte med något annat att göra, och så är långt har deras b- och c-storys den här säsongen har i bästa fall varit ljumna, i värsta fall riktiga snedträffar.

Men hemma i Pawnee har Parks & Rec hittat tillbaka till sina styrkor. Och äntligen ett bra avsnitt för Aziz Ansari igen, när Tom ratt-twittrar in i en brandpost och blir dömd till totalt skärmförbud i en vecka. Också snyggt av manusförfattarna att väva in Toms vilsenhet i storyn, som en liten metakommentar till att de själva har tappat riktningen i hur de använder rollfiguren.

Abstinence only-storyn är ett snyggt sätt för serien att nosa på allvarliga politiska ämnen. Att sticka hål på just den här sortens faktablind moralpanik ligger ju helt i linje med seriens grundläggande humanism.

Ben and Kate
(Fox, S01E04, ↓)

Inte ett dåligt avsnitt, men ett lite ofokuserat. Den där förmågan att göra ohämmad sentimentalitet och få mig att älska det finns här också, men i slutet av en story som inte riktigt fångade mig.

Jag förklarade för en vecka sen varför jag verkligen gillar Ben and Kate, så det behöver jag inte upprepa. Vi tar det här som ett mellanavsnitt.

Suburgatory
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Tessas lillgamla tonårsbekymmer är småputtrigt halvengagerande, men frågan är om man inte tittar på Suburgatory mest för Dalias tomma blick och obetalbara deadpan-monologer. Ärligt talat hade serien nog vunnit på att vara en mer utpräglad high school-serie, och hålla igen på de vuxna rollfigurerna.  Jag vill ha mer samspel mellan Dalia, Tessa och Lisa!

Animal Practice
(NBC, S01E05 ↑)

Jag tror att det är dags att sluta försvara Animal Practice och bara ta serien på allvar som en inte särskilt subtil men oväntat bra sitcom. Rollfigurerna är distinkta och avsnitten har drivet tempo och effektiv rytm. Det enda som jag inte gillar är att sjukhuschefen Dorothy verkar ha sin dåliga självkänsla som mest framträdande egenskap. Varje avsnitt måste inte handla om att hon försöker få någon att tycka om henne.

Up All Night
(NBC, S02E03-05, →)

Jag hittar fortfarande inget att bli uppspelt över i Up All Night. Några vassa oneliners, visst, och kemin mellan Christina Applegate och Will Arnett har inte försvunnit. Men Up All Night befinner sig alldeles för ofta i något slags håglöst mellanläge där det varken finns engagerande känslotoner eller humoristisk puls. Det är småtrevligt, entonigt, och jag förstår inte riktigt varför. Den här serien borde kunna vara mycket mer än så.

The Office
(NBC, S09E04, ↓)

Det fanns sympatiska och roliga inslag i a-storyn, som gick lite djupare med Jim och Dwights faktiskt ganska komplicerade frenemy-relation. Men jag hade svårt att ta dem till mig − Andy Bernards vuxenmobbande av Nellie blev så obehagligt i det här avsnittet att det öveskuggade allt annat.

Andys småaktiga, ängsliga behov av att göra Nellys liv på kontoret till ett helvete har skavt hela säsongen, och gjort honom problematisk som bärande rollfigur redan i de tidigare avsnitten. Men sättet det går över gränsen på i det här avsnittet är inte bara bristfälligt teveberättande, det är olustigt på ett rent mänskligt plan. Jag kan liksom inte begripa hur resonemanget har gått − det verkar inte finnas någon insikt om vilket enormt allvar det finns i Andys beteende.

Nu verkar det visserligen som att den här narrativa bågen har nått sin slutpunkt, men frågan är om Andy kan komma tillbaka som en sympatisk rollfigur efter att vi har sett honom som det äckel till översittartyp han är i 90 procent av det här avsnittet. Några smickrande meningar i ett rekommendationsbrev räcker kanske för Nellie, men jag vet inte om det räcker för mig.

Raising Hope
(Fox, S03E03 →)

Egentligen inget nytt att rapportera sen förra veckan. Mycket galna upptåg, väldigt lite finess, och det enda som gjorde mig känlomässigt engagerad var när Maw Maw hotade att mörda en katt. Frågan är om Raising Hope har gjort sitt som sevärd sitcom.

Uppehåll den här veckan:
New Girl, The Mindy Project, Go On

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan 1/10-12/10: Ben and Kates subtila sentimentalitet

2012-10-15  

Nytt för den här veckan! En liten pil som visar om jag tycker att serien har varit bättre eller sämre än sist.

Ben and Kate
(Fox, S01E02-03, ⇗)

Tre avsnitt av Ben and Kate så här långt, och det har funnits ögonblick i vart och ett av dem som har gjort mig genuint känslomässigt berörd.

Det beror till stor del på att Dakota Johnson och Nat Faxon är fantastiskt bra. Båda två har en förmåga att hitta precis rätt tonläge för seriens vardagliga, allmänmänskliga sentimentalitet. De är dessutom väldigt roliga tillsammans. Bara den underbart bisarra dialogen i andra avsnittets cold open är ju nog för att man ska vilja se mer av Ben and Kate.

Särskilt Dakota Johnson har fullständigt knockat mig med sin kombination av komisk timing och romcommigt avig charm. Tjejen är 23, och om hon inte är en framtida superstjärna är det något fel på Hollywood.

Att de två, som seriens kärna, är så bra gör att Ben and Kate kan jobba med sina övriga beståndsdelar i lugn och ro. Jag är inte övertygad av Lucy Punch och Echo Kellum som syskonparets bästa polare, och det känns som att det finns ytterligare en växel i manusförfattandet. Det är den sortens brister som man räknar med hos en ny sitcom. Mer än något annat får de mig att se fram emot att Ben and Kate ska bli ännu bättre.

New Girl
(Fox, S02E03-04, ⇒)

Schmidt låtsas vara en Romney − och det är den sortens smarta men enkla storykoncept, den sortens känsla för rollfigurerna, som gör att New Girl får ut så otroligt mycket av Schmidt, Nick och Jess (ja, Winston är fortfarande där mest för att hålla dem sällskap).

Nick känner sig utnyttjad av Jess − och deras relation gör allt starkare anspråk på att ha den mest trovärdiga och intressanta will-they-won’t-they-dynamiken på en evighet. Vänskapen, bråken, den uttalade sexuella och romantiska spänningen — men serien har haft ett otroligt tålamod och varit rollfigurernas trogna. Inga konstlade yttre förvecklingar som ger deras kärlek förhinder. Nick och Jess har den relation de har för att de är dem de är.

Schmidt och Jess ålderskrisar, på olika sätt − men avsnittet med 21-åringarna som flyttar in i grannlägenheten var ganska lättglömt. Nicks practical joke är en ganska oraffinerad b-story för att vara New Girl, och funkar bara för att Jake Johnson spelar varje liten nyans i Nicks buttra livskrisande så otroligt bra. Och Winston är också med.

30 Rock
(NBC, S07E01-02, Ny)

En och annan kritiker kallade 30 Rocks säsongspremiär ett klassiskt avsnitt av långköraren, som ju gör sin sista säsong den här vintern. Jag såg inte riktigt samma kvalitéer där, men veckans avsnitt var strålande. Samtliga tre handlingsspår var på pricken, med metaparodin på valrörelsedriven humor som höjdpunkt (även om det bara vara den näst bästa satiriseringen av den amerikanska valrörelsen som underhållningsindustri den här veckan − den bästa finns här.)

Det här ju sista chansen för Tina Fey och hennes team att göra något riktigt bra med sin serie. Det vore väldigt kul om de gör det bästa av den.

Parks and Recreation
(NBC, S05E03 ⇒)

Jag känner fortfarande lite försiktigt på den här Parks & Rec-säsongen, försöker lista ut vad jag tycker om den. Leslies entusiasm är alltid en bra grund för ett avsnitt, och samspelet med Tom är fint (och nånting som serien har tappat bort litegrann i perioder − Amy Poehler och Aziz Ansari har alltid funkat bra ihop).

Så jo, det tredje avsnittet var nog det bäst hittills i höst, utan att övertyga mig helt och hållet om att serien inte har passerat sin topp. Gillar jag Ron Swansons begynnande flört med Xena − Krigarprinsessan? Ja, det tror jag att jag gör. Hon känns som en bra tjej för Ron.

The Mindy Project
(Fox, S01E02-03 ⇘)

Det är ett klassiskt sätt att bygga upp en sitcom: börja med att etablera huvudrollfiguren, fortsätt med att vidga fokus till resten av ensemblen. The Mindy Projects fantastiska pilotavsnitt var nästan bara Mindy. I avsnitt två och tre lägger serien i stor utsträckning pilotens styrkor åt sidan för att hitta sig själv som arbetsplatskomedi. Det är nödvändigt för att serien ska fungera framåt − en sitcom måste kunna bygga handlingen på mer än en stark rollfigur. Men än så länge är det bara Mindy och Danny Castellano som fungerar fullt ut. Det kan lossna snabbt, som det gjorde med Nick och Schmidt i New Girl, men det är definitivt en utmaning för den här serien, som jag fortfarande har höga förhoppningar om.

Go On
(NBC, S01E05-06 ⇗)

Jag tycker mer och mer om Go On för varje gång serien träffar rätt. Det händer inte hela tiden, inte ens i varje avsnitt. Men emellanåt får serien sitt galleri av seriefigurer och komiska arketyper att ge uttryck för ett verkligt, mänskligt känsloliv. Och då blir stödgruppen en engagerande liten gemenskapsfantasi, och de små berättelserna om att hantera sorg riktigt rörande. Det är inte lika inspirerat och egensinnigt, inte lika mångbottnat, inte ens i närheten av Community. Men just där, i förmågan att skapa en liten dysfunktionell men välkomnande bubbla som man vill vara en del av i 21 minuter, finns det likheter.

The Office
(NBC, S09E03 ⇒)

Gammal god form på cold open-sprattet, och oväntat fint samspel mellan Pam och Catherine Tates rollfigur (vars namn jag fortfarande inte har snabbt tillgängligt i huvudet). Regional manager Andy Bernard är fortfarande ett problem. Är det verkligen trovärdigt att Jim skulle smyga med sina nya planer för Pam? Kanske. Jag köper att han känner sig osäker inför beslutet och att det liksom blir på allvar när han berättar för sin fru. Men att det här ska bli någon slags konflikt dem emellan? Det känns en aning konstruerat.

Animal Practice
(NBC, S01E03-04 ⇒)

Jo, det är i någon mening ett slöseri med tid att skriva veckovisa uppdateringar om en medelmåttig sitcom som inte har en chans i världen att överleva säsongen. Men vad tusan − jag gillar Animal Practice. Inte med någon större övertygelse, men tillräckligt mycket för att fortsätta titta tills NBC kommer med yxan.

Animal Practice stora behållning, förutom att Justin Kirk lufsar omkring och är sardonisk, är att Bobby Lee gör Dr Yamamoto till en riktigt vass pajasfigur. Det han gör är mer klassisk sitcom än något vi är vana vid att se i en modern single cam-komedi, men han gör det med sådan geniun entusiasm att man har överseende med de mer överdrivna clownerierna.

Men visst, även om Animal Practice rör sig i rätt riktning är det här en serie som kommer att vara lätt att glömma när den, väldigt snart, försvinner från tablån.

Raising Hope
(Fox, S03E01-02, Ny)

Jag vet inte riktigt vad som hände efter »Jimmy’s Fake Girlfriend«, avsnittet i mitten av Raising Hopes andra säsong som är seriens överlägset bästa. Det är som att all inspiration, känsla och kreativ energi gick åt till de 20 minuterna perfekt tillskruvad sitcom-värme. Sedan dess har Raising Hope skruvat för hårt och värmt utan övertygelse. Höstens två första avsnitt är ett Jimmy-och-Sabrina-centrerat avsnit som saknar alla kvalitéer som gjorde »Jimmy’s Fake Girlfriend« så bra, och ett Maw Maw-avsnitt. Maw Maw har aldrig varit en av anledningarna till att jag kollar på Raising Hope − bara en av anledningarna till att jag aldrig kollar på den medan jag äter.

Up All Night
(NBC, S02E03-04, ?)

Jag får återkomma om Up All Night i nästa vecka. Tiden räckte inte riktigt hela vägen den här helgen. Och det återstår ju att se om Up All Night får fler än de 13 avsnitt som är beställda för den här säsongen. Diskutera gärna avsnitten ni som har sett dem.

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Suburgatory (17/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

2012-06-19  

Här (lite försenad) kommer andra delen i min summering av hösten och vårens sitcoms. Förra veckan avhandlade jag nedläggningarna, serierna som såg lovande ut, och några som jag tröttnat på. I den här andra delen av genomgången skriver jag om gamla favoriter som lagt av sig, om serierna som puttrar på efter ett par bra säsonger, och om mina favoriter från året som gått. Och om en som behöver en egen kategori.

Fotnot: Den här veckan tänker jag inte debattera sitcommens existensiella villkor i kommentarerna. Om du undrar varför en viss serie saknas här, se del ett.

De som är på väg utför

(The Office, How I Met Your Mother)

Jo, jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. Premiäravsnittet var charmigt och hade tempo. The Office åttonde säsong i sin helhet var trött, seg och i desperat behov av riktning. De försökte, med utflykter till Florida och ett svårgreppat händelseförlopp som slutade med att Catherine Tate ersätter James Spader i den ordinarie rollbesättningen inför nästa säsong. Åtminstone tror jag att det blir så. The Office ser ju numera ut som en sköldpadda som hamnat på rygg: den brukade lunka på i stadigt, oinspirerat promennadtempo − nu sprattlar den omkring i ett tillstånd av utmattande förvirring. Tjugo minuter i veckan är i veckan är ingen uppoffring för en serie som man en gång i tiden älskade, så jag kommer nog att fortsätta att hålla koll på vad som händer på kontoret i Scranton. Men herregud vilken röra The Office har blivit.

How I Met Your Mother var aldrig lika bra som The Office, och det är egentligen inte särskilt konstigt att den här seriens sjunde säsong var andefattig för det mesta och bitvis rent irriterande. Vid det här laget är det svårt för manusförfattarna att inte antingen upprepa händelseförlopp som vi redan sett åtskilliga gånger, eller ta sig friheter med sina rollfigurer för att hitta nya riktningar att ta storyn. Den här säsongen av HIMYM hade sina ljusglimtar − tror jag, för jag kan inte minnas några av dem ens om jag försöker. Om det inte vore för löftet att nästa säsong blir den sista så hade jag satt punkt nu. Men tjugotvå avsnitt till ska man väl kunna stå ut med för att få veta hur de kommer fram till vem den där förbannade morsan är.

De som puttrar på

(Cougar Town, Happy Endings, Raising Hope, 30 Rock)

Jag kom ikapp Cougar Town inför årets midseason-premiär, och jo, jag fattade ju varför amerikanska kritiker (och Abed) hade tjatat om serien som jag övergav efter de första, rätt irriterande avsnitten. Säsong 2 av Cougar Town var underbart charmig hang out-humor med perfekt känsla för var gränsen går mellan luftigt lättsam och innehållslös. Säsong 3 hade inte satta oansträngda flow, och jag vet inte vad jag vågar hoppas på nu när serien byter kanal och får en ny showrunner. Kanske kan serien, precis som penny can-reglerna, må bra av att få en nystart.

Så här några månader efter att huvuddelen av Happy Endings andra säsong sändes har jag väldigt lite att säga om den. Happy Endings är definitionen av en gedigen sitcom: sällan riktigt dålig, sällan fantastisk. Den har nästan ingen serialisering, och i det här fallet känns det som en styrka. Jämför med HIMYM:s eländiga tragglande av Teds flickvänsförvecklingar, eller Barney och Robins evighetslånga will-they-won’t-they som inte har känts trovärdig på flera säsonger. Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfylda, roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta som varken gör mer eller mindre än så.

Raising Hope är motsatsen: ojämt, och väldigt serialiserad. Särskilt den här säsongen när en lång story-båge tog slut på ett fantastiskt fint sätt, och en annan klampade in med klumpfot från ingenstans. Jag älskade avsnittet när − SPOILER ALERT! − Jimmy äntligen fick ihop det med Sabrina. Det var feelgoodteve nästan i klass med Fancy Party-avsnittet av Parks & Rec. Tyvärr tappade Raising Hope riktningen efter det, och den röriga och inte särskilt organiska intrigen som avslutade säsongen gjorde mig rejält besviken. Avsnittet med Nancy Grace var det sämsta serien har gjort; en total katastrof i både koncept och utförande. Om det inte vore för att serien har en så stark kärna i Martha Plimpton och Garret Dillahunt skulle jag oroa mig för säsong tre. Nu hoppas jag ändå att Greg Garcia inser att hans serie funkar bäst när han inte krånglar till det utan koncentrerar sig på att göra den varma, excentriska relationskomedi Raising Hope är när den är som bäst.

30 Rock ryckte upp sig  i år. Det behövdes lite nya idéer, och Kristen Schaal som ersättare för Kenneth är väl den mest radikala förändringen serien har gjort nånsin (och Kristen Schaal är alltid en bra grej). Allra roligast blev det egentligen i live-avsnittets rena sketchformat − Alfie and Abner är en omedelbar klassiker − och det säger kanske något om var 30 Rock befinner sig efter sex säsonger. Den är smart för det mesta, roligt för det mesta, men inte en serie som man ser med något särskilt engagemang.

De riktigt bra

(Parks & Recreation, New Girl)

Jag tror inte att Parks & Recreation någonsin kommer att toppa sin tredje säsong, den som sändes förra året. Det gör att det här årets upplaga känns alldeles så lite som en besvikelse, men till skillnad från Community har ju Parks & Rec egentligen inte tappat så mycket i kvalitet. Okej, Mike Schur och hans team har fortfarande problem med Ann och verkar emellanåt ha glömt av hur man skriver för Tom Haverford, men serien har en sån urstark uppsättning rollfigurer att de har råd med det.

Leslies valkampanj kändes som ett risktagande och rubbade seriens rytm en aning. Samtidigt tog den story-bågen ett väldigt tydligt avstamp i vem Leslie är − det vore helt enkelt inte trovärdigt att hon skulle nöja sig med jobbet på Parkförvaltningen år efter år. Det krävde lite krunbukter, men jag tycker att det fungerade som helhet. Nu kan serien återgå till vardagen med Leslie i en delvis ny roll.

Annars vill jag bara nämna att Chris Pratt har varit helt lysande, i år också. Att han inte är den mest uppmärksammade skådisen i serien säger en hel del om vilken styrka Parks & Rec har framför kameran.

Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.

Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.

De som… är Community

(Community)

På tal om vemod. Det är svårt att skriva om Communitys tredje säsong utan att det färgas av ket besvikelsen över hur Sony och NBC har hanterat frågan om seriens framtid den här våren. Utan Dan Harmon är det svårt att se hur Community kan vara den serie som visserligen har frustrerat mig ibland men som jag har tyckt intensivt mycket om när den har varit som bäst. Att en serie med samma namn och samma rollfigurer kommer att finnas kvar på teve i ytterligare 13 avsnitt gör bara känslorna mer komplicerade. En regelrätt nedläggning hade åtminstone varit lättare att processera och lägga bakom sig.

Samtidigt har den tredje säsongen av Community varit… bångstyrig. Krävande. Emellanåt lika bra som den andra säsongens bästa stunder. Remedial Chaos Theory kommer vara ett av de första avsnitten man plockar fram för att minnas Community, och ett exempel på hur serien när den var som mest inspirerad rörde sig på ett helt annan plan än 99 procent av alla sitcoms. Jag tyckte också mycket om tevespelsavsnittet, och även om den narrativa bågen kring Abeds problem var ofokuserad och ojämn hade den några väldigt fina ögonblick. Avslutningen på säsongen var finstämd och lite sorgsen. Det känns trots allt som ett passande slut på den »riktiga« Community.

30 Rock smartare än vi (vanligtvis) fattar?

2010-05-10  

I 30 Rock-avsnittet Lee Marvin vs Derek Jeter diskuteras bland annat huruvida en svart president inneburit en återgång till »old school racism«, eftersom det inte längre är synd om svarta – det är inte helt otippat Tracy som för fram teorin. Han är förberedd: »I’ve learned the word ‚Ä∫black‚Äπ in every language, just so I know when to be offended.« Och så kommer han med exempel, bland annat »Russian: Chernij«.

Och jag började genast undra om de använt en direktöversättning via babelfisk eller ordbok, eller om det kanske sitter någon extremt språk- och samhällskunnig nörd i manusrummet.

På ryska kallar man nämligen inte svarta för chernij, svart, utan för negr. (Neger, alltså, ifall det var någon som inte lyckades gissa det.) Och varför gör man det? Jo, för »svart«¬†var redan upptaget som mer eller mindre rasistisk term för (bland annat) såna där fulingar från Azerbajdzjan. (Ska man ta i ordentligt så kallar man azerer för chernozjopa, alltså svartröv.)

Sitter det då någon på 30 Rock med den extremt snäva expertisen att kunna bygga ett sånt nästan bortslösat metaskämt om språklig och samhällelig kontext för rasism, ett skämt som eventuellt får ett fniss av någon halv promille av den engelsktalande publiken? Vem vet. Det är kanske osannolikt – men inte omöjligt. Och med tanke på hur nivån i 30 Rock ibland kan gå mellan extremt billiga skämt och mer subtilt släppta antydningar är det kanske inte orimligt heller. (Eftersom hela avsnittet bygger på att Toofer blir kallad för ett antikverat skällsord, och Tracy går omkring och berättar vad olika ord egentligen eller ursprungligen betyder, är språknörderiet inte helt ur det blå.)

Då undrar man förstås bara vad man mer missar.

Jack vs Banks

2009-10-29  

Nytt avsnitt av 30 Rock i kväll (vilket faktiskt stämmer oavsett om du följer det på svensk eller amerikansk teve). Är det dumt att hoppas på ett lika bra avsnitt som förra veckans? Kanske det. Men den populära serien har numera en så hög lägstanivå att även när man varvar de briljanta avsnitten med de något mindre lysande (som säsongspremiären) slår man nästan allt annat inom komedifacket på fingrarna. Åtminstone om man gillar den rappa, screwballaktiga humor som 30 Rock ägnar sig åt. Skämten kommer och går i ett rasande tempo, och jag kan inte låta bli att beundra disciplinen i att ständigt gå vidare – leverera skämtet, slänga det åt sidan, fram med ett nytt. Det är en lyx att inte behöva hushålla med skämtkarameller som andra serier skulle suga på tills ingen smak återstod.

För övrigt säger det en del om 30 Rocks överflöd att man kostar på sig att slösa bort ett komiskt geni som Jon Glaser på en sekundslång cameo – han spelade missnöjd bokhandlare i förra veckans inledningsscen. Det enda jag skulle vilja tagga ner på, rent generellt, är antalet knasiga flashbacks eller cutaways – de ger mig Family Guy-rysningar.

Bäst förra veckan var, såklart, Jacks konfrontationer med Devon Banks. Will Arnett är liksom alltid bra att slänga in i nästan vilka sammanhang som helst, och som Jacks oregelbundet återkommande nemesis är han fantastisk. Jacks och Banks stand-offs på Jacks kontor, alltid aggressivt och bitskt framförda som om de utspelades i en David Mamet-pjäs, är klassiska:

Banks: »Revenge is a dish best served cold, Jack – like sashimi. Or pizza.«
Jack: »You prefer cold pizza?«
Banks: »The morning after? It’s the best.«
Jack: »Better than hot pizza? That’s insane
Banks: »You don’t tell me what kind of pizza to like! You don’t tell me anything anymore, Jack!«

Kär i jobbet

2008-11-03  

Klockren säsongsöppning för 30 Rock i torsdags – jag märkte att jag blev lika glad över att få återse Jack Donaghy som Liz Lemon blev, och jag älskade den inledande dialogen om att Donaghy är den enda chefen som förstår när man ska äta tårta om en kollega fyller år på veckoslutet (på fredag, lunch).

Och Tina Fey tycks vara i högform – alla har vi förstås sett henne imitera Sarah Palin de senaste veckorna (i lördags tillsammans med den riktige John McCain, inte med Obama som det ryktades), men det är ju ändå som hjärnan bakom den här serien som hon verkligen kommer till sin rätt.

Torsdagens avsnitt var arbetsplatsromantik på högsta nivå, välskrivet in i minsta detalj, och det fick mig att en aning mindre frukta en personaldag som jag precis var på väg till (där vi fick höra en företagscoach använda en analogi som involverade en pingvin och ett isflak – och dessutom i ungefär två sekunder se en oavsiktlig Youtube-thumbnail med den stora rubriken ”HOT PUSSY!” på en jätteskärm. Ja, det var som ett livslevande The Office-ögonblick).

Snabb lördagsdementi

2007-11-17  

edie-jack-1.jpgVad glad jag blev när Edie Falco dök upp i 30 Rock häromdagen! Det är lite out of character för jättebebisen Jack Donaghy att falla för någon i hennes ålder – jag hade åtminstone väntat mig att han hade gjort större väsen av det – men det var fantastiskt att man förankrade det i partipolitiken. Det må vara ren underhållning, men för mig är det kittlande när någon lyckas integrera Bill Clintons Harlemkontor i en klassisk balkongscen.

Och förresten, glöm vad jag skrev för två veckor sedan. Senaste avsnittet av The Office var briljant. Michael och Jans förhållande är seriens starkaste länk, det blir allt tydligare, för det är där som man lyckas ta ett steg bakåt och påminna tittaren om att det här inte är en sitcom om 20-åringar som hänger på ett kafé. Det är där som vi plötsligt får de där emotionella scenerna med två vuxna människor som försöker komma till terms med sina livsval.