Weird Science
Smash och »sanningen«

2013-03-14  

Smash har ett problem som blir större allt eftersom serien går, och som i de senaste avsnitten blivit väldigt tydligt.

Det är inte ett unikt problem, men det är inbyggt i seriens själva premiss. Det handlar om bedömningen och värderingen av kulturell och kommersiell kvalitet, där man diskuterar ett verk men inte egentligen vill låta publiken kunna avgöra vad de själva tycker. I vissa serier får man bara se genialiska tavlor metaforiskt speglade i åskådarens ansikte. I andra på sin höjd höra förordet och spridda citat ur fantastiska romaner, men mest bara omdömen och recensioner. Och så vidare. Vi får helt enkelt acceptera de beskrivningar vi matas med.

I Smash får vi se sångnummer efter sångnummer repeteras, med och utan kostymer och scenografi, både diegetiskt och fantiserat. Låtarnas kvalitet kan vi få något slags uppfattning om, ha åsikter om. Men det som diskuteras mest, det som skapar drama och motsättningar – processen och produktionen – får vi aldrig egentligen se. Den omtalat träiga dialogen sker i princip bara utanför berättandet. Låtarnas ordning, den dramaturgiska strukturen, hur helheten flödar, det får vi bara till oss i andra och tredje hand. Det är där den huvudsakliga konflikten legat under andra säsongen, och vi har ingen aning om hur mycket vi ska lita på de olika figurernas omdöme. Kan det kreativa teamet  vara objektiva? Kan producenten ha rätt i att det inte är tillräckligt kommersiellt? Kan det bli för kommersiellt? Vilken variant är bättre, är mer Broadway, är mest rättvis mot Marilyn, mest nyskapande eller sevärd eller rytmisk, vilken kommer att placera rumpor i stolarna och vilken kommer att självdö efter fyra föreställningar? Är det männen eller Marilyn som är intressanta, är det den naivt trasiga Norma Jean eller den perfekta koketten Marilyn som är viktigast?

Vi bombarderas med olika versioner och argument för dem, men det är omöjligt att avgöra vilken hypotetisk variant som faktiskt är bättre – för den delen ens vilka låtar som får vara med var – och i förlängningen vem som har rätt. Vi vet väl vem vi håller på, eftersom serien har tydliga skurkar och hjältar – men vi vet inte vem som har rätt. Tom och Julia har själva ändrat sig mer än en gång under arbetet, så det är inte som att de automatiskt har tolkningsföreträde.

Det här hypotetiska kvalitetsproblemet gäller förstås lika mycket den nya sekundära musikalen, som bygger en ganska konstig historia om en popstjärna. Är den bra? Är den töntig? Ska vi heja på den för att upphovsmännen är söta och innerliga? Samtidigt är det många musikaler och pjäser som låter ganska konstiga om man försöker koka ner dem till bara några meningar, så vem vet.

Första säsongen handlade mycket om att slipa och förbättra, och då var det helt okej att bara få se sångnummer. Nu, när det börjar spetsas till och verkligen handla om vilket av två eller flera manus som funkar, blir det lite svårare att fortsätta svepas upp i dramatiken och känna sig delaktig i processen.

(För övrigt: Musikalnördgasmen i att Jesse L Martin, som var med och workshoppade fram och spelade i Rent, fick vara teaterchefen som gick igång på underdog-genierna… En fin liten detalj som i sin metanivå kanske lyfter en ur illusionen i några sekunder, men som ändå blinkar till en insatt publik.)

Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

Regelbrottet i ett musikaldramas musikalavsnitt

2012-03-08  

Som musikalälskare är man van att bli flörtad med. Bortskämd rent av. Den moderna tevehistorien är full av musikalepisoder, från Northern Exposure och Buffy till nu senast Grey’s Anatomy. Och så Glee, som är fullständigt nedsudlad med suktandet efter en plats på tiljorna. Förlåt därför ett flickebarn som sjungit »Don’t you fret, Monsieur Marius, I don’t feel any pain« fler gånger framför spegeln än vad som förmodligen är hälsosamt. Men när det så dyker upp en riktig, tvättäkta musikalserie – ja, då blir jag lite nervös. Tacksam också och full av förväntan, men mest nervös.

För NBC:s nya drama Smash är en serie som är gjord på allvar. Den vill underhålla, berätta sugande dramatiska historier och ge oss en fläkt av drömmen om att bli stjärna på Broadway. Och det riktigt spritter i mig när jag tittar. Det är fullproppat med vibrato och teaterslang och five-sex-seven-eight och ändå… det är något som skaver.

Piloten är bra. Inte perfekt som Awakes pilot, men riktigt bra. En musikalskrivarduo ska göra ett nytt projekt baserat på Marilyn Monroes livshistoria, och vi följer inledningsvis de två kvinnor som kämpar om huvudrollen samt diverse personer kring produktionen. Ena halvan av låtskrivarparet spelas av Debra Messing (Will & Grace) och det räcker med 30 sekunder för att man ska känna hur mycket man saknat att se henne på teve. Hon sveper in med långa sjalar och det där röda svallande håret och är helt, helt underbart kvick.

Mer plågsamt är att se Anjelica Hustons numera mycket underliga anletsdrag i rollen som producenten. Hon ligger i skilsmässa och kastar drinkar i fejan på sitt ex. Det blir gammalt rätt fort.

De två tampande Marilynarna (spelade av American Idol-deltagaren Katherine McPhee och musikalässet Megan Hilty) är däremot båda utmärkta, trots att det är svårt att förstå varför någon skulle få för sig att casta ståtliga och tunna McPhee som just Marilyn Monroe. Musiken är inte heller pjåkig och repetitionsscenerna som glider över i fullskaligt producerade shownummer är riktig njutning att se.

Men. Det finns några orosmoment. Ett spår om en hungrig och manipulativ assistent är alldeles för utstuderat tecknat och ett annat spår där Messings karaktär hoppas på en adoption är till döden tråkigt.

Ett par avsnitt in börjar man också bekymra sig för något annat. Länge lyckas nämligen Smash begränsa användandet av musiken till repetitionerna och iscensättningen av sånger som ska ingå i själva musikalen. Ett aningen krystat besök på ett karaokeställe kläms också in. Och som tittare börjar man klura lite på hur många låtar en musikal egentligen innehåller. Räcker det antalet – med lite självhushållning – för att fylla drygt 20 avsnitt i en tevesäsong? Man behöver ju mer än en låt per avsnitt? Vid vilka andra tillfällen skulle det kännas »naturligt« att musikalartister stämmer upp i sång? På fest kanske, vid lägerelden, ja må han leva och några situationer till… men inte så värst många fler.

Och det är då , i det femte avsnittet, som det händer. Plötsligt brister en skådespelare ut i sång som ett samtal till en annan skådespelare. Och blir ackompanjerad av ett osynligt piano. På en New York-trapp.

Det är detta, just detta, musikalälskare i alla tider varit tvungna att förklara för de oförstående medföljare som låtit sig släpas med till små, syrefattiga teatrar i London där de i höjd med pausen redan nickat till: Varför börjar de spontansjungas hela tiden i alla omöjliga och omöjliga situationer?

(Ursäkta en avstickare. I en musikal ingår alltså spontan- och pratsången helt naturligt, sådana är reglerna. Jämför: Varför tar inte Agon Mehmeti upp bollen med händerna och kastar in den i Palermos motståndares mål? För att sådana är reglerna i fotboll, man spelar med fötterna. På precis samma sätt sjunger man i musikal, det är regeln för musiksatt teater.)

Men Smash är inte i sig en musikal, utan en dramaserie om en musikal. Och när manusförfattarna bryter mot sitt eget upplägg, ja, då försvinner en del av magin. För det går inte att visa det svettiga slitet bakom den glittriga ytan om man låtsas som om ytskiktet är den riktiga föreställningen. Det blir lite Glee, lite pastisch.

Förlåt, nu lät jag kanske negativ. Men man ställer högre krav på genrer man älskar. Jag kommer naturligtvis inte missa ett enda avsnitt iallafall. Men musikalälskaren i mig förbereder sig på att slicka såren och återvända till tryggheten i ändlösa repetitioner av Annie, Singin’ in the Rain och Teaterbåten.

PS. Jack Davenport kommer tyvärr aldrig bli något annat för mig än den tosser han spelade i brittiska Coupling för tio år sen. Jag har smålett åt allt han gjort sen dess, inklusive Swingtown och FlashForward, och att se honom spela någon slags demonregissör à la Roy Scheider i All That Jazz… det håller faktiskt inte måttet. Killen kan inte ens dansa en vanlig foxtrot. DS.